"Tungt det vore i sanning att tigga från början till slutet,
Tyngre likväl att tigga till slut, sen i början man nog haft;
Tyngst dock af allt att tigga, om själf man sin tiggarestaf täljt."
Lugnare talade nu den ärlige tiggaren Aron:
"Gud kan säga, att själf jag min ofärd vållat, en annan
Säge det ej, den trycker ej heller mitt sinne beständigt.
Endast ibland, då jag fört jackärmen, den sträfva, till ögat,
Synes en droppe på den, om på Soini, det ödebelägna,
Länge jag tänkt och mitt hemman, som nu bär gröda åt andra.
Men om du önskar att höra, förståndiga Anna, mitt öde,
Väl, så vill jag berätta, hur allt aflupit i sanning.
Kangas ligger i Soini, ett hemman som fyra att skattas,
Skogrikt, åkerbegåfvadt, med träsk och gräsiga stränder.
Detta hade min far med gårdens blomstrande dotter
Ärft, och han grånade där, som en sommarafton att påse.
Åter från honom kom det till mig. Jag började äfven
Gråna i ro, där jag satt som en kung på det bördiga Kangas.
Tjänare ägde jag, härdige män vid plogen och yxan,
Pigor i stugan också, men söner och döttrar, sin moders
Tröst och min ålders hopp, uppväxte som plantor omkring mig.
Sådan satt jag, betalande skatt och tunga med lätthet
År från år, afundad af många och prisad af alla,
Tills olyckan dock kom och förstörde min glädje. En frostnatt
Härjade åkern, ej skuren ännu; för förödande rofdjur
Blödde min hjord. Så gick dock den kommande vintern med möda.
Råg upplånte jag då och ville betala om hösten;
Hösten skänkte ej råg, men gaf ispiggar på axen.
Drängar och pigor förläto min gård, ogörlig var skatten,
Lifvet fordrade bröd, och i ugnen var torkande bark blott.
Dagen förnöttes ändå, så länge de skonade korna
Skänkte oss mjölk, ned gick barkbrödet med denna och närde.
Så skred julen sin kos; fast tynande, höllo vi ut dock.
Men då en dag från skogen jag kom, barkbördan på ryggen,
Mötte mig främmande män i min dörr. 'Vän', sade den ena,
'Gälda din skuld, att du icke må se utmätning i dag här.'
Häpen svarade jag: 'Låt vara det, ärade herre,
Låt mig betala, då Gud mig unnar förmåga; af barkbröd
Lefva vi nu.' Ej svarande, gingo de åter i stugan,
Togo från väggarna ned det ringa förrådet af verktyg,
Togo, hvad öfrigt fanns af kläder, och buro i slädan.
Gråtande satt hon i sängen på halm, min värderade hustru,
Seende på, men hon teg och sökte att stilla allenast
Barnet, som kvidande låg vid dess barm, dygnsgammalt och hjälplöst.
Männerna följde jag ut med det sista, som kunde förpantas,
Stel i min håg som tallen, då yxorna döna vid roten.
Men då på gården jag kom, uppskattades bytet; till hälften
Skylde det icke min skuld. 'Vän', sade mig fogden ånyo,
'Ringa är detta, men har du ej mjölkande kor i din ladgård?'
Sade och redde sig till, med lätthet hittande korna,
Där de i spiltorna stodo och bölade, saknande foder.
Klafvarna lossades snart, ut leddes den ena och andra
Stretande mot, oroliga, lämnande sorgsna sitt ställe.
Sex utleddes till slädan, den sjunde, som mager och kraftlös
Vägrade följa, förunnades mig; så foro de alla.
Tigande vandrade jag till stugan och öppnade dörren.
'Aron, min vän', så talade då min hustru i sängen,
'Se dock, att något jag får, som stillar min hunger, en mjölktår
Vore mig ljuf; jag törstar, och barnet finner ej mat mer.'