( PDF ) Eros' begravning

Download PDF

ads:

Eros' begravning

Hjalmar Bergman

The Project Gutenberg EBook of Eros' begravning, by Hjalmar Bergman

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with

almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or

re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included

with this eBook or online at www.gutenberg.net

Title: Eros' begravning

Author: Hjalmar Bergman

Release Date: June 14, 2004 [EBook #12613]

Language: Swedish

Character set encoding: ASCII

*** START OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS' BEGRAVNING ***

Produced by PG Distributed Proofreaders

Eros' begravning

Hjalmar Bergman

--hoppas ni foerstar att det

haer aer en tragisk skildring ur

det verkliga livet.

_Ludwig v. Battwyhl_

1922

Fru Olga Janselius satt vid sitt halvoeppna saengkammarfoenster och

betraktade nagonting, som skulle giva upphov till atskilliga samtal, aen

flera historier samt en del foervecklingar. Den unga fruns morgontoalett

var ej avslutad; hon bar kamkofta och det svarta haret lag i en taemligen

tjock flaeta utmed ryggen. Just da denna flaeta skulle upploesas, hade

kammarjungfrun pa sin matmors hals strax nedanfoer hoegra oerat upptaeckt

ads:

Livros Grátis

http://www.livrosgratis.com.br

Milhares de livros grátis para download.

ett litet hudutslag, en revorm. Denna akomma orsakas enligt

kammarjungfruns foermenande av en liten men energisk mask, som borrar sig

in i den maenskliga huden, varvid den visar tydlig foerkaerlek foer ung och

mjaell hud. Han aer mer foerarglig aen farlig men boer i alla fall utrotas

och haertill ha de vise funnit ett utmaerkt medel i grodspott. Grodan

lever naemligen av mask och hennes spott, som man finner oeverallt pa graes

och oerter, aer foer masken ett doedligt gift. Sa langt kammarjungfrun. Fru

Janselius begagnade tillfaellet att sprida en smula upplysning. Den sa

kallade grodspotten har ingenting med grodor att skaffa utan aer en

slemmig vaetska, varmed grodsputens--Aphrophora spumaria--larv omger sig.

Haertill genmaelte Bolla, kammarjungfrun, att vare sig en larv eller en

slarv spottat klysan, sa skulle hon daermed foerjaga den elaendiga masken.

Och hon begav sig astad, i flygande flaeng och trallande en hjaertslitande

visa om en mycket olycklig kaerlek. Satillvida var allting gott och vael.

Men naer flickan sprungit oever gardsplanen och just skulle vika om

flygelbyggnadens hoern, moette hon en ung karl, och moetet gjorde slut pa

hennes beskaeftiga bradska. Fru Janselius kaende icke karlen men antog,

att han var en saesongarbetare, anstaelld vid torvupptagningen. Vidare

antog hon att Bolla stannat foer att inhaemta nagra upplysningar roerande

grodspotten. Det foerra antagandet var riktigt, det senare hoell ej

streck. Vissa utmanande roerelser fran den unge mannens sida, vissa mjuka

slingringar hos flickan oevertygade henne om, att samtalet tagit en

galant vaendning. Fru Janselius suckade. Hon stack pekfingern i mun och

bestroek daerefter med sin egen saliv revormen--ty aeven det ska vara

bra--varpa hon loeste upp sin flaeta, kammade sitt har, satte upp det. Hon

suckade aen en gang och atervaende till foenstret. Paret hade foersvunnit,

men en flik av Bollans blarandiga kjortel stack fram vid husgaveln, och

da och da kom en hullig, brunbraend armbage till synes. Samtalet

fortsatte.

Hade fru Janselius varit en pa handling inriktad natur, skulle hon

givetvis ha slagit upp foenstret pa vid gavel och med fa, kraftiga ord

tillraettavisat den foersumliga. Tyvaerr var hon en maenniska med

vetenskaplig laeggning. Passionerad statistiker foell det henne genast in

att ett stort faelt foer vetenskapliga undersoekningar haer lag obrukat. Hur

mycken tid offrar maenniskan pa sitt kaerleksliv? Snabbt uppdelade hon

arbetsfaeltet i trenne rutor: 1) tid foer kaerlekshandlingar (dans, smek,

coitus), 2) tid foer kaerleksreflexioner och foerberedelser (utsmyckning,

"droemmerier", erotiska boecker och skadespel), 3) kaerlekssamtal ("flirt"

till graensen av giftermalsanbud, daer man rakar in pa socialt omrade).

Fru Janselius besloet att genast ploeja en foersta fara pa det stora

faeltets tredje ruta. Hon skyndade till nattduksbordet och ryckte det

lilla damuret ur dess laederetui. Det lilla damuret stod. Hon blickade

upp mot frontespisklockan oever doerren. Stod. Hon vaende sig mot

Minervaklockan, ett konsolur av Per Henrik Beurling. Minerva stod. Fru

Janselius fick ett allmaent intryck av bristande noggrannhet, av slarv,

av laettsinne--vetenskapens loemskaste fiende. Sa erinrade hon sig

vaeckarklockan. Aeven den stod men kunde dragas upp i ett nafs. Med detta

blygsamma men nyttiga instrument i sin hand tog hon ater plats vid

foenstret.

Fru Olga Janselius, dotter till den kaenda professorskan Anna-Lisa

Willman och hennes man professorn, syster till doktor Karolina Willman

och foerfattarinnan Anna-Lisa Djurling, kusin till docenterna Betty

Willman och Lotten Brenner samt amanuensen Lizzy Willman, var sjaelv som

naemnts av vetenskaplig laeggning och hade icke saknat vetenskaplig

ambition. Men ett i de flesta haenseenden olyckligt aektenskap hade

upploest denna fasta ambition i nycker och infall, som nagon gang kunde

ads:

fa en viss praegel av foerryckthet, sa fraemmande foer vetenskapen. Och

likvael hade hennes aektenskap gagnat om icke vetenskapen direkt sa

atminstone nagra av dess utoevare. Vid en tidpunkt, da professorskan

Willmans stora representationskostnader hotade att oeverstiga

professorn-kirurgens ej obetydliga inkomster, hade en viss Jan-Petter

Janselius rakat under professorns kniv och efter en lyckad gallstens-

eller njurstensoperation infoerts i professorskans umgaengeskrets. Hans

historia kan icke kallas alldaglig.

Han var yngste son till en foermoegen bergsman, haeradsdomaren Erik Jansson

pa Lilla Klockeberga. Medlemmar av slaekten hade skrivit sig Janselius,

och da Jan-Petter bestaemts foer den laerda vaegen, upptog han det laerda

namnet. Efter ettariga studier vid universitetet for Jan-Petter till

Paris. Fadern hade doett och efterlaemnat en betydande foermoegenhet att

delas pa fyra barn. Jan-Petter tog sin lott i kontanter, och da atta ar

foerflutit hade kontanterna tagit slut. Han atervaende hem, foervandlad.

Han hade rest ut som en ilsket roedharig, fraeknig, uppnaest bondpojke; han

atervaende som en blek, mager, medelalders man med en kolsvart harkrans

kring den kala hjaessan, kolsvarta bryn, boejd naesa, kolsvarta mustascher

och dito pipskaegg. En aen stoerre foervandling foerestod. I naerheten av

Lilla Klockeberga ligger det Brennerska godset Larsbo. Det aegdes av

greve Henrik Brenners barnloesa aenka, ett fruntimmer i svart. De sista

aren av sitt liv aegnade hon med nit at religionen och uppraettade en

missionsskola i en av gardens flyglar. En lada upplaets till

vaeckelsemoeten. Den syssloloese och uttrakade vivoeren, som at nadabroed hos

sin aeldste bror, upptraedde pa dessa moeten, foerst som ahoerare, sedan som

vaeckt och vittne, sedan som talare. Slutligen blev han foerestandare foer

missionsskolan. Aenkegrevinnan besvarade alla invaendningar mot

utnaemningen med de orden: han aer en man, som aelskat mycket och lidit

mycket. Pa sin doedsbaedd gifte hon sig med Jan-Petter Janselius och

oeverlaemnade gods och skola i hans vard. Skolan foersvann foere sorgearets

utgang. Jan-Petter hade ater foervandlats. Hans religiositet hade blivit

hoegkyrklig. Dessutom hade han blivit genealog och uppraettade med nagra

yrkesgenealogers bistand slaekten Janses stamtavla, varvid han papekade

den egendomliga omstaendigheten att huvudmannen i varannan generation

burit namnet Erik, vilket kunde tyda pa en haerstamning fran den Erikska

kungaaetten. En hypotes, som han dock ej ville foerfaekta, endast

framkasta. Foer resten var hans huvudintresse under dessa ar konst. Hans

smak var icke dalig och han hade foervaervat en viss sakkunskap i fraga om

kuriositeter. Han samlade och faeste sig i valet mera vid innehallet aen

vid formen. Det erotiska motivet var hans ledstjaerna; den stralade lika

klart fran en grekisk vas som fran ett forainskt blad.

Vid nagra och femtio ars alder gifte han sig med den tjuguariga Olga

Willman. Han var foeraelskad. Flickan var mager men taemligen kraftigt

byggd, hon hade stora haender och foetter, ansiktets oval var fullaendad,

naesan vackert boejd, oegonen moerka och spelande, en liten smula kisande,

pannan taemligen lag men prydd av en mycket ostyrig och lustig moerk lock.

De stora haenderna, de gaengliga, kantiga roerelserna, de spelande oegonen

och framfoer allt den ostyriga locken kom henne att likna en pojke, och

Jan-Petter, som boerjat troettna pa det renodlat kvinnliga, fann henne

behaglig. Men han ville pa inga villkor gifta sig med henne; lika litet

ville hon gifta sig med honom. Professorskan, som oenskade partiet,

behoevde likvael ej anvaenda vare sig maktsprak eller oevertalningsfoermaga.

Foer att raett foersta hennes taktik maste man vara mor, och vi noeja oss

med att konstatera faktum: yngsta flickan Willman gifte sig med

Jan-Petter pa Larsbo.

Foere aektenskapets ingaende uppraettade Jan-Petter ett gavobrev, som

oeverfoerde aeganderaetten till Larsbo pa hans foersta hustrus, aenkegrevinnan

Brenners, brorson, den da knappt tioarige greve Ludwig Battwyhl.

Avkastning och nyttjanderaett foerbehoell sig Jan-Petter foer livstid och

skulle efter hans doed tillkomma aenkan, sa laenge hon ej traett i nytt

aektenskap. Haeremot reste professorskan invaendningar, men bemoettes med en

foerklaring av sa cynisk oeppenhjaertighet att hon foer foersta gangen i sitt

liv retirerade i hopploes oordning. I trots haerav fick Willmanska slaekten

icke nagon orsak att beklaga giftermalet. Larsbo var givande, dess

foervaltare, schweizaren Casimir Brut, en dugande man, och Jan-Petter

sjaelv visserligen snal men medgoerlig. Denna medgoerlighet var helt och

hallet professorskans foertjaenst. Svaermor och svaerson aegnade varandra en

svaermisk och nagot sliskig tillgivenhet. De foerenades i en fullstaendig

sympati, de hyste bada samma aktning foer allt, som aegde officiell glans

eller som hade utsikt att en gang na denna glans; de hade bada besvarat

livets stora fragor och kunde med lugn aegna sig at de smaerre; de voro

bada tandloesa och koenloesa och behoevde icke doelja nagonting foer varandra;

de hyllade samma etiska och estetiska asikter utom i fraga om viner, daer

Jan-Petter visade prov pa en mera kaenslig smak; de aelskade bada det

skoena och goda saerskilt i dess pikanta former; de svaermade bada foer

genialisk och vaelformad ungdom av bada koenen. Studenter och studentskor,

unga konstnaerer och litterater, som tillhoerde den Willmanska slaekt-

eller vaenskapskretsen, behoevde icke taga haensyn till offentliga

stipendieutdelare. Professorskan, som gaerna fronderade en smula,

beloenade tvaertom den ungdomliga oppositionslustan, saerskilt om den kom

nagon liten skandal astad. Hon hade ett foertjusande muntert lynne. Under

ett decennium kunde Larsbo betraktas som en stiftelse till vetenskapens

gagn och dessutom som ett rekreationshem foer unga vetenskapare. Man har

saledes anledning foermoda, att det Janselius-Willmanska aektenskapet

vaesentligt befordrat den fria forskningen i vart land.

Den unga eller halvunga kvinna, som nu med vaeckarklocka i hand soekte

bestaemma normaltiden foer ett kaerlekssamtal, torde daeremot haft mindre

skael att rosa foerbindelsen. Jan-Petter var rentut sagt en dalig aekta

man. De aektenskapliga plikter, som falla inom det intima samlivets

omrade, skola icke haer beroeras, allra helst Jan-Petter redan foere

broellopet uttryckligen foerklarade sin ovillighet i naemnda haenseende. Men

brist pa ett hall kan ju i viss man motvaegas av oeverfloed pa ett annat.

Larsbofrun kunde ha gjort raekning pa ett komfortabelt liv, noejen,

smycken, resor. Hennes ansprak--om de framstaelldes--blevo icke fyllda.

Gentemot hustrun tog Jan-Petters naturliga snalhet ut sin raett. Hon

ville icke tigga slantar och klaeder och fick heller inga. De unga,

fattiga laerdomsljus, som under sommaren voro hennes gaester, pralade i

den fagraste sommarstass, bekostad av Larsbopengar, men Larsbofrun sjaelv

gick i sina slitna, urblekta, soendertvaettade bomullsklaenningar. Om

vintern, da makarna mestadels levde allena, var det till och med knappt

om maten. Jan-Petters svaga haelsa kraevde en saerskild diet, och den

matfriska unga frun fick suga pa ramarna. Ocksa foerblev hon mager och

gaenglig aenda till mannens doed foer att under sorgearet fetma pa ett

naestan orovaeckande saett. Och att hon aennu tva ar efter mannens doed gick

klaedd i svart, berodde mindre pa pietet aen pa den omstaendigheten, att

sorggarderoben var den foersta, som hon skaffade sig pa egen fri hand och

med fri boers. Den blev utomordentligt vacker, rikhaltig och naestan

outslitlig.

En egendomlig slump eller mahaenda en hoegre tillskyndelse fogade sa, att

Jan-Petter och hans svaermor laemnade det jordiska pa en och samma dag med

endast ett par timmars mellantid. Man vagar kanske antaga att det band,

som foerenat dessa bada sjaelar, varit starkt nog att trotsa den store

Foerstoerarens skiljande hugg. Hur som helst sa hade fru Olga i ett slag

blivit kvitt ett dubbelt foermynderskap. Sorgen gjorde henne icke blind

foer denna foerdel och hon sade sig sjaelv att hon skulle boerja ett nytt

liv, fyllt av stora och starka intressen. Men hon redde sig illa i den

nya friheten. Hennes kaerlek till boecker hade varit Jan-Petter en nagel i

oegat och foer att i nagon man haevda sin sjaelvstaendighet hade hon laest som

en tentand; naetter igenom hade hon legat pa magen med huvudet inpressat

mellan haenderna, boken under naesan, pluggat. Nu foerefoell henne laesningen

meningsloes. Oedet hade gjort henne till fru pa ett storgods och hon ville

helt aegna sig at dess skoetsel, ett mangsidigt och ansvarsfullt arbete.

Men stopp! Daer stod Casimir Brut pa vakt.

Han var en man, som man moejligen kunde hoppa oever men svarligen komma

foerbi. Axelbredden var foerbluffande, naestan vanskaplig, laengden mindre

imponerande, tyngden ansenlig. Pannan var icke saerdeles hoeg men bred och

slaet som en hyvlad planka. Oegonen hade en stark och som oftast ilsken

blick, mildrad genom ideliga blinkningar, som tycktes saega: Na, jag aer

ju inte sa farlig--men akta er! Skaegget var ett praktstycke, moerkbrunt,

armslangt, svaellande och vaelvardat. Ibland doppade han det i soppan,

vred da langsamt och omsorgsfullt ur det i det han noga sag till, att

dropparna foello tillbaka i tallriken. Eljest var han en hyfsad man och

naer fru Olga kom med sina allehanda foerslag och reformer, lyssnade han.

Den unga frun utvecklade sina foerslag med en reda, som bottnade i en

bred, sund, klar och skolad logik. Men att hon var orolig och ivrig

kunde man se daerpa, att hon hoell bada pekfingrarna uppstraeckta alldeles

som en geisha i en operett. Naer hon slutat, blinkade de mot varandra vid

pass en minut--dock icke till samfoerstand. Casimir Brut svarade:

Gaerna foer mig. Men da gar jag.

Och det kunde ju inte komma i fraga.

Fru Olga maste soeka sig nagot annat. Dagen blev tom. Jan-Petter hade

alltid haft nagon liten foerargelse i bakfickan, vanligen bemaengd med en

viss del spaenning och en viss del oeverraskning. Knappt en kvaell under

det tioariga aektenskapet hade hon gatt till saengs utan att saega at sin

spegelbild: Taenk i alla fall! Och detta lilla "Taenk i alla fall" hade

dock varit en krydda. Dagen blev fadd. Den sista foerargelse, Jan-Petter

gjorde henne, var denna:

Som naemnts hade Jan-Petter under sista skedet av sitt liv samlat

konstverk, som genom sina motiv kunde minna honom om det foersta skedet.

Samlingen bestod huvudsakligast av kopparstick, traesnitt, mezzotinter,

raderingar, teckningar, allt i allt oever trehundra nummer. De upptogo en

betydande del av rummens vaeggytor. Ungefaer haelften voro av den art, att

de trots det mer eller mindre lasciva motivet gaerna kunde lata se sig;

hos den andra haelften oeverskred--om uttrycket tillaetes--det oanstaendiga

anstaendighetens graenser. Jan-Petter foersvarade sin skatt med det

bibelord, som lasten gaerna foer pa tungan: Den renom aer allting rent.

Tyvaerr maste Olga erkaenna, att hennes renhet ingalunda bestod provet.

Hon avskydde hela denna bordellutstyrsel, och da Jan-Petter gloemt att i

sitt testamente--som eljest var spaeckat med foerargliga punkter och

klausuler--vaerna den kaera skatten, besloet hon att skaffa den ur huset.

Braenna den kunde hon icke med gott samvete, daertill var dess materiella

vaerde foer stort. Men hon kunde donera den till Nationalmuseum, i vars

slutna portfoeljer den kunde komma de stackars forskare till gagn, som av

sin konsthistoriska plikt tvingades att vada i smuts. Foeljaktligen

gjorde hon med glatt och haemndgirigt mod en utgallring, skilde farena

fran getterna, de oanstaendiga fran de oanstaendigaste, tog de senare fran

vaeggarna, lossade bladen ur ramarna, buntade dem samman och--gjorde en

upptaeckt. Pa baksidan av dessa lasciviteter hade Jan-Petter med darrhaent

men laeslig stil skrivit: Till min aelskade hustru Olga Janselius, foedd

Willman. Haer och var med ett tillaegg: Pa hennes tjugutredje foedelsedag.

Pa hennes namnsdag o.s.v. En mezzotint, vars dunkel foergaeves soekte

doelja en aennu dunklare last, bar paskriften: Till minne av var

broellopsnatt!

Naer hade den putslustige herrn spelat henne det sprattet? Vem vet!

Kanske efter sin doed. Ett foersoek att radera bort dedikationerna,

misslyckades och bladen goemdes pa ett vindskontor. Fru Janselius hade

icke mod att genom ett braennoffer tillfoga den konsthistoriska

forskningen en om aen ringa foerlust. Eftervaerlden skulle fa en

besynnerlig uppfattning om den unga fruns smak; det fick hon finna sig

i. Tyvaerr skulle redan samtidens omdoeme foervillas av Jan-Petters

sataniska pahitt. En dag upptaeckte Ludwig Battwyhl goemstaellet och

underkastade bladen en noggrann granskning. Han hade aldrig sett dem

foerr eller atminstone ej lagt maerke till dem. Ty vem laegger maerke till

det som haenger pa vaeggarna? Han visade dem foer sin vaen Casimir Brut. Sa

foell det honom in, att Lotten Brenner borde se dem. I trots av hennes

docentur och i trots av att hon alltid sov med en anatomisk handatlas

under huvudkudden, ansag han henne vara ovanligt okunnig och tillika

dum. Han slaepade den tjocka flickan upp pa vindskontoret, satte henne pa

det dammiga golvet och omgav henne med etthundrafemtio erotiska akter.

Det visade sig verkligen att hon var okunnig men vetgirig. Ludwig

docerade. Efter en knapp timmes undervisning oeverraskades laerare och

laerjunge av fru Olga. Hon sag sin hemlighet foerradd, hennes hjaerta

stannade, hennes pulsar upphoerde att sla, hennes pekfingrar reste sig

och pekade mot taket. Hon ville ljudloest draga sig tillbaka, men

sinnesroerelsen broet ut i en hel serie kraftiga nysningar. Da rusade hon

in pa vindskontoret, grep Ludwig i kalufsen, slaepade ut honom pa vinden

och oerfilade upp honom.

Senare tog hon honom i foerhoer. Hade han visat bladen foer nagon mer aen

Lotten? Ja, foer Casimir. Nu foell hon i grat, gick till saengs och visade

sig icke mera den dagen. Men foeljande dag tog hon honom ater i foerhoer.

Ludwig bekaende ytterligare ett brott: han hade visat bladen foer Brita

Djurling. Brita Djurling--en sjutton ars flicka! Varfoer hade han gjort

det? Haerpa kunde han icke giva klart besked, men han antog att han gjort

det foer att pigga upp flickan, som var en smula dasig av naturen. Vid

denna bekaennelse vaende sig fru Olga ploetsligt om, icke av blygsel utan

daerfoer att hon alldeles tydligt hoert Jan-Petters fnittriga skratt bakom

sin rygg. En hoerselvilla. Alltjaemt med bortvaent ansikte fragade hon, om

han ocksa visat dem dedikationerna.

Vilka dedikationer?

Dedikationerna pa baksidan!

Nej. Han hade inte tittat pa baksidan. Han tog ett steg mot doerren,

antagligen foer att ga upp och titta, men fru Olga hoell honom tillbaka.

Hon tog honom i famn och kysste honom pa kinden. Han var nitton ar och

en stor odaga, som tre ganger rullat i studenten. Men han hade en

foertjaenst: han var otroligt sanningskaer. I skolan hade han genom sin

uppriktighet vunnit en herostratisk ryktbarhet och laerarkollegiet hade

vid ett par celebra tillfaellen allvarligt dryftat fragan, om icke gossen

borde haenvisas till en anstalt foer sinnessvaga. Denna omutliga

sanningskaerlek var foer oegonblicket och foer fru Olga av stort moraliskt

vaerde. Pojken hade icke sett dedikationerna och foeljaktligen vagade hon

hoppas, att icke heller de andra sett dem. Visshet gavs dock ej, och

fran den dagen blev hon aen mera kaenslig foer alla anspelningar och

tvetydigheter, som kunde taenkas anga hennes sexuella moral. Eller

raettare sagt--aen mera benaegen att i de oskyldigaste ord finna

anspelningar och tvetydigheter.

Bakom denna kaenslighet och misstaenksamhet, som kunna foerefalla en smula

loejliga, lag ett tioarigt lidande, en vael goemd men levande kaensla av

skam. En libertins hustru blir ofta utsatt foer medlidande, alltid foer

misstankar. Den Willmanska slaekten, som till ej ringa del levde av fru

Olgas aektenskap, skulle ha foernekat sin egen moraliska grundsyn, om den

gillat detta aektenskap. En hoegt uttalad foerkastelse hade varit en

ofoersynthet, men det moraliska samvetet aer hos maenniskan (och hos

vaeluppfostrade hundar) sa starkt, att det aldrig later sig helt

undertryckas av haensyn till materiella foerdelar. Daer oppositionen mot

det omoraliska ej tar sig grova uttryck, tar den fina. Foer att raett

skildra fru Olgas liv mellan Jan-Petters broellop och hans begravning,

foer att tillfyllest foerklara hennes foerhallande till sin omgivning och

hennes sjaelstillstand, skulle man behoeva aterge nagra hundratal pikanta

situationer, citera nagra tusental ordlekar, kvicka infall,

skrattretande anmaerkningar. Det lag visst icke nagon bitterhet eller

elakhet i detta raljeri. Slaekten hade nu engang svalt den moraliska

mesalliansen med alla dess konsekvenser och konstaterade endast med

leende vemod att en av dess medlemmar saknade hoegre sedlig halt.

Gentemot detta leende vemod staellde fru Olga envisa och foerbittrade

foersoek att upptraeda som en fanatiskt straeng och noggrann husfru av gamla

skolan. Foersoeken misslyckades jaemmerliga. Hon kunde icke utdela den

minsta lilla skrapa utan att stamma, rodna, ta tillbaka. Och hennes

noggrannhet tog sig ej saellan lika loejliga uttryck som nu, da hon med

vaeckarklockan i handen lurade pa sin kammarjungfru. Den daer

vaeckarklockan hade foer resten aennu en uppgift: den var en symbol foer

vetenskapen. Slaektens ringaktning foer hennes lilla person baserade sig

ej blott pa en underskattning av hennes moral utan kanske i aennu hoegre

grad pa ett underkaennande av hennes vetenskapliga laeggning. Daer begicks

saekerligen en stor och svidande ofoerraett. Hon hade redan och med en viss

glans avlagt sin fil. kand., da det Willmanska husets befarade ruin och

Jan-Petters upptraedande inom raeckhall foermadde professorskan att i

egenskap av slaektens oeverhuvud utfaerda ett uppseendevaeckande dekret:

yngsta dottern saknade laeshuvud. Bestoertningen blev utomordentligt stor.

Kalven med tva huvuden aer en mindre saellsynt naturens lek aen en Willman

utan laeshuvud. Naiva medlemmar av slaekten kaende sig skandaliserade och

protesterade. Professorskan svarade med ett hemlighetsfullt och oemt

leende:

Olga har fatt nagonting, som aer baettre aen ett gott huvud.

Vad i helsicke nu da! Baettre aen ett gott huvud? De grubblade.

Ploetsligt gick det upp ett ljus foer dem.

Ett gott hjaerta! Ett gott hjaerta aer baettre aen ett gott huvud. Atminstone

foer omgivningen.

Det blev loesen och den vetenskapliga foerklaringen av det nagot gatfulla

och generande fallet Olga Janselius, foedd Willman. Hon hade ett gott

hjaerta. Som alltid, da en stor upptaeckt gjorts, infunno sig bevisen

sjaelvmant och i legio. 1) I spaed alder hade hon, ehuruvael flaskbarn,

aldrig kinkat utan sovit som en Guds aengel (vilket visserligen berodde

pa, att den straengt upptagna professorskan haellt nagra droppar braennvin

i mjoelken), 2) som minderarig hade hon a) oemt vardat en sjuk krakunge,

b) sjaelvmant laest hoegt foer tante Sara, c) gratit pa julafton och i det

laengsta vaegrat att mottaga sina klappar, daerfoer att hon moett ett fattigt

barn pa gatan, 3) som ung flicka hade hon trots sitt daliga huvud(?)

kaempat sig till sina examina (som om nagon skulle vagat underkaenna

Anna-Lisa Willmans dotter!) blott foer att glaedja sina foeraeldrar, 4) som

ungmoe hade hon skaenkt sin kaerlek at en sjuk och olycklig(?) man, 5) som

matmor visade hon sina tjaenare alltfoer mycken flathet (sant! men hindrar

ej att hon dagligen oenskade dem tandvaerk och andra olyckor), 6) aeven mot

fattiga slaektingar visade hon nagon godhet (med i runt tal 30,000 kronor

om aret!), 7) hon skaenkte den olycklige och foeraeldraloese ynglingen

Ludwig von Battwyhl den oemmaste omvardnad.

Den sista punkten var sann i varje ord utom ett. Ludwig Battwyhl var

ingalunda olycklig; tvaertom maste han betraktas som urtypen foer en

lycklig pojke. Ingen far hade foertryckt honom, ingen mor hade foerdaervat

hans mage eller hans sjaelsstyrka. Han hade levat stoerre delen av sitt

liv i ett skolhushall, som han helt och hallet behaerskade genom sina

talanger, sin naevstyrka och sitt kvinnotycke. Han ingav sina kamrater en

skraeckblandad beundran och sina laerare en fasa, som stundom stegrades

till panik. Han hade relegerats fran tvenne laeroverk och slagit en massa

rekord i diverse idrotter. Vid sjutton ars alder var han en oever hela

landet kaend fotbollspelare, men laemnade i sitt ryktes blomning

fotbollsplatsen till foeljd av ett komplicerat benbrott, som gjorde honom

obetydligt halt och hoegst intressant. Han var kanske alltfoer maett pa aera

men alls icke pa mat, och gom och mage beredde honom dagligen nya

njutningar. Han aegde landets finaste pointer med meterlang stamtavla och

dessutom ett vaelfoersett stall som visserligen icke var hans.

Oeverhuvudtaget kan man saega, att han aegde allt, som icke var hans, och

haeri lag grunden till hans otroliga bekymmersloeshet och hans storartade

frikostighet. Ur hans vaest- och byxfickor rullade staendigt mynt, oever

vilkas haerkomst inte katten gitte grubbla. Hans karaktaer ansags vara god

men misskaend och daerfoer dubbelt god. Hans omutliga sanningskaerlek aer

redan beroerd. Hans flaerdfrihet graensade till oartighet och hans artighet

till naergangenhet--allteftersom det passade sig. Slutligen aegde han en

stark och saellan motad benaegenhet att haenga och slaenga med armarna hart

knutna kring en eller annan fruntimmershals. Willmanska slaekten med dess

djupa psykologiska insikter tydde denna benaegenhet som ett utslag av

barnslig laengtan efter modersoemhet. Det kan vara sant; men i sa fall

visade han en utpraeglad foerkaerlek foer unga moedrar, aeven sadana som voro

yngre aen han sjaelv. Sin fostermor, den goda fru Janselius, dyrkade han

med en passion, som paminde om kattens passion foer rattan. Hennes

vaelsvarvade lilla person kramades i de langa pojkarmarna, tills hon

kippade efter andan. Jan-Petter i livet hade asett dessa oemhetsanfall

med fnittrande vaelbehag. Damerna Willman torkade gaerna en tar ur

oegonvran. Fru Olga riste sig och burrade upp sig som en hoena i regn. Hon

skaemde verkligen bort honom, men det berodde mindre pa det goda hjaertat

aen pa en fullstaendig ofoermaga att halla honom stangen.

Emellertid var det fastslaget, att hon aegde ett gott hjaerta

eller--tydligare formulerat--baettre hjaerta aen huvud. Vidare: att man av

henne, Jan-Petters aenka, ej kunde vaenta en allvarlig syn pa livet och

enkannerligen ej pa dess erotiska sida. Kort sagt: hon var aelskvaerd men

en smula undermalig. Denna uppfattning retade henne ohyggligt och hon

besloet att komma den pa skam. Hon ville visa, att erotiken foer henne var

en livsyttring av underordnad betydelse, medan den foer de flesta

maenniskor aer det centrala i livet. Hon ville pavisa, vilken

oproportionerligt stor plats den sa kallade kaerleken tar ej blott i

individens utan aeven i samhaellets liv. Hon ville laegga denna sociala

parasit under mikroskopet, uppdaga dess livsbetingelser, kartlaegga de

haerjade omradena, uppdraga graensen mellan socialt beraettigad och

oberaettigad erotik--i fa ord: hon ville grunda en ny pragmatisk

vetenskap. Det Willmanska blodet hade vaknat och ropade pa siffror,

iakttagelser, hypoteser, statistik, framfoer allt statistik. I manader

hade hon soekt bekaempa detta utslag av aerftlig belastning. Hon var raedd.

Hon var fullt medveten om att en maenniska, som vill grunda en ny

vetenskap, aer en loejlig maenniska. Hon vaentade varken lager eller rosor,

hon vaentade toerne och halm. Och daer satt hon nu med sin vaeckarklocka.

* * * * *

Kammarjungfruns samtal med torvupptagaren varade 38 min. 14 sek. Da det

till en boerjan endast kunde bli fraga om approximativa beraekningar,

stroek hon genast sekunderna och rundade efter kort betaenkande

minutsiffran till 40, som aer en synnerligen bekvaem multiplikator. Hon

staellde klockan i foenstret och grep till papper och penna. Larsbo

huvudgard aegde 26 kvinnliga tjaenare, av vilka sju foello foer

aldersstrecket, som hon nagot godtyckligt drog vid de klimakteriska

aren. Av aterstoden voro nio gifta. Som en foersta arbetshypotes antog

hon nu att gift kvinna aeger haelften sa stort behov av erotiska samtal

som ogift. Hennes arbetsmaterial blev saledes 14-1/2 eller 29/2

kvinnoenheter.

Mangariga iakttagelser hade laert henne, att en medelstarkt erotiskt

betonad, arbetande kvinna i regel noejer sig med ett laengre erotiskt

samtal (vulg. moete, traeff, "taetataet") om dagen. En enkel multiplikation

gav saledes vid handen, att Larsbo kvinnliga tjaenare foer erotiska syften

dagligen bortsloesade 9 tim. 40 min. arbetstid, representerande ett

materiellt vaerde av cirka 4,85 kr. Ett "moete" kraever emellertid aeven en

manlig deltagare. Denne kan visserligen vara en garden icke tillhoerig

arbetare; men da import och export gardarna emellan haervidlag torde vaega

jaemnt, ansag hon sig kunna raekna med 29/2 mansenheter, varvid hon

naturligtvis foerbehoell sig att senare goera en saerskild beraekning foer

gardens oevertaliga maen. Den bortpratade manliga arbetstiden

representerade efter en medeltimpenning beraeknad 12,55 kr. Summa manlig

och kvinnlig arbetskraft i kronor 17,40 per dag eller cirka 5,220 kr. om

aret!

Givetvis maste denna siffra nagelfaras och kanske avsevaert korrigeras

med haensyn till atskilliga felkaellor: arstidens inverkan pa det erotiska

livet (stickprovet togs pa Saradagen, alltsa mitt i hoegsommaren); den

stoerre eller mindre tillgangen pa saesongarbetare; gardens moraliska

atmosfaer (en ej oviktig omstaendighet vad Larsbo betraeffar); och sist men

icke minst experimentators nagot uppjagade sinnesstaemning. Sistnaemnda

felkaella hade sin orsak i ett samtal mellan experimentator och Casimir

Brut. Foervaltaren hade foeregaende afton pa ett taemligen ohyfsat saett

gjort henne foerebraelser, saegande: Det gar inte att uppraetthalla

disciplin pa den haer garden. Frun haller sina flickor foer mycket i

huset. Mina karlar vill tala med fruns flickor om kvaellarna, men frun

haller dem i flygeln och later dem sy och laesa och sjunga som i himlen.

Da gar mina karlar till andra gardar och om mornarna far jag springa

omkring och dra fram dem ur lador och hoevolmar. Hur ska det kunna bli

nagon disciplin?

Framstaellningen var ej blott cynisk utan aeven sakligt oriktig. Ett

foersta bevis haerfoer hade hon redan i handom och hon var fast besluten

att fortsaetta sina forskningar. De Willmanska taenderna hade blodats, hon

erfor en slaektaervd sa att saega vetenskaplig lycka. 5,220 kr. om aret!

Allenast pa Larsbo huvudgard! Hur manga motsvarande gardar aeger Sverige?

Hur manga tjaenarinnor oeverhuvudtaget? Huru manga arbetande kvinnor? Hur

manga kvinnor? Statistiken skulle besvara dessa fragor, statistiken

skulle foerse henne med siffror ad libitum. Hon skulle traeda ut ur den

ljumma, fadda, sliskiga atmosfaer, som omgav Jan-Petter Janselius' aenka,

och sla sig ned i vetenskapens matematiskt svala tempel. Hon sag framfoer

sig raeckor av bokhyllor, laespulpeter, biblioteksdiskar, folianter,

bibliotekarier, professorer, studenter. Hon erinrade sig en ung man, som

foerr i vaerlden aegnat henne en viss hyllning. Han var amanuens vid

Riksbiblioteket och skulle bli mycket foervanad oever att se henne; aennu

mer, da han fick veta hennes aerende och planer. Hon kom att taenka pa att

hon alltid borde baera en enkel svart draekt; den skulle framhaeva savael

hennes anspraksloeshet som hennes allvar. Det var endast en liten

bitanke, som snabbt foerbleknade. Framfoer henne lag ett arbetsfaelt, vars

omfattning och betydelse ej kunde oeverskattas. Hon besloet att uppdraga

riktlinjerna foer sitt foerstlingsarbete och boerjade med titeln. En vael

vald titel verkar pa en gang inspirerande och koncentrerande. "Det

erotiska livet i social belysning." En redbar och flaerdloes titel men

kanske alltfoer fantasifattig. Fantasien spelar stoerre roll i det

vetenskapliga taenkandet aen man i allmaenhet antar. "Kaerlekens ekonomi"?

Baettre, mycket baettre! Pa en gang allvarligt och en liten smula

pikant--foer dem, som prompt ville finna nagonting pikant i detta aemne.

Som boktitel utmaerkt men kanske laempligare foer ett arbete n:r 2, ett

standardwork i 2 a 3 delar. Broschyren aer ett vigare redskap foer den

unga vetenskapen, som ej kan staella sig foernaemt avvisande till alla

popularitetskrav. En kraftig, aktuell, allvarlig titel, snarare

fragande aen besvarande meditativ, riktad som en spraengkil mot problemets

kaerna--

Nu hade hon den!

"Har den moderna maenniskan social raett till kaerlek?"

Nej. Nej det var inte bra. Inte raett, inte! Det aer ett trakigt

banaliserat, deklasserat ord och i grund och botten djupt

ovetenskapligt.

Men sa haer:

Har den moderna maenniskan rad att aelska?

Foertraeffligt!

Hon sag upp fran papperet med de 29/2 kvinnoenheterna och de 5,220

kronorna och rakade rent tillfaelligtvis se sig i spegeln. Det foerefoell

henne, som om detta tankfulla, tungsinta, en smula haerjade men ej

alldeles oskoena ansikte skulle ha en saerskild raett att slunga fram en

fraga som denna: Har den moderna maenniskan rad att aelska? Hon smalog foer

att se om de tankfulla och tungsinta dragen skulle foerflyktigas; men

nej, de snarare framhaevdes, och oever pannans kanske vael ungdomliga

klarhet ringlade den svarta locken som ett fragetecken. Har den moderna

maenniskan rad att aelska? Hon kom att taenka pa, att om hennes arbeten

engang skulle utges i en samlad upplaga, borde foerfattarinnans portraett

just vara sadant som spegelbilden nu: huvudet laett boejt, laepparna skilda

i ett naestan omaerkligt svarmodigt leende, blicken silad genom oegonharen,

locken pa sin plats. Dessutom borde hon upptaga sitt flicknamn Olga

Willman eller aennu hellre Olga Willman-Janselius--i sanning en symbolisk

konstellation ovan orden: Har den moderna maenniskan rad att aelska? Var

det kanske en slump att just hon skulle bryta en av maensklighetens

faerdvaegar genom den erotiska urskogen? Ett tioarigt lidande aer icke en

slump, det aer ett oede. Hon stod infoer Eros skyddad av erfarenhetens

pansar, kaensloloes, raettvis, vetenskaplig. Hon kaende sig segerviss, hon

kaende att hon skulle tillfoga den fatala guden ett nederlag, beroeva

honom en provins. Hon kunde aennu ej ha nagon klar foerestaellning om, hur

det skulle ga till, men hennes hjaerta darrade av glaedje och allvar, ty

hon anade nagonting stort. Tanter, systrar, kusiner, sysslingar,

bryllingar och amanuensen vid Riksbiblioteket skulle laera sig inse, att

hon icke var det lilla giftasdjur, de hoell henne foer; kohandeln mellan

professorskan och Jan-Petter skulle haemnas. Samtidigt som hon sovrade

och systematiserade sina erfarenheter, skulle hon friska upp sin

matematik tillsammans med Ludwig, ty siffror och ater siffror aer det

spraengaemne, som roejer artusendens avlagrade foerdomar ur vaegen. Och

Casimir Brut skulle fa en vaelfoertjaent laexa! Kall och nykter skred hon

till verket, beredd att taga sina forskningars alla konsekvenser aeven de

mest omvaelvande, de mest oedelaeggande--kanske framfoer allt dem. Hon

skaenkte sin spegelbild aennu en blick och upptaeckte en ny, blek, kylig

glans paminnande om marmorns och raett klaedsam. Men hon faeste sig icke

vid dylikt, utan roeck med ett raskt grepp det foersta redan nedklottrade

arket ur notesboken och skrev pa det blanka bladet i paerlrunda bokstaever

orden:

Har den moderna maenniskan rad att aelska?

* * * * *

I detsamma ringde vaeckarklockan. Den fungerade utmaerkt som dessa

vaeckarklockor till fem och femtio vanligen goera. Dess slagverk var

staellt pa sju, dess visare pekade pa sju och soluret pa gardsplanen hade

ungefaer samma uppfattning. Allt var i sin ordning. Fru Olga hade tagit

plats i skrivkabinettet innanfoer saengkammaren; ett tiotal meter skilde

henne fran klockan. Hon var lika yrvaken och bestoert som om hon vaeckts

ur den soetaste slummer. Hon grep i blindo framfoer sig och fick tag i en

ljusbaerande, dansande silverne faun, vars ljus hon knaeckte. Hon stoertade

upp, snurrade runt och knuffade till nagot; hon sprang ut i saengkammaren

och foernam bakom sig en skraell och ett vekt och sorgset krasande. Men

framfoer henne arbetade klockan gaell och ofoertruten; med utstraeckta

haender rusade hon bort till foenstret och skulle just gripa tingesten, da

pekfingrarna ploetsligt skoeto fram som faellknivsblad och gavo klockan en

gemensam knuff. Den vacklade, den foell, den krossade sitt glas mot

sanden; det glaensande nickelfodralet sprack men slagverket fungerade

oklanderligt. Fru Olga skrek till och haevde sig ut genom foenstret.

Klockan lag i sanden och ringde. Bevingade kryp kretsade surrande kring

linden; svalor skuro genom luften och snaertade den med sina vingar;

korna boelade efter mjoelkpigorna; katten satt pa solurets haell och tvadde

sig efter nattens jakt; hunden sag pa; gasflocken betade i parkens graes.

Lat och lurig, tung av soeta dofter drog vinden fran vaestan till oestan

motande framfoer sig en maklig, vitullig skock. Det var morgon, det var

hoegsommar, det var Saradagen.

Och ett efter ett oeppnades fasadens foenster. Foerst ett i nedersta raden,

det andra fran vaenster, och ut stack ett slaetkammat huvud med bena oever

hjaessan, flaetsnaeckor oever oeronen, med ovalt ansikte, ovala oegon, krum

liten naesa, bagformiga laeppar och mellan laepparna en stor polkagris. Det

var Brita Djurling, fru Olgas systerdotter. Daerpa oeppnades foenstret i

andra raden laengst till hoeger, oeppnades med en skraell och ut vaellde tva

starka skuldror, nakna, feta, brunbraenda av solen och som knoppen pa en

soppterrin sa vilade pa den breda kroppen ett alltfoer litet huvud,

bukkindat och trint, roett och omgivet av roeda testar. Oever naesans

koettiga rygg red pa sned en skraltig och vinglig pincene med

morgonimmiga glas och i vaenstra mungipan haengde en helt liten snugga,

syrlig att doema av den bruna sasen pa hakan. Det var Lotten Brenner,

vaerdinnans syssling pa moedernet och kusin till den naest siste aegaren av

Larsbo. Hon harsklade dovt och spottade langt ut pa gardsplan. Haernaest

oeppnades ett foenster i tredje raden den hoegsta och ett vackert och

sjaelfullt anlete kom till synes, ganska likt fru Olgas fastaen mera

foerfinat, aeven mera aldrat och med blekare faerger, oegonlocken hoejdes

aldrig helt och munnen log ett foerteget, tankfullt, roat och medlidsamt

loeje, som om hon staendigt lyssnade till vackra men sorgliga saker; men i

sin dagliga gaerning lyssnade hon saekert till annat, doktor Karolina

Willman, den beroemda magspecialisten. Haer pa Larsbo bodde hon alltid

hoegst upp under taket och i en taemligen torftigt moeblerad kammare, ty

fran dess foenster hade hon fri blick oever Mosjoen och kunde med kikarens

hjaelp se svanorna simma i vassen. Aennu ett foenster slogs upp, ljudloest

men snabbt, i andra vaningens mitt, just taett bredvid Olgas. Med

sokratisk naesa mellan djupbla, naersynta oegon och skaera, finhyllta kinder

visade Betty Willman sin naetta person, drog munnen sidleds som flundran,

da hon sag den i gruset troget ringande klockan, saende en snedblick mot

himlen och en annan mot Olga, noes at solen som stack henne rakt i

uppnaesan och dolde sitt ansikte i smala, vita, blaadriga haender. Det

sjaette foenstret slogs upp i nedersta raden ej langt ifran Britas. Haer

bodde den fagra Lizzy, om vilken det sades, att hon aegt en trolovad

faestman i var fakultet och i den filosofiska tvenne, men att hon nu,

sedan fakultetsindelningen befunnits mindre laemplig, laet professurernas

antal bestaemma kavaljerernas, designerande var gang med sitt val en

papabilis. Foertal, givetvis, men vaerdigt de svartaste, rikaste

knollrigaste lockar, som nagonsin skyddat stora och djupa kunskaper i

fornnordiska sprak. Hon haelsade dagen med en susande gaespning foeljd av

ett dovt och mullrande ljud ej olikt askan; hon straeckte de fylliga

armarna till en gest a la Muellers system men avbroet sin oevning foer att

krafsa sig hart kring oegon och naesa och haer och var pa den halvnakna

kroppen. Till sist skrek hon ett kraftigt gomorron och nickade glatt

till hoeger och vaenster at soemndruckna vaenner. Men oever det vaenstra oerat

svaevade laett som en fjaeril, fast intrasslad i haret, en gloemd papiljott,

brokig och klippt ur en modejournal. Slutligen och foer att fylla

sjutalet, oeppnades langsamt, foersiktigt, med nagot darrande haender det

lilla fyrkantiga foenstret mittoever sjaelva portalen. Och hon, som nu kom

till synes, var om ej staellets sa dagens genius: froeken Sara Schoenthal,

en fattig judinna, till skillnad fran alla de andra utan ringaste

blodsband med gardens vaerdinna. Om hon kommit i slaekten som guvernant

eller saellskapsdam eller hushallsmamsell, det aer numera okaent. Saekert

aer, att hon varit foertrogen med den saliga professorskans

flickhemligheter och att sen dess ett tjugutal ungmoer av tvenne

generationer anfoertrott at tante Sara allt, som kan komma ett hjaerta att

brista av froejd eller smaerta, och lite daertill. Icke foerty var hon tunn

och torr och tom som ett oskrivet pergament, gulnat och svartnat,

skrynklat och sprucket till olaeslighet redan innan det praentats. Naesan

hoejde sig som ett tungt, bugnat, skrovligt och murket bogsproet stagat av

kraftiga rynkor, som loepte tvaersoever kinderna och hade sitt faeste vid

oeronens bas; men oeronen sjaelva haengde som slaka segel. Oegonen taecktes

av svaellande svartbla kuddar, fyllda av gammal, moerknad grat, kunde

tyckas. Ansiktet var stelt som trae men med roerliga, laederaktiga laeppar,

som aen soegos in, aen blastes ut, aen drogs isaer och blottade en jaemn och

blaendande tandrad i oevre kaeken, tre gulnade betar i undre. Det var tante

Sara. Men hennes godhet, blygsamhet, oemhet, foersynthet kan ingen vaerdigt

beskriva. Och naer nu den gamla, blaendad av solen och oveten om alla de

andra, straeckte sig ut foer att skaka en meterlang flaeta, hopsnodd av

under ett halvsekel avkammat har, svart, granat och vitt, samt rullade

den till en praktfull korg och ett behoevligt skydd foer hjaessan, ropade

alla hurra! Leve tante Sara! Dock icke pa en gang och taktfast utan

ropen hoejdes aen haer och aen daer och kilade kors och tvaers oever fasaden.

Det laet som da skator i skilda bon kivas och skratta; men gumman

foerlorade ej sin hallning, blygsam och vaerdig, utan neg till tack foer

varje nytt hurra och faeste under tiden sin flaeta.

Aentligen tystnade klockan i gruset.

Och aentligen oeppnades det attonde foenstret, belaeget rakt ovan fru Olgas.

Ludwig von Battwyhl, svept i en kanariegul sovrock med svarta uppslag

och sleifer, haevde sig ut och gjorde en ofrivillig bock, sa att det

rufsiga haret daskade ned i pannan. Foensterkarmen traeffade honom hart i

magen. Herregud, taenkte han, det maste bli en aendring! Han satte knogen

med kraft i oegonvran och borrade langsamt ut soemnen; han gaespade stort

men ljudloest, betaenkte sig, gaespade aen en gang och nu med ett illvral.

Han tuktade sin mun med ett hart slag. Vad jag aer ra! taenkte han. Det

maste bli en aendring! En roest ropade:

Ludwig! Gratulera tante Sara! Det aer hennes namnsdag.

Han spaerrade upp oegonen, och i det han tog ett stadigt tag om

foensterstolpen, hoppade han upp pa karmen och steg ut pa blecket. Sex

damer skreko men den sjunde, tante Sara, stod parat att taga mot

gratulationen. Och han sa:

Kaera tante Sara! Det aer din namnsdag i dag och du aer sa soet. Ja, det aer

min uppriktiga mening, fast andra tycker att du aer ful. Hade jag rad,

skulle jag ge dig loestaender till underkaeken. Men jag aer en fattig gosse

och jag oenskar dig allt gott. Undantagandes en riklig avkomma.

Ludwig! skrek Lizzy.

Lizzy? parerade han prompt och tjaenstvilligt. Och bekymrad tillade han:

Var det klumpigt sagt? Jag kom att taenka pa bibeln och den risk, som

vidlader mangariga Saror. Andra aero vid den aldern foerskonade. Men det

ska bli en aendring. Gomorron Lizzy. Gomorron Betty. Gomorron tante

Karolina. Jag hoppas, att du har sovit gott? Gomorron Lotten. Gomorron

lilla soeta Brita. Och tack foer i natt! Jag droemde att vi lag i

syskonbaedd--

Ludwig! skrek fru Olga. Han hoppade till sa att blecket knakade, och

stirrade foerskraeckt ned pa henne.

Jasa, det aer du Olle, sa han. Gomorron.

Olle var hennes smeknamn, ett pahitt av Jan-Petter.

Du aer ra! sa fru Olga.

Ja, medgav han, det aer jag, men det ska bli en aendring. Jag har haft en

gemen droem--

Han stirrade ned i backen, rynkade pannan och gjorde en min som om han

svalt ricinolja.

Om mig? fragade Brita, tog polkagrisen ur mun.

Nej, inte om dig. Det sa jag foer att retas. Jag droemde om ett annat

kvinns. Det var inte nagon av er. Jag tror inte, att jag kaende henne. Vi

gingo pa myren och kommo till Spillebobrunn. Vi stodo alldeles vid

vasskanten och gnabbades lite. Raett vad det var, ville hon knuffa mig i

brunn. Jasa du, sa jag, tog henne i haret och boejde henne bakat. Jag

taenkte att jag skulle kyssa henne pa halsen; men i staellet tog jag upp

min jaktkniv och skar av henne strupen--

A hu! skreko damerna. A hu, vad du aer ra!

Han hoerde dem knappt; droemmen satt aennu kvar i honom. Han knep hart ihop

oegonen och hela kroppen riste av vaemjelse. Han mumlade:

Jag blev alldeles blodig. Aenda upp i ansiktet--

Ploetsligt ropade Brita:

Daer kommer Casimir Brut!

Ludwig hoppade in i rummet. I Casimir Bruts naervaro uppfoerde han sig

alltid som en ung gentleman och tillaet sig inga pojkstreck. Han hyste en

fanatisk tillgivenhet foer schweizaren, delvis beroende pa den

omstaendigheten, att Casimir var den ende, som grundligt agat honom.

Foervaltaren kom fran parken och gick tvaersoever gardsplanen mot hoegra

flygeln. I ena handen hoell han sin ridkaepp, i den andra nagonting som

liknade en roedprickig snusnaesduk. Naer nu damerna och Ludwig i korus

ropade: Gomorron Casimir! Gomorron Brut! Gomorron foervaltaren! knycklade

han hastigt ihop naesduken och stoppade den i fickan. Han lyfte lite pa

moessan och fortsatte sin vaeg. Fru Olga hejdade honom.

Brut! ropade hon. Har ni sett till Bollan?

Han stannade men vaende sig inte om. Fru Olga fortfor:

Jag skickade ut henne ett aerende och vips kom en av era torvupptagare

och la beslag pa henne. Daer ser ni!

Han vaende sig langsamt om, tog nagra steg mot huvudbyggnaden, stannade.

Hur vet hennes nad, att det var en torvupptagare?

Det vet jag inte, svarade fru Olga, men jag antar det. I alla haendelser

var det inte nagon av gardens folk.

Hur dags ungefaer var det? fragade foervaltaren. Fru Olga smalog. Ungefaer!

Hon svarade:

Moetet aegde rum daerborta vid husknuten. Det boerjade klockan 6,43 och

varade i trettioatta minuter och fjorton sekunder.

Foervaltaren tog hastigt upp sin klocka; Ludwig skrek:

Kors i jissi namn! Tog du tid?

Jag tog tid, svarade fru Olga. Och hon taenkte: Det aer sa gott att jag

foerbereder dem.

Jag tog tid, upprepade hon och pekade pa det krossade vaeckaruret, och

jag taenker haedanefter ta tid, sa ofta jag blir i tillfaelle. Det

foerefaller mig naemligen vara av stort intresse att taga reda pa, hur

mycken betald arbetstid som pratas bort--

Vartat gick de? fragade foervaltaren.

Det visste hon inte sa noga. Karlen hade moejligen gatt nedat parken,

flickan hade helt enkelt foersvunnit. Fragan saknade foer resten betydelse

och hon fortfor:

Jag tror, att jag med en smula papasslighet och noggrannhet skall kunna

komma till en visserligen endast approximativ men ganska palitlig

uppskattning av den foersloesade tiden och dess ekonomiska betydelse. De

forskningar (hon soeg pa ordet) jag redan gjort, har givit foerbluffande

resultat--

Hon soekte foergaeves nagon foerbluffelse i ahoerarnas ansikten.

Vetenskapares likgiltighet foer forskningar pa andra omraden aen deras

eget aer otrolig. Och den fullstaendigt ovetenskaplige Casimir Brut sa:

Frun hade gjort klokare i att ropa tillbaka flickan.

Det korta "frun" angav, att han var ond. Han svaengde om pa klacken och

stegade in i flygelbyggnaden. Emellertid var det ju icke foer honom hon

taenkte avsloeja sina planer. Han kunde gaerna ga sin vaeg. Hon undrade, hur

hon borde laegga sina ord. Det aer inte sa laett att annonsera en ny

vetenskaps foedelse pa ett trovaerdigt och icke loejevaeckande saett.

Under tiden foersjoenk fasaden och dess huvuden i en morgonsalig

kontemplation. Doktor Karolina lyfte kikaren och foeljde med bevaepnat oega

svanornas glid genom vassen, log. Lotten med snuggan i den ena mungipan

pustade roek ur den andra regelbundet som en motor. Lizzy blottade i smyg

sin rika barm foer solen. Brita kastade en lang och loemsk blick upp mot

Ludwig, fnoes och stoppade en ny polkagris i mun. Tante Sara raeknade

nagonting pa fingrarna. Betty satt hopkrupen, hakan stoedd i handen,

munnen dragen pa sned, tittade i kors oever naestippen och sag allting

dubbelt.

Och fru Olga hostade laett; hon raetade upp sig, hon grep med bada haender

i foensterkarmen och stod daer som en foerelaesare i talarstolen. Blodet

skoet ploetsligt upp i huvudet, gloedde i kinderna och gjorde henne

vackrare och yngre, aen vad hon oenskade vara just nu. Men hon klarade

strupen och yttrade med daempad, allvarlig, behaerskad roest:

Flickor! Vet ni vad! Jag ska tala om nagonting foer er?

I detsamma ropade Ludwig:

Olle! Var snaell och boej dig lite mera bakat.

Hon lydde, ofrivilligt.

Sta nu alldeles stilla! befallde han. Och hon stod alldeles stilla men

sneglade upp mot honom, halvt foerskraeckt. Han nickade och log och

stralade av oskyldigt noeje.

Han sa:

Som du nu star, ser jag dig langt ned pa din vita rygg. Aenda ned till

stjaerten.

Willmaennerna brusto i skratt.

Fru Olga brast i grat, drog sig hastigt tillbaka och staengde foenstret

med en smaell.

* * * * *

Ludwig gick ned foer att bedja om foerlatelse. Fru Olga satt vid foenstret

och snyftade. Men hon var inte ond. Hon sa:

Du aer en drulle, men det aer inte foer din skull jag grater. Haer har haent

en olycka.

Hennes roest sjoenk en oktav, i det hon foerkunnade olyckan:

Eros aer soenderslagen.

Och hon snoet sig kraftigt foer att hejda graten.

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Aer det Bollan?

Hon betaenkte sig ett oegonblick, kastade sig daerpa beslutsamt mitt in i

elaendet och yttrade:

Nej. Det aer jag. Men var snaell och inte abaeka dig. Jag aer ledsen nog

aenda. Jag visste hela tiden, att det haent en olycka. Jag kaende mig sa

beklaemd. Men jag visste inte, vad det var. Foerraen jag kom tillbaka in i

skrivrummet.

Ludwig gick mot skrivkabinettets doerr; fru Olga reste sig hastigt och

foeljde honom. Foeroedelsen var fullstaendig, hela golvet oeversallat med sma

fina lerskaervor. Att ater sammanfoga dem var otaenkbart.

Kors i jissi namn! upprepade Ludwig, satte sig pa huk och roerde om

bland skaervorna.

Hur gick det till?

Hon foerklarade:

Jag satt daer vid skrivbordet och taenkte pa nagonting allvarligt. Da

boerjade vaeckarklockan pingla. Jag blev ohyggligt nervoes. Jag sprang upp

och rusade ut i saengkammarn. Jag hoerde att nagonting foell och krasade

bakom om mig och jag kaende att det hade haent en olycka. Men jag hade

inte en tanke pa Eros.

Kors i jissi namn! upprepade Ludwig foer tredje gangen; tillade:

Det haer skulle Jan-Petter ha sett!

Bet sig i tungan, ty fru Olga brast ater i grat.

Eros var eller hade varit en grekisk vas, en vit lekyth. Jan-Petter hade

koept den av en parisisk antikvitetshandlare foer 10,000 frs. Kaennare, som

besoekt Larsbo, hade kallat den saellsynt i sitt slag, ty Eros brukar ej

foerekomma pa dessa gravvaser. Dessutom var den signerad ehuru med

olaesliga bokstaever. Jan-Petter pastod sig dock tydligt urskilja namnet

Hieron, och det stod ocksa mycket riktigt Hieron, om man antog att

bokstaeverna voro latinska, vilket ater illa staemde med den uppgivna

fyndorten, Kreta. Hur som helst sa var det en egendomlig och dyrbar vas

och den hade kostat 10,000 frs. Jan-Petter placerade den vackra pjaesen i

sin hustrus skrivkabinett och just framfoer den doerr, som ledde till hans

eget sovrum. En egendomlig plats, kan tyckas, men Jan-Petter ville

kanske daermed betona, att doerren var den enda doerr i huset, som aldrig

oeppnades. Den var reglad och dold bakom ett draperi. Vasen hade saledes

statt daer i fred och intet ont hade haent den. Men nu var den krossad.

Och fru Olga graet.

Ludwig sa:

Det var ju en dyrbar vas, men jag foerstar inte, varfoer du ska ta det sa

hart.

Nej, svarade hon, det foerstar du inte, daerfoer att du aer en osnuten

pojke. Om du vore matmor, skulle du foersta mig. Senast i gar eller

foerrgar sa jag till Bollan: Den dag du knuffar ikull vasen, far du

flytta. Och nu har jag gjort det sjaelv.

Ja, ja, sa Ludwig, man ska akta sig foer oeverord. Foer resten begriper jag

inte, hur du bar dig at. Du skulle springa ut i saengkammaren och da

rusar du foerst till Jan-Petters doerr. Det aer idiotiskt.

Han gick mot Jan-Petters doerr men Olga staellde sig ploetsligt i vaegen foer

honom; hon lade haenderna pa hans axlar och stirrade honom eftertaenksamt

in i oegonen.

Jag taenker pa en sak, sa hon. Det finns kanske en foerklaring. Antagligen

hade Bollan boerjat staeda i skrivrummet och flyttat pa Eros. Ja, nu minns

jag, att den stod snett bakom skrivstolen. Fast jag inte faeste mig vid

det.

Alltsa aer det Bollans fel, dekreterade Ludwig.

Fru Olga funderade.

Hon sa:

Det blir inte mindre foerargligt foer det. Jag skulle oenska, att hon

aldrig finge reda pa det. Jag kunde naturligtvis saega, att jag staellt

undan vasen. Men skaervorna!

Skaervorna? upprepade Ludwig. Det aer ju en smal sak. Dem tar jag och

graever ner dem. En moerk natt.

Sa att ingen ser det?

Sa att ingen ser det!

Och du skvallrar inte?

A hut! sa Ludwig.

Da fick han tva kyssar. Och uppmuntrad haerav, kraengde han av sig

pyjamasrocken, bredde ut den pa golvet och boerjade fylla den med

skaervor.

I detsamma knackade det pa saengkammardoerren. A, herregud! viskade fru

Olga. Det aer Bollan!

Hon fragade:

Vem daer?

En grov roest svarade kort och snaevt: Foervaltarn.

Hon vaende sig hastigt om. Ludwig sag upp, fragade:

Vad aer det med dig?

Hon svarade:

Ingenting. Men du hinner inte ta med dig skaervorna nu. Jag ska laegga dem

daer i nedre skapet, sa kan du haemta dem vid tillfaelle.

Ploetsligt och till synes taemligen omotiverat stampade hon ursinnig i

golvet och fraeste:

Saett atminstone pa dig rocken, din drummel!

Ludwig reste sig, storoegd, tog sin rock.

Hon fortsatte viskande:

Foer resten behoever du inte ga genom saengkammaren. Du kan lika gaerna ga

genom Jan-Petters rum. Skynda dig!

Och vaend mot saengkammaren ropade hon:

Jag kommer. Jag ska bara snoera skon--

Aesch vad du aer fanig! sa Ludwig och gav henne en foerbittrad och sorgsen

blick. Ljuga! Fy fan!

Men hon hade redan gatt in i saengkammaren och staengt doerren. Ludwig

gjorde en grimas och lydde. Foerst da han passerat Jan-Petters rum och

kommit ut i stora salen, stannade han ett oegonblick eftertaenksam. Doerren

mellan skrivkabinettet och Jan-Petters rum hade foer ovanlighetens skull

och kanske foer foersta gangen pa ett decennium statt oreglad.

Frampa foermiddagen anlaende tante Saras gaester. Foerst kommo i foerhyrd

stadslanda damerna Theander, tre systrar och kompanjoner. Tante Saras

foerbindelse med dessa damer bestod endast daeri att hon tva eller tre

ganger om aret gjorde nagra sma inkoep i deras kortvaruaffaer. Men gamla

fruntimmer foersta att uppskatta varandra, de flocka sig gaerna samman,

sitta i ring och saega varandra barnsliga artigheter eller elakheter,

giva varandra smeknamn och oeknamn. De goera lustiga och oartiga miner,

fnittra at ingenting, raka ibland i grael och grata da bittert. Man

saeger, att de blivit barn pa nytt; ack sa vael aer det inte. Men de oenska,

att de vore barn och att nagon mycket, mycket gammal och stor och

mildhaent och foerstandig komme och toge hand om dem. Ty de kaenna sig

troetta och griniga.

Damerna Theander medfoerde gavor; den ena en luktvattenflaska den andra

ett par silkevantar, den tredje ett kras. De voro inte rika, men de

funno vaenskapen skoen och ville gaerna kosta pa den nagot. Landan var den

finaste hyrlandan i stan, kusken hade livre, hoeg hatt med kokard, gula

handskar och en skaer ros i knapphalet. Roeda och gula och bla

pappersblommor sutto instuckna i haestarnas manar, i munderingen och haer

och var i vagnen. Det hela var festligt. Da flickorna Willman blevo

damerna Theander varse, kaende de sig ploetsligt modfaellda och foerstaemda;

de smoego sig ut i parken och goemde sig. Men damerna Theander stego ur

vagnen, staellde upp sig i en linje samt marscherade med taktfasta steg

fram mot trappan i det de raeknade: ett tu, ett tu. Det var inte deras

vanliga saett att upptraeda, men de hade kommit oeverens om att sla sig

loesa, ha roligt och roa. Och de kunde inte taenka sig annat aen att

gardens folk mangrant sag pa, hoell sig i sidorna foer skratt och viskade

till varandra: Titta pa gummorna Theander! Sa kavata! Det aer aenda roliga

gummor!

Men ingen sag dem och ingen tog emot dem; och framkomna till trappan

blevo de ploetsligt generade och tyckte, att de burit sig dumt at.

Mittibland dem doek da upp, som fallen fran skyarna eller stigen ur

jorden, en liten gammal herre med langt vitt bockskaegg och stora,

svaermiskt lysande svarta oegon. Pa huvudet bar han en gra cylinder och

den spensliga lilla kroppen var hoeljd i en alltfoer vid svart redingote,

som raeckte naestan aenda ned till foetterna. Det var generalagenten herr

Moritz Schoenthal, en slaekting, och en man, som lanade ut pengar mot

oskaelig raenta. Eftersom han var ockrare ansags han aega en stor

foermoegenhet; men i sjaelva verket skulle han ej kunnat leva pa sitt

kapital, om han tagit en skaelig raenta. Han levde sparsamt men hade en

dyrbar passion: mekaniska leksaker, enkannerligen speldosor och i all

synnerhet konstgjorda sjungande faglar. Den dyrbaraste i hela samlingen,

en gyllene naektergal i en silverne liten bur, foerde han med sig till

kusin Sara, ehuru visserligen ej som gava. Sa dum var han inte. Men hon

skulle fa lyssna till dess sang och de oevriga aerade maenniskorna skulle

fa lyssna och generalagenten skulle saledes vaesentligt bidraga till att

hoeja staemningen utan att egentligen sjaelv goera nagon foerlust. Han var

viss om att vara vaelkommen och saeker pa sin framgang, och foer resten var

han inte sa dum, att han taenkte lata nagon maenniska foerdaerva hans goda

humoer. Han sloet sig till de vaentande tre damerna, underhoell dem pa baesta

saett och laettade lite pa pappaskens lock sa att de en i saender fingo

kasta en blick pa den underbara fageln.

Till dessa fyra kom nu en femte, en viss froeken Alexander, som alltid

gick till fots, daerfoer att det var nyttigare foer henne. Hon bar pa en

stor tarta och var starkt upphettad efter den halvmillanga vaegen. Om

denna froeken vet man egentligen endast att hon aegde en stor vaenkrets.

Foer cirka tjugu ar sedan hade hon traeffat tante Sara pa en

jaernvaegsstation och hjaelpt henne att baera en kappsaeck oever sparet, mitt

framfoer nosen pa ett visserligen stillastaende men ilsket frustande

lokomotiv. Denna aeventyrliga haendelse hade de bada damerna aldrig kunnat

gloemma, och da de traeffades endast engang om aret, naemligen just pa

Saradagen, blev den aldrig tillfyllest dryftad och aegde aennu efter

tjugu ars foerlopp en ofoersvagad staemning av spaenning, dristighet och

fasa.

Sedan hennes vaenner salunda samlats och vaentat en stund vid trappans

fot, traedde tante Sara ut, taemligen hastigt och sanningen att saega

utknuffad. Ludwig, som kaende den gamla damens otroliga blyghet och som

funnit henne aengsligt lyssnande vid doerren, hade gjort processen kort,

och i det han sa: Det hjaelps inte! Fan sjaelv aer hoevlig pa sin

namnsdag!--oeppnade han doerren och makade ut den gamla. Tante Sara neg,

stum och hoegtidlig, at hoeger och vaenster, varpa hon pekade nedat parken.

Den lilla gruppen, foeljd av tante Sara, satte sig i roerelse.

Gratulanterna behoello tillsvidare sina gavor, vael vetande att tante Sara

foerst efter ett foersiktigt men ihaerdigt trug skulle taga emot dem.

Dessutom smittades de av hennes dystra hoegtidlighet till den grad att de

inte vagade ga i bredd oever den krattade grusplanen, utan smoego sig fram

i varandras spar med den lille generalagenten i taeten.

Knappt hade de vaent ryggen till, foerraen Ludwig och Brita Djurling

smoego sig ut, satte sig pa trappan, omfamnade sina knaen och

fnissade--ungdomens ofrankomliga grin bakom alderdomens rygg. Men uppfoer

allen kom en loevad skrinda, festlig och fylld av barn, flickor och

ynglingar. Koersvennen, en slaetrakad, grovskuren man, satt mjukt och

bekvaemt i en hoevolm. Vid avvaegen till stallbacken hoell han inne och

yttrade:

Stig av kaera barn och se er omkring. Det aer en praektig och vaelskoett

gard och ni kan alltid laera er nagot.

Genast sprutto alla barnen till som fiskar, da man kastar en sten i

vassen, och de kullrade och de tullrade oever skrindans kanter. Nagra

kommo pa foetterna, andra pa haenderna, andra pa huvut eller baken. Men i

ett nu voro de alla pa benen och kilade tysta och snabba i skilda

riktningar och spridde sig oever garden. Aen stroeko de genom hallonhaecken,

aen fastnade de i krusbaersbuskarna, aen klaengde de i koersbaerstraeden, aen

kastade de sig oever de soeta aerterna, aen smeto de in i mejeriet och

klunkade ur mjoelkfaten, aen dristade de sig langt in i koeket. Mannen med

det slaetrakade ansiktet log milt och foernoejt.

Nu betar min hjord, sa han. Men Ludwig sa till Brita:

Haer sitta vi och skratta, som om ingen olycka haent. Men naer jag ser, vad

jag ser och hoer, vad jag hoer, sa anar det mig, att praestens ha kommit.

Och praesten och hans aeldste son, som redan var en lang raekel och jur.

stud., spaende haestarna fran skrindan, ledde dem till stallet och foersag

dem rikligt med Larsbo praektiga havre. Daerpa slog sonen bosset av

faderns rock, kammade hans har med fingrarna, jaemkade pa hans krage,

knaeppte en knapp i hans sprund, putsade hans naglar och granskade honom

slutligen med beraettigad stolthet.

Vet du vad? sa han. Naer du aer ren och hel, sa behoever man sannerligen

inte skaemmas foer dig. Kom sa ga vi upp till gumman.

Praesten log aennu mera foernoejd, lade finger pa mun och viskade:

Ingen bradska, min gosse. Lat hjorden beta. Tids nog blir den upptaeckt.

Han skrockade belatet och gladde sig at de manga munnarna och magarna,

som nu voro i rask verksamhet. Men att han hade sa manga barn i sitt hus

berodde icke pa nagot klandervaert laettsinne utan helt enkelt daerpa, att

han rakat gifta sig tre ganger och varje gang med en barnrik aenka. Av

hela kullen voro endast sju eller atta helsyskon, aterstoden halvsyskon

och sammanbragta barn. Han gjorde alls ingen mannaman mellan egna barn

och styvbarn och kunde, enligt Ludwigs iakttagelser, knappt skilja

mellan de olika kullarna och vad de yngre telningarna betraeffade icke

ens emellan de olika individerna utan kallade allt mankoen Lasse och allt

kvinnkoen Lisa. Roerande deras antal saknas exakta uppgifter. Ludwig hade

vid olika tillfaellen raeknat dem och foer varje gang kommit till olika

resultat, varierande mellan sjutton stycken och en fem sex dussin--den

senare uppgiften en pataglig oeverdrift. Han sa emellertid till Brita

Djurling:

Lat oss varna Olle. Kanske kan nagonting raeddas.

* * * * *

Fru Janselius hade andra bekymmer. Klockan var elva och kammarjungfrun,

som utsaents i ett kortvarigt aerende klockan 6,43, hade aennu ej latit

hoera av sig. Det var i och foer sig besynnerligt och det besynnerliga

understroeks genom foervaltarens egendomliga upptraedande. Han var tydligen

bekymrad och lika tydligt var, att han foersoekte bagatellisera saken. Han

foerklarade, att flickan antagligen begivit sig till Spilleboda.

Tillfragad, vad han hade foer orsak att tro det, svarade han hoegst

svaevande. Nagon hade sett henne pa vaeg ditat, men han kunde icke uppgiva

sin sagesman. Det var olikt Casimir Brut. Foer resten--om flickan

verkligen begivit sig till Spilleboda, sa var det trakigt och allvarligt

nog.

Spilleboda var ett torp under Larsbo men sedan lang tid tillbaka befriat

fran alla skyldigheter mot huvudgarden. Torparen, en sjuttioarig gubbe,

atnjoet dessutom ett jaemfoerelsevis stort underhall fran Larsbo i pengar

och produkter. Orsaken till dessa foermaner var den, att gubben pa sin

tid hoert till missionsskolans och boeneladans foernaemsta apostlar. Just

hans vaeltalighet hade omvaent Jan-Petter, visserligen endast foer nagra fa

ar. Godsherrn oevergick till en tamare och vaerldsligare religiositet,

hans undersatar foeljde honom sa smaningom; den lilla sekten smalt raskt

samman och raeknade till slut blott spillebodaren, hans hustru och

ytterligare fyra eller fem aldringar samt en pojke, som var en smula

sinnessvag. Den lilla surdegen fanns daer emellertid, och vid flera

tillfaellen hade den helt ploetsligt genomsyrat hela foersamlingen. Da

gingo gubbar och gummor, ynglingar och flickor, maen och kvinnor en efter

en den smala stigen oever myren till Spilleboda. Haer laegrade de sig kring

torpet och vaentade talmodigt, att predikanten skulle uttraeda. Ibland

stack hans gumma ut huvudet och ropade:

Gan er vaeg, faen och svin, hedna avfoeda, Larsbodjaevulens undersatar, gan

er vaeg! Si Kalle sitter daerinne med bibeln i hand, men sjaelen aer hos

Gud. Evigt, evigt, evigt halleluja!

Halleluja! svarade folkhopen. De djaervaste smoego sig fram till foenstret

och tittade pa torparen, som mycket riktigt satt daer med bibeln pa knaet

men med blicken stelt riktad framfoer sig. Ibland ater kom den

sinnessvage gossen utrusande med en kvast eller sotraka i hoegsta hugg

och gick loes pa menigheten, som voerdnadsfullt vek eller laet sig slas.

Till sist och da vaentan framkallat en angestfull spaenning, oeppnades

doerren och torparens roest laet hoera sig utan att han sjaelv kom till

synes. Han laeste eller predikade pa ett entonigt, sjungande saett och med

en ytterst langsam men stadig stegring av rytm och roestens styrka. Denna

stegring verkade hetsande och jagande som arabisk musik. Kvinnorna

boerjade buga framat och bakat, maennen foeljde. Ploetsligt stod predikanten

mittibland dem; den vidoeppna munnen tjoet fram en stroem av ord eller

ljud; bade ansikte och kropp voro otroligt foervridna och efter

samstaemmigt vittnesboerd av troende och otrogna, svaevade hela gestalten

minut efter minut ett gott stycke, sannolikt ett par fot, oever marken.

Da extasen var oever, foell han i en hoeg och bars hastigt in i stugan av

gumman och pojken.

Men aeven da torparen icke predikade och da ingen allmaen vaeckelse kom

folk att foervandla myrstigen till bred och upptrampad vaeg, haende det som

oftast att en och annan syndare soekte skydd i Spilleboda. Vanligen var

det ungt folk och synnerligast kvinnor, vilka sett Satan nalkas i en

eller annan gestalt och kaent sin svaghet. Torparen spillde inte manga

ord pa dem, men hans gumma satte dem till hart arbete, och detta jaemte

sang och boen foerdrev den lede. Satillvida var allting gott och vael, men

foertalet hade ocksa nagot att saega om Spilleboda och pastod att de unga

kvinnorna daer ej blott funno skydd mot synden utan aeven befrielse fran

dess foeljder. Uttrycket "att ga till Spilleboda" hade inom vissa

laettsinniga kretsar fatt en alldeles saerskild betydelse och naestan

blivit en fackterm.

Naer foervaltaren framkastade den foermodan, att Bollan gatt till

Spilleboda, blev saledes fru Janselius i hoegsta grad upproerd och

beskyllde Casimir Brut foer att foerdaerva gardens moral och anseende genom

att draga dit en massa loest folk. Foervaltaren svarade med ovanligt

saktmod att han genast skulle rida till Spilleboda foer att undersoeka

saken. Han hade redan varit borta en timme eller mer, da Ludwig anmaelde

gratulanternas ankomst. Fru Olga fraeste:

Har jag lust att sitta och sladdra med kaeringarna! Ga du och hall dem

saellskap.

Tack sa hjaertligt, sa Ludwig och atervaende till Brita.

Fru Olga satte emellertid pa sig sin tjockaste och svartaste klaenning,

knaeppt aenda upp till hakan och foersedd med ett vitt kras. Hon ville goera

sitt yttre sa dystert som moejligt och i full oeverensstaemmelse med hennes

sjaelstillstand. Helst skulle hon ha satt pa sig aenkehatten med sloejan

men fann det oeverdrivet. Hon begav sig till koeket foer att giva order om

foerfriskningar. I skaenkrummet hejdades hon av ett kacklande fran koeket;

hon smoeg sig bort till foenstret mellan de bada rummen. Pa en stol mittpa

golvet satt en av praestens soener eller styvsoener, en sextonarig yngling,

och i hans knae koeksflickan. De ato vaexelvis av samma kaka och framfoer

dem stod den gamla haexan till koeksa med haenderna i sidorna och log

saligt. Fru Olga hostade och snoet sig kraftigt, hon gick med tunga,

langsamma steg fram till doerren, som oeppnades av koeksan. De bada

ungdomarna hade foersvunnit och hon kunde ge sina order.

Pa var sin kant av stora trappan sutto Ludwig och Brita, hopkrupna,

grinande mot solen men oroerliga och allvarliga som indianer i radslag.

Ludwig sa:

Jag tycker i alla fall det. Men du aer en lerkruka.

Tror du, jag aer raedd? sa Brita. Foer dig kanske?

Vad kaebblar ni om? fragade fru Olga. Hon stod mittemellan dem, rak och

allvarlig, med magen nagot framputande och haenderna korslagda daeroever. I

vaenstra handen hoell hon en klumpig och voerdnadsvaerd gammal nyckelring

fullsatt med stora nycklar, som inte hoerde nagon vart. De brukbara

nycklarna voro naemligen i hushallsmamsellens vard och lanades icke ut.

Hon fragade alltsa: Vad kaebblar ni om? Och Brita svarade:

Han vill lura mig upp pa sitt rum.

Jag skulle visa henne nagot, foerklarade Ludwig.

Fru Olga sa med harda laeppar och skarp staemma:

Aer detta nagot fastspikat pa ditt rum, Ludwig? Eljest foereslar jag, att

du visar det haer.

Ludwig betraktade henne med grubbel och oro.

Kors i jissi namn vad du aer dum i dag! sa han.

Brita sa:

Hon aer inte dum. Men hon aer naiv.

Och de fortsatte sina underhandlingar, i det han sa:

Om du inte vore en lerkruka, skulle du inte vara raedd--

Hon genmaelte:

Vad skulle jag egentligen goera pa ditt rum? Skulle jag ta handduken och

torka dig bakom oeronen?

Fru Olga ringde helt laett med nycklarna och gick.

Pa ett gungbraede i en vra av parken sutto Lotten Brenner och Lizzy

Willman. Da fru Olga kom fram till dem, hoerde hon Lotten kvaeka:

Ljuvligt!

Vad aer det, som aer ljuvligt? fragade hon.

Lizzy svarade:

Det vore ljuvligt att vara kvinna till sitt fyrtionde ar och daerefter

man.

Vad skulle det vara bra foer? fragade fru Olga.

Lotten rev sig i de roeda testarna, tryckte sin pincene djupare in i den

koettiga, sargade naesryggen och laet kindernas massor sjunka i ett sorgens

minspel. Hon svarade:

Jag sitter och tittar pa gummorna och da maste jag fraga mig sjaelv: Vad

ska jag ta mig till, naer jag engang upphoert att behaga? Jag blir

drinkare. Saekert.

Lizzy sloet oegonen och mumlade:

Jag kaenner bara ett rus--det erotiska.

Fru Olga ringde med nycklarna och gick.

Pa en annan baenk sutto doktor Karolina och Betty Willman med den

sokratiska naesan. Naer fru Olga nalkades denna baenk hoerde hon doktor

Karolina i ganska upphetsad ton saega:

Det aer sant, att jag lyfter hoegt, men det goer jag, daerfoer att jag aer

renlig. Jag aer hygieniker jag, min lilla vaen. Jag vill inte ga omkring

med kjolar doppade i smuts. Jag aer fanatiskt renlig.

Med sin saktmodiga, milda och en liten smula hesa staemma svarade Betty:

Oeverdriven renlighet later alltid foermoda tillvaron av en eller annan

perversitet. Jag aer en naturlig kvinna och jag trivs med ett visst matt

smuts. Icke foerty gar jag alltid i korta kjolar och da det inte hjaelper,

lyfter jag sa pass, att varje foerstandig man maste finna det

anmaerkningsvaert. Naturligtvis foeljer han mig och jag saetter i vaeg,

bestaemmande takten pa ett ungefaer efter hans alder, vigoer och karaktaer.

Jag har en snabb, intuitiv uppfattning av olika maens olika foermaga. De

lata behaga mig icke. Jag tycker om att bli jagad. Det aer en kvinnlig

instinkt och jag aer kvinna.

Doktor Karolina log, blitt och droemmande; hon sa:

Man skulle ocksa kunna saega, att du aer en slyna.

Nej, genmaelte Betty, det kan man rakt inte. En slyna jagar i staellet foer

att jagas och hennes skenbara flykt aer endast ett foersoek att locka bytet

i bakhall. Jag flyr pa allvar. Jag aer vanligen alldeles foerbaskat raedd.

Jag laegger hela min energi och hela min fyndighet i flykten. Men jag

tycker om att jagas; det piggar upp mina sunda instinkter och goer mig

till en baettre och mera sedesam kvinna, staendigt beredd att skydda sin

dygd. Och genom oevning har jag natt en avsevaerd faerdighet. Jag skulle

vilja se den, som ens kommer sa langt att han kan knipa mig i laret.

Blott engang har jag verkligen varit naera att fastna. Jag kom en afton

fran Dramaten och skulle ga hem till Valhallavaegen. En herre foeljde mig.

Jag kunde inte se, hur han sag ut, men av vissa tecken att doema var det

en aeldre och nagot sjuklig man. Jag tog saledes saken med ro och han

gjorde sig inte heller nagon bradska. Vi larvade en stund gatan framat,

men ploetsligt stod han framfoer mig i ett gathoern. Han hade rockkragen

uppslagen och hatten nedtryckt, sa att jag endast sag ett par satans

glittrande oegon. Jag gick tvaersoever gatan foer att vika om det hoernet; da

stod han daer ocksa. Jag begrep inte vad han hade tagit foer ett skutt,

den elake gamle herrn. Han tog mig i armen, men jag slet mig loes och

fortsatte i straeckt trav. I naesta gathoern stod han ater framfoer mig med

utstraeckta armar som en fagelskraemma. Da vaende jag och sprang i kort

galopp nedfoer gatan; jag moette en tom bil, den tog jag, stod pa

trappsteget och spejade medan jag gav adressen, kroep in och kom rakt i

famnen pa honom. Da foerstod jag, att fan var loes och gav mig godvilligt.

Han bet mig i nacken, den gamle fulingen. Sa boerjade han tyvaerr viska

kaerlekens heta ord och jag kaende igen honom. Det var Jan-Petter. Jag

presenterade mig kort och kraftigt och han blev gruvligt skamsen. Betty!

sa han, Betty! Du med din uppnaesa och dina smala ben! Var hade jag mina

oegon?

Fru Olga, som lyssnat bakom de bada damernas rygg, fann ingen orsak att

ringa med nycklarna utan gick tyst daerifran. Tante Sara och hennes

gratulanter hade slagit sig ned i lusthuset, som fran sin taemligen hoega

kulle behaerskar parken. Tante Sara satt mellan generalagenten och

praesten; hon bar sin tjocka, lilafaergade sidenklaenning, som tack vare

det gedigna, stela och poesande stoffet, gav henne junoniska former. Pa

hjaessan hade hon foerutom flaetan en moessa med manga lilafaergade band,

vilka haengde aen haer och aen daer beroende pa det gamla huvudets sa

smaningom allt livligare roerelser. Pa hennes knae stod buren med den

sjungande guldfageln. Bakom denna grupp skymtade damerna Theander och

Alexander som i blygsam tillbakadragenhet iakttog, hurusom de bada

maennen hyllade tante Sara.

Naer nu staellets vaerdinna nalkades, reste sig alla gaesterna och gingo

henne till moetes; endast tante Sara blev sittande, vred upp fageln pa

nytt, lyssnade betagen till dess toner och betraktade med tarfylld blick

dess naturliga, naetta och livliga roerelser. Men generalagenten sa:

Lilla hennes nad kommer alldeles lagom foer att slita en tvist mellan mig

och de kaera maenniskorna--han pekade pa damerna Theander och

Alexander--som pasta, att man i deras och Saras alder aer alldeles ur

leken. Men jag pastar, att en vacker och fin gammal flicka, som kusin

Sara, aldrig gar saeker sa laenge det finns aemabla och kuranta aenklingar

som herr kyrkoherden och jag. Och saerskilt haller jag foere, att

kyrkoherden med sin paranta och galanta statur kan vara farlig foer lite

var.

Jaha! sa praesten och spaende ut broestet.

Men fru Olga sa kort och torrt:

Jag taenker, att tante Sara betackar sig.

Ja, visst betackar hon sig! skreko damerna Theander i livlig koer. Foer

mig? sporde praesten och betraktade sin slitna kaftan.

En aenkling och praest, sa froeken Alexander, aer som en ryttare utan haest.

Sa oanstaendigt! skrek yngsta damen Theander men angrade sig och pastod

att hon taenkt pa nagonting annat. Praesten slog sig ned bredvid tante

Sara och sag ganska snopen ut. Den gamla roerdes till medlidande,

klappade honom pa handen och sa:

Ja, ja, kaera kyrkoherden, vem vet vad jag hade sagt, om jag varit

tjugufem ar yngre.

Jasa! infoell fru Olga foerbittrad. Vill du nu pasta, att du ocksa varit

giftassjuk? Du! Som inte vagat se pa en karl genom sotat glas--

Jag? fraeste tante Sara och riste pa huvudet med de lilafaergade banden.

Nej nu gar det foer langt! Vagar jag inte se pa en karl?

Och hon hoell andan och spaende oegonen i praesten.

Aeldsta damen Theander jublade:

Se pa Sara! Sa kavat!

Men tante Sara tog ater till sig blicken och goemde den under

tarkuddarna. Helt foerlaegen oever sin dristighet sa hon:

Jag behoever vael inte vara manhatare, daerfoer att jag varken varit

foerlovad eller gift. Den som aer ful och fattig far sitta pa glasberget.

Men jag har aldrig foersummat att njuta av manligt saellskap, naer det har

bjudits.

Och vaendande sig till praesten, tillade hon:

Det har jag heller aldrig angrat; foer jag ska saega kyrkoherden en sak:

jag har funnit, att manligt umgaenge verkar befruktande.

Da brast den olycksalige praesten i ett foerfaerligt skratt och sedan han

skakat av sig den vaersta munterheten och torkat oegon och mun med en

tvivelaktigt ren naesduk, sa han:

Det aer sa sant som det aer sagt, froeken Sara! Och dessutom ett allmaent

kaent faktum, som mina stackars hustrur fingo besanna vid upprepade

tillfaellen och understundom till deras stora foerargelse. Men haer kommer,

gudskepris, kaffetaren!

Tre naetta flickor med blaendvita foerklaeden och spetsmoessor samt baerande

var och en sin oeverfyllda bricka, kommo i foersiktig gasmarsch tagande

upp mot sommartemplet. Efter dem foeljde Ludwig och Brita och pa nagot

avstand damerna Willman och Brenner, lockade savael av brickorna som av

praestens rungande skratt. Men pa sidogangar, genom buskage och bakom

dungar framsmoego praestabarnen fran skilda hall och slogo en ring kring

kullen. Aeldste sonen var redan i templet, en gaest bland de andra, under

det att syskon och halvsyskon taligt vaentade med blickarna oavlatligt

faestade vid den aelskade, kloke och givmilde fadern.

Praesten haelsade foerst pa de nyanlaenda, vaende sig daerpa med vael spelad

harm och foervaning mot barnen och ropade barskt:

Hoer ni bytingar, vem har givit er lov att komma sa langt? Skingras!

Ja, kaera pappa! skreko de alla pa engang, foersvunno. Och praesten sa

till staellets vaerdinna:

Jag vet inte, hur det gick till, att nagra rakade slinka med i skrindan.

Men bry sig inte ont dem, hennes nad; de fingo sin goda fast torftiga

frukost, innan vi foro.

Noejd att salunda ha gjort skaran beaktad och viss om att ej bliva tagen

pa orden, slog han sig ned och tog foer sig. Generalagenten foeljde med

glittrande och tarad blick de bortkilande barnen, snodde i tankar sitt

bockskaegg och vaende sig till praesten med orden:

Vad man i kaerlek sar, far man i kaerlek uppskaera. Foer en gammal man som

herrn maste det vara en stor lycka att se sig omgiven av en talrik

avkomma.

Naja, svarade praesten och laet en veteskorpa dyka i koppen, de kunde vara

flera, och de kunde vara faerre. Vaerst aer det med skomakaren och

skraeddaren, skolan och ricinoljan, som herrn kanske sjaelv vet, om han

eljest fatt nagot dussin pa halsen.

Juden suckade:

Nej, jag aer barnloes. Aenda borde jag haft flickor fagra som Judit och en

hel liten skara driftiga agenter, om det naemligen gatt som jag droemde i

min svaermiska ungdom.

Det var som katten! sa praesten. Vad kom emellan? Beraetta!

Och juden foertalde foeljande om

RABBINEN OCH SKRAeDDARAeNKAN.

Min far var skraeddare i Wien, en duglig och ansedd man. Vid var gata

bodde en annan skraeddare, en anfoervant till oss men en mycket dalig man

bade som skraeddare och maenniska. Genom konster och knep lockade han till

sig vara kunder. Far gjorde slutligen konkurs och dog kort daerpa; jag

kan saega av smaelek. Ty sadana maen fanns pa den tiden. Jag var da vid

pass tolv ar och sannerligen skulle jag inte fatt tigga mitt broed, om

inte min goda mor slaepat och slitit foer min skull. Hon knypplade de

vackraste, finaste, spetsar, jag nagonsin sett och jag gick omkring i

husen och salde dem. Till en boerjan fick jag daligt betalt, och fast jag

graet och sa, att jag och min mor, knypplerskan, voro naera att doe av

svaelt, fick jag just inte mera foer det utan snarare mindre. Men sa

hittade jag pa att baera omkring spetsarna i en gammal pappask, pa vars

lock det fanns nagra venetianska poststaemplar. Da trodde folk pa min

uppgift att spetsarna voro venetianska och betalade daerefter. Pa sa saett

uppehoello vi livet och jag fick dessutom en god uppfostran. Sa smaningom

boerjade jag saelja andra smaartiklar och det gick mig vael. Men att jag

undgick alla barndomens och ungdomens frestelser, det har jag min mors

straenga tuktan och vaksamma blick att tacka foer. Ty hon gav mig

sannerligen inte mycken frihet.

Pa min fars tid bodde vi i ett ganska stort och vackert hus at gatan;

bakom huset lag en liten traedgard, som genom en mur skildes fran den

egentliga bakgarden. Efter fars olycka maste vi hysa in oss i byggnaden

vid bakgarden, och i var forna bostad och var kaera traedgard inflyttade

en viss rabbi Schamil. Han var en utomordentligt ansedd man och daertill

ganska foermoegen. Sjaelv var han mycket anspraksloes och foersynt, men han

hade i sin tjaenst ett par flickor, som sannerligen voro fraecka och

oevermodiga och snart rakade de i tvist med min mor. Engang, da de bada

flickorna piskade mattor i traedgarden och da jag stod i vart foenster och

nickade och grimaserade at dem pa barnsligt maner, kom min mor ploetsligt

oever mig, drog mig i haret daerifran och ropade: Titta inte at de daer

maenniskorna! De aero foerdaervade! Och jag blev sa raedd, att jag pa

langliga tider inte vagade kasta en blick oever traedgardsmuren. Jag

visste naemligen att min kaera mor hade oegonen med sig, var hon gick och

stod.

Med aren blev jag ju mindre raedd och mera sjaelvstaendig, och snart

boerjade jag kasta ganska langa blickar oever muren, ty det visade sig att

rabbi Schamil hade en dotter, enda barnet, och fager som Judit, vars

namn hon ocksa bar. Jag tittade alltsa och efter hand boerjade hon titta

tillbaka men i stoersta hemlighet, ty pa den tiden var en dylik tittning

en ganska allvarlig sak. Och om en ung flicka latit en fraemling tilltala

sig, sa hade hon blivit lika utskaemd, som om hon i vara dagar laet foerste

baeste kyssa sig pa oeppet torg; kanske aennu mera. Vi gingo saledes

mycket foersiktigt tillvaega och det droejde raett laenge, innan vi vagade

byta nagra ord oever muren. Men snart fingo vi stort foertroende foer

varandra och jag fattade eld och blev mig icke lik utan vagade gang pa

gang motsaega min mor, som av lutter haepnad blev mig svaret skyldig. Dock

tog hon snart skadan igen och aterfoerde mig till ordningen.

En dag, da mor var ute foer att goera inkoep, kommo Judit och jag oeverens

om att traeffas efter middagen i Pratern. Jag var nu tjugu ar och

affaersman; jag hade flera ganska loenande agenturer och om jag ville ga

ut en afton behoevde jag endast saega till min mor: Den och den oenskar

presentera mig foer den och den; det aer fraga om en affaer. Da svarade

hon: Ga du, men kom hem i tid. Senare aen nio, da gardsporten staengdes,

fick jag inte komma. Av denna frihet begagnade jag mig nu titt och taett

foer att tillsammans med Judit njuta nagra saliga timmar i Pratern eller

annorstaedes. Mina inkomster laemnade jag regelbundet till mor men hade

dock lagt en liten penning at sidan, varmed jag kunde bestrida

omkostnaderna foer vara enkla noejen. Vad som mest roade oss, var att

iakttaga andra maenniskors foerlustelser och hur laettsinnigt de stroedde

pengar omkring sig. Vi bedoemde deras karaktaer och staellning och gissade

och tvistade och gnabbades. Och fastaen dessa utflykter upprepades flera

ganger i veckan i tva ars tid och fastaen vi bada hade roligare aen nagon

annan i hela Wien, tror jag inte att de sammanlagt kostade mig oever fem

gulden. Ja, i sanning, det var de lyckligaste aren i mitt liv! Min mor

anade ingenting; men engang var hon naera att upptaecka var hemlighet. Foer

att underlaetta vara moeten hade vi skaffat oss ett helt system av olika

visslingar, med vilka vi fragade och svarade, bestaemde tid och plats.

Ploetsligt en dag, da jag stod pa garden och visslade, kom min mor

utfarande och fragade i vred ton, vad jag hade foer mig och varfoer jag sa

ofta visslade pa garden. Antagligen trodde hon, att jag hade nagon

foerbindelse med rabbinens pigor; sa hoegt upp som till hans dotter gingo

saekerligen hennes misstankar ej. Helt foerskraeckt svarade jag: Kaera mor,

jag visslar sa gaerna; men inomhus vill jag inte goera det foer att ej visa

dig vanvoerdnad.

Jasa pa det viset, sade min mor allt annat aen oevertygad. Men vem aer det

da, som svarar dig?

Aennu mera skraemd soekte jag foerklara foer henne, att vad hon hoert, endast

varit ekot fran husvaeggen. Det ekot vill jag hoera sade min mor och

befallde mig att vissla. Med skaelvande laeppar formade jag en vissling.

Och hoer! Mycket riktigt svarade ett eko, svagt och avmaett och alldeles

lagom. Men ekot var ingen annan aen min flicka, som statt bakom muren och

hoert alltsammans. Da sa min mor: Fa nu se, om ekot svarar mig. Och hon

ropade:

Gemena slyna!

Slyna--svarade ekot och med en sa god haermning av min mors grova och

hesa roest, att hon kaende sig oevertygad och gick in igen. Dock foerbjoed

hon mig att vidare vissla pa garden. Men jag fann rad. Jag var da som nu

agent foer en stor leksaksfabrik i Nuernberg och hade ett litet lager av

speldosor, sjungande faglar och dylikt. En av dessa faglar foeraerade jag

min kaeraste och en annan tog jag till eget bruk. Naer vi nu skulle staemma

moete, laet jag min fagel sjunga pa ena sidan av muren och hennes svarade

pa den andra. Det gick foertraeffligt och laet dessutom mycket vackert och

sen dess har jag alltid haft en viss svaghet foer dessa sma faglar. Min

mor satt ofta i foenstret och lyssnade med vaelbehag till faglalaten. Och

hon sa:

Det aer en artig fagel, du har. Och det later alldeles, som om den hade

tva roester, en manlig och en kvinnlig.

Ja, svarade jag, det aer alldeles sa som du saeger. Din hoersel aer lika

skarp som din syn.

Sa smaningom blevo vara kaenslor djupare och allvarligare; min flicka

blev helt eftertaenksam och jag foerstod att hon funderade pa aektenskapet.

Det gjorde mig bekymrad och da hon sag det, sa hon:

Var inte orolig foer min far. Han goer allt, vad jag vill och jag har

redan talat med honom.

Jag blev blott aennu mera bekymrad, i det jag taenkte pa min mor. Ty hon

brukade saega: Da jag laegger mina oegon samman, aer det tids nog foer dig

att gifta dig. Och jag visste, att om jag gjorde henne ett foerslag,

skulle hon strax saega nej, eftersom hon ville, att allting skulle komma

fran henne. Dessutom skulle hon fraga mig, hur jag gjort Judits

bekantskap och jag skulle fa svart att foerklara saken. Jag anfoertrodde

mina bekymmer at Judit och hon sa:

Aer din mor sa beskaffad, maste vi anvaenda list.

Vi grubblade hit och dit men slutligen sa jag:

Aerlighet varar laengst och med sanningen kommer man langt, om man

anvaender den raett.

Jag utvecklade min plan foer Judit och den vann hennes gillande. Men den

kvaellen droejde jag med flit ute oever staengningstiden och kom inte hem

foerraen klockan slagit tolv. Min mor var alldeles utom sig av angest foer

min skull och i staellet foer att mottaga mig med bannor, som jag vaentat,

tryckte hon mig hart i sin famn och graet vid mitt broest. Da skaemdes jag;

men jag sa:

Kaera mor, du roer mig till tarar och jag vill inte bedraga dig med

undanflykter utan jag vill saega dig hela sanningen. Jag aelskar en flicka

och med henne har jag foerlustat mig i Pratern fast pa oskyldigaste saett.

Vad vi gjort i kvaell, det ha vi gjort manga kvaellar; men olyckan ville,

att vi foersenade oss.

Da stoette min mor mig tillbaka och kastade sig daerpa oever mig och drog

mig i haret. Hon fragade mig efter flickans namn och da jag standaktigt

foerteg det, ropade hon:

Det aer saekert nagon av rabbi Schamils pigor. Men jag ska sla ut min

slask i hans traedgard och da han fragar, vad det ska betyda, ska jag

saega honom sanningen!

Jag soekte lugna henne och draga hennes misstankar fran rabbins hus, men

hon vandrade av och an med utslaget har och var i hoegsta grad upproerd.

Foeljande morgon, da hon lugnat sig litet, sa hon:

Jag ser, att min tuktan och mina boener ingenting foermatt, och nu boerjar

du bli foer stor foer aga. Men hellre aen att du skall foerdaerva dig med

slinkor, vill jag se till att fa dig gift.

Daermed hade jag natt mitt foersta mal och jag foerradde min glaedje i det

jag ropade:

Ack, kaera mor, om du sa aentligen vill! Och jag har en praektig flicka pa

foerslag.

Det tror jag nog, svarade min mor helt torrt. Men den saken angar mig

och inte dig. Och lat du mig hallas.

Da foerstod jag, att hon aemnade uppsoeka en aektenskapsfoermedlare, och aeven

det hade jag foerutsett. Pa var gata fanns det tvenne och den ene var

ingen annan aen den daer skraeddaren, var falske anfoervant, som med sina

konster och knep ruinerat min stackars far. Den andre var en aktad

koepman och var granne. Till honom gick jag och sa:

Om min mor kommer foer att radgoera med er i aektenskapsfragan, sa goer mig

den tjaensten att foeresla rabbi Schamils dotter.

Han svarade:

Aer du galen? Eller vem tror du dig vara? Det vore en skymf mot rabbi

Schamil!

Jag anfoertrodde honom var hemlighet och foerklarade alltsammans och da

den gode koepmannen oenskade koepa nagra av mina artiklar, lovade jag att

skaffa honom en foerdelaktig rabatt. Slutligen fast med tvekan gav han

vika foer mina boener. Sedan vakade jag oever min mor och manga dagar hade

inte gatt, foerraen jag fick se henne saetta pa sig sin baesta draekt och

laemna vart hem. Jag staellde mig i porten och hoell utkik. Hon stannade

utanfoer koepmannens doerr och stod daer raett laenge, men ploetsligt gick hon

tvaersoever gatan och bort till skraeddarens hus. Antagligen hade hon i

sista stund bestaemt sig foer honom, daerfoer att han var var anfoervant. Da

greps jag av den svartaste foertvivlan; jag stoertade in i min kammare,

kastade mig pa baedden och upphaevde boener och foerbannelser om vartannat.

Naer jag efter en stund hoerde min mor atervaenda sansade jag mig foer att

inte vaecka hennes misstankar. Hon kom in till mig och sa:

Nu har jag gatt i dina aerenden och gjort mitt baesta. Jag taenker, att du

skall gifta dig med Nathan Speibachs Maria. Hon aer fem ar aeldre aen du,

men i oevrigt aer det inte nagot fel med henne. Foer resten stod det inte

baettre att fa.

Jag vred mig i angest men behaerskade mig; och raett vad det var, fick jag

en god ide. Jag sa:

Kaera mor, naer du talade med maeklaren om mina foermoegenhetsvillkor, hur

stor arlig inkomst naemnde du da?

Hon svarade: Ett tusen gulden.

Jag sa:

Det ar sant att jag foertjaenat sjuhundra gulden i ar, men varfoer skulle

jag inte naesta ar foertjaena det dubbla eller mera? Om du hade naemnt en

hoegre siffra, sa hade maeklaren gjort sig mera besvaer och kanske funnit

ett baettre gifte.

Naer min mor det hoerde, rodnade hon aenda upp till harfaestet, och jag

trodde att hon skulle ge mig en oerfil. Men hon svalde sin vrede och

muttrade:

Har du nagon gang raett, din odaga, sa ska du ha raett. Jag gar genast

tillbaka till den skaelmen.

Hon atervaende alltsa till maeklaren och efter vad hon sedan beraettade,

hade hon sagt:

Kaera vaen, naer jag talade om min sons foermoegenhetsvillkor, hur stor arlig

inkomst naemnde jag da?

Men han var henne foer slug och svarade:

Eftersom jag kunde foeresla Speibachs dygdiga dotter sa maste du ha sagt

minst tva tusen gulden.

Da blev min kaera mor alldeles rasande och ropade:

Jag minns mycket vael, att jag sa ett tusen gulden. Men du aer en skaelm

och jag vill inte ha med dig att goera.

Och hon gick raka vaegen till den andre maeklaren. Jag stod pa lur i

porten och jag kunde icke styra min aengslan utan smoeg mig fram till

koepmannens hus. Han blev mig varse och oeppnade foenstret pa glaent, sa att

jag kunde hoera, vad som sades. Och sannerligen prisade inte min goda mor

alla mina egenskaper i sadana ordalag, att mina oegon fylldes med tarar

och jag skaemdes. Men naer maeklaren till sist foereslog rabbi Schamils

dotter, svarade hon alldeles som han sjaelv hade svarat:

Vem aer jag och vem aer min son? Det vore en skymf mot rabbi Schamil!

Lat det bli min sak, sa maeklaren. Min mor satt laenge i sina funderingar;

slutligen sa hon:

Eller skulle det vara nagot fel med flickan? Kanske att den gamle

snaljapen inte taenker ge henne nagon hemgift?

Tvaertom, svarade maeklaren och klippte med oegonen at mig, tvaertom tror

jag att hon far en stor hemgift och riklig utstyrsel, eftersom hon aer

enda dottern. Inte heller kaenner jag till nagot annat fel om inte det,

att hon har en helt liten varta pa oeverlaeppen.

Strunt i vartan, muttrade min mor, jag oenskar att hon hade hela huden

full, sa hade vi stoerre utsikter.

Da foerstod jag, att vi vunnit var sak och jag lopp hem och hoppade upp

pa muren och beraettade alltsammans foer Judit. Men naer mor atervaende,

satt jag i min kammare och sag maekta bekymrad ut. Hon sa ingenting, men

aeven hon sag bekymrad eller atminstone fundersam ut. Baest som vi sutto

vid middagsbordet, kom maeklaren till oss och ropade:

Glaed er, kaera fru, och du unge vaen! Jag har redan talat med rabbi

Schamil och han tog vaenligt emot mitt foerslag. I kvaell skall han goera

er ett besoek.

Min mor sprang upp och sloet mig i sin famn.

Vad saeger du nu om din mor? fragade hon med oemhet och stolthet. Taenk om

jag skaffar dig rabbi Schamils dotter!

Jag var naera att kvaevas av froejd, men jag behaerskade mig och svarade:

Jag har sett henne nagon gang i foerbifarten och hon foerefaller mig att

vara ganska taeck. Men har hon inte en varta pa oeverlaeppen?

Da fick jag en oerfil foer min ofoernoejsamhets skull och mor for omkring

foer att pynta vara fattiga rum efter baesta foermaga och goera dem vaerdiga

det fina besoeket. Men ju laengre det led, desto mera stillsam och

eftertaenksam blev hon, och naer rabbi Schamil slutligen kom, tog hon

visserligen emot honom pa det hoevligaste saett fast utan att krusa

alltfoer mycket. Och jag satt i min kammare och lyssnade. Rabbi Schamil

gick rakt pa sak men foerteg, vad han visste om var kaerlek. Sedan de

avhandlat saken en stund, sa min mor:

Ja det haer aer en stor aera och lycka foer min son och matte det laenda till

deras fromma. Jag hoppas, att er kaera froeken dotter aer baettre nu och att

hon inte laengre hostar blod, som jag hoerde saegas foer nagon tid sedan.

Vad aer det foer prat? genmaelde rabbi Schamil. Hosta blod? Jag har sa

visst aldrig hoert min dotter hosta.

Ja, vad folk pratar! sa min mor. Jag hoerde haer foer leden nagon saega,

att unga froeken satte pa sig en ny klaenning foer varje dag och att det

aldrig tog aenda pa hennes eleganta toaletter.

Nu blev rabbi Schamil smatt ond och svarade:

Min baesta fru, min dotter aer en enkel och allvarlig flicka och i mitt

hus rader inga dyrbara vanor.

Just vad jag taenkte! sa min mor. Ocksa tog jag hennes foersvar och sa:

Rabbi Schamils dotter hoer inte till den nymodiga ungdomen, som saetter

sig oever foereskrifterna och haenger sig at dans och flaerd, teater och

dylikt. Men maenniskorna aer ju elaka och vips var det nagon som sa: Nej

tacka foer det--den stackarn aer ju lomhoerd.

Min dotter! ropade rabbin och reste sig. Nej nu gar det foer langt.

Ja, vad vet vael jag, suckade min mor. Men det vet jag, att om jag hade

en vacker och dygdig dotter och om jag taenkte ge henne en god hemgift,

sa skulle jag inte vara raedd att tala om hennes fel.

Nu gingo de ut i foerstugan och jag hoerde ej, vad som vidare sades. Hela

kvaellen foerblev min mor tyst och tankfull, och da hon sag min aengslan sa

hon:

Var du glad, att du har en mor med oegon och oeron. I morgon aer det jag,

som goer rabbi Schamil den aeran.

Mycket riktigt satte hon foeljande morgon pa sig det baesta hon hade och

begav sig till vara grannar. Vad hon daer sa, vet jag inte sa noga; men

slutligen blev rabbi Schamil ond och ville koera ut henne. Han besinnade

sig emellertid och gick foerst in till dottern foer att hoera hennes tanke

om den besynnerliga gumman. Och han sa:

Haer sitter din vaens mor och dyvlar pa dig det ena felet vaerre aen det

andra och jag vet inte, vad jag skall goera med henne.

Judit, den lilla skaelmen, brast i skratt.

Ack, kaera far, sa hon, gumman vagar inte tro pa sin lycka, med mindre aen

att hon far veta att jag har nagot fel. Men aerlighet varar laengst och

daerfoer ska du saega sa haer: Kaera fru Schoenthal, ni aer mig foer slug och

daerfoer aer det baest att jag kryper fram med sanningen. Min dotter har

obetaenksamt nog promenerat i Pratern och foerlustat sig daer och

annorstaedes i manligt saellskap. I tukt och aera, det foersaekrar jag, men

ni vet ju baest, hur folk pratar. Och daerfoer har jag sa bratt att fa

henne gift.

Det roade rabbi Schamil och han froejdade sig at att fa skaemta en smula

med min kaera mor. Alltsa sa han henne ungefaer detsamma, som Judit laert

honom, och tillade:

Aer ni nu noejd, fru Schoenthal?

Ja, svarade min mor, nu aer jag noejd och det kaenns som om en sten

vaeltrats fran mitt broest.

Hon tog avsked pa det hoevligaste saett och lovade att snart lata hoera av

sig. Men jag laet min fagel sjunga pa sin sida och Judit laet sin fagel

sjunga pa sin sida och om kvaellen moettes vi i Pratern och togo avsked,

ty jag skulle goera en affaersresa och vara borta i sex veckor. Bada voro

vi vissa pa var sak och prisade var list och en lyckligare kvaell har jag

aldrig upplevat.

Till min mor sa jag:

Matte nu saken ha kommit sa langt, naer jag atervaender, att jag snart kan

fira broellop. Jag kaenner att jag boerjar bli giftaslysten.

Var du lugn, sa min mor. Och lat mig hallas!

Mycket riktigt! Da jag atervaende fran min resa, sag jag genast att vart

enkla hem foervandlats och pyntats foer att mottaga ett brudpar. Jag slog

armarna kring min mors hals, kysste henne haeftigt och bad henne, att hon

genast matte ledsaga mig till rabbi Schamil.

Hon svarade:

Till rabbi Schamil kan jag inte foera dig, ty bade han och hans otuktiga

dotter ha laemnat staden, foeljda av skam och smaelek. Men med Nathan

Speibach aer allting klart och uppgjort.

Jag blev sa haepen att jag i foerstone ej foerstod min olyckas vidd. Min

mor beraettade helt lugnt foer mig, att hon skrivit ett brev till rabbi

Schamil och skarpt klandrat bade honom och hans dotter. Vidare hade hon

gatt omkring till grannarna och beraettat, vad fadern bekaent om sin

dotters otuktiga vandel. Och rabbi Schamil hade tydligen funnit det

angenaemast att atminstone foer nagon tid laemna staden.

Aentligen fick jag klart foer mig, vad som haent. Jag var naera att kvaevas

av foertvivlan och i en vanvettig stroem av ord och foerebraelser bekaende

jag foer min mor hela sanningen. Hon blev till en boerjan ganska

foerbluffad och nedslagen. Men hon sa:

Mitt ord till Nathan Speibach kan jag inte rygga. Inte heller kan jag

taga tillbaka vad jag sagt om Judit. Och inte kan jag se, att hennes

vandel varit baettre, daerfoer att hon drivit omkring med dig din odaga.

Tvaertom! Jag trodde aenda att det var med nagon rik och foernaem ung herre

hon foerlustat sig.

Sa firade jag broellop med Speibachs dotter och ingen skall saega annat aen

att hon blev mig en god maka. Men vart aektenskap blev ej vaelsignat med

livsfrukt. Min mor, som soerjde mycket haeroever, brukade saega:

Det aer straffet, daerfoer att du i din ungdom inlaet dig med rabbi Schamils

otuktiga dotter.

Jag ater var mera boejd att skjuta skulden pa hennes alltfoer stora

klokhet och min darskap att vilja oeverlista henne. Da en favitsk son

vill leda sin kloka mor vid naesan--ack, da skrattar satan!

* * * * *

Det aer sant, bekraeftade praesten, som sa smaningom oevergatt fran

veteskorporna till finare bakverk.

Men, fortsatte han, sadant ska man i vara dagar hoera av en jude. De

halla alltjaemt de goda tio budorden i helgd och inte minst det fjaerde,

under det att den kristna ungdomen tror sig kunna maestra bade religionen

och dess foerkunnare. Sa blir den ocksa daerefter och man kan aeven i

bildat saellskap traeffa pa fraecka unga personer, som pa sin manschett

anteckna, vad en gammal praestman rakar doppa i sitt kaffe.

Denna skrapa, riktad mot Ludwig von Battwyhl, var icke alldeles

oberaettigad, ty den unge mannen hade verkligen gjort ett streck foer

varje skorpa och en kraka foer varje smabroed, som praesten doppat.

Emellertid hade han gjort det pa uppmaning av Brita Djurling, som

saledes bar det moraliska ansvaret. Han rodnade och drog hastigt in

manschetten i aermen; foer att blanda bort korten ropade han:

Ack, sa synd om lilla Judit! Kan inte herr generalagenten gifta sig med

henne nu, sedan ni blivit aenkling?

Jag foer min del, infoell froeken Alexander, maste alldeles bestaemt klandra

herr generalagentens fru mor och beklaga froeken Judit. Efter allt att

doema voro ni bada bestaemda foer varandra och enligt min oevertygelse har

varje maenniska sin utvalda motpart, som hon foerr eller senare finner, om

hon inte ger tappt.

Det aer ocksa min asikt, sa Ludwig. Man far inte ge tappt om det ska bli

nagon baettring, och jag har hoert en vacker beraettelse om en kvinna, som

fann den raette foerst i sitt sjaette aektenskap och vid mycket hoeg alder.

Hon hade som sagt varit gift fem ganger och alla hennes maen hade varit

foertraeffliga karlar var och en i sitt slag. Och bade under och mellan

sina aektenskap tog hon stickprov till hoeger och vaenster och samlade en

mycket stor erfarenhet, sa att hon till sist kaent maen av alla sorters

temperament, aldrar och storlekar. Men hela tiden hade hon en bestaemd

foernimmelse av, att hon aldrig rakat den raette. Naer hon blivit aenka foer

femte gangen och fyllt sjuttio ar, sa hon till sig sjaelv: Kommer han

inte snart, sa far jag uppgiva allt hopp och foersoeka att vara noejd aenda.

Men just vid det laget kom han. Hon traeffade honom vid en badort, och

eftersom han var en mycket fin och angenaem gammal herre, fick hon genast

stor sympati foer honom och han foer henne naturligtvis. Snart foerstodo de

att de voro foer varandra utvalda och sa gifte de sig och levde lyckliga,

fast de givetvis maste beklaga att de inte rakats foerr, och en dag sa

mannen till sin hustru: Inte foer det att jag aer svartsjuk pa mina

foeretraedare, ty jag vet ju, att du ej aelskat dem sa som du aelskar mig.

Men saeg mig i alla fall uppriktigt om du verkligen och av hela din sjael

hallit av nagon bland dem; det skulle roa mig att veta. Hustrun

rannsakade samvetsgrant sitt hjaerta och kunde snart meddela att hon icke

aelskat nagon av sina maen med verklig kaerlek. Hon tog daerefter sina mera

tillfaelliga bekantskaper i betraktande och gick i minnet tillbaka till

forntiden, och ploetsligt blev hon roed och vit om vartannat och hon tog

sig foer sitt broest och sa: Du gjorde oraett i att fraga mig. Nu har du

vaeckt ett ungdomsminne och jag kaenner mig livligt upproerd. Jag har

verkligen aelskat en man lika hoegt som jag aelskar dig eller kanske aennu

hoegre, ty vi voro bada unga. Denna bekaennelse nedstaemde mannens lynne

och gjorde honom missnoejd med sin lott. Naer han nu i alla fall inte var

den raette, sa tyckte han att det hela foerlorat sitt vaerde och lika gaerna

kunde ha varit ogjort. Han blev gnatig och gick omkring och smagraelade

och ville prompt ha alla moejliga upplysningar om den daer personen, som

kommit honom i foervaeg och varit den raetta. Slutligen sa den utpinade

hustrun: Foer att stilla din svartsjuka vill jag beraetta dig allt. Den

daer personen, vars namn jag foer laenge sen gloemt men vars drag strala

ofoergaengligt i mitt minne, traeffade jag pa en sjoeresa mellan Stockholm

och Visby. Han var ensam, jag var ensam. Vi promenerade pa daeck och

bytte allvarliga tankar om allvarliga ting. Och jag foerstod att han

aelskade mig och jag honom. En storm broet loes och vi tydde oss samman;

men senare pa kvaellen blev det ater lugnt och vi sutto pa den lugnt

framglidande batens daeck, sida vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av

vemod och lycka. Naer anstaendigheten sa fordrade broeto vi upp och

skildes. Han foeljde mig till min hyttdoerr och tryckte en kyss pa min

panna; det var ett avsked foer livet. Och nu vet du allt.

Men den gamle aekta mannen hade lyssnat med stigande foervaning och nu sa

han: Du ser nog, att jag aer foervanad, men egentligen vet jag inte, vad

som foervanar mig mest. Ty ett alldeles liknande aeventyr har jag upplevat

och vid samma tidpunkt och pa en resa mellan Stockholm och Visby.

Likasa blaste det upp en storm och vi tydde oss samman och efterat blev

det ater vackert. Vad vi talade om, kan jag ocksa saega dig, ty vi talade

om det och det. Och vad talade ni om?--Just om detsamma, ropade den

gamla damen och hon sloet honom i sin famn och sa: Vagar vi tro pa var

lycka? Han sa: Min flicka var sa och sa klaedd. Och hon ropade: Du

beskriver mig till punkt och pricka sadan jag var. Intet tvivel mer! Du

aer den ende man, jag verkligen aelskat!--Men han skoet henne lite ifran

sig och sa: Allting aer inte klart aennu. Jag foeljde visserligen min

flicka till hennes hytt och kysste henne pa pannan till avsked, men sen

angrade jag mig och foereslog att hon skulle foelja mig till min hytt, daer

vi voro allena. Och vad vi sen gjorde, det kan jag ocksa saega dig--

Haer avbroets beraettaren av damerna Willmans samfaellda skri. Han gav dem

en foeraktfull blick.

Hur aer det fatt? Om er fantasi skenar i vaeg, sa behall det foer er sjaelva

och oroa er inte foer mig. Naer jag nagon gang har lyckan att vistas i

fina och bildade damers saellskap, vet jag nog att skicka mig.

Han bugade foer damerna Theander och Alexander, som nagot foerlaegna

besvarade artigheten; daerpa fortsatte han:

Den aekta mannen sa alltsa: Vad jag och min flicka gjorde i min hytt kan

jag lugnt beraetta, ty det var det oskyldigaste i vaerlden. Vi sutto sida

vid sida, hand i hand, stumma, fyllda av vemod och lycka. Men raett vad

det var, sprang min flicka upp och utropade: Jag olyckliga! Taenk om det

haer far trakiga foeljder! Och hon rusade upp pa daeck. Jag foeljde henne sa

snabbt jag foermadde, ty jag fruktade att hon i sin foertvivlan skulle

kasta sig oever bord. Men det var mycket vaerre aen sa, ty daeruppe vaentade

oss hennes anhoeriga och baten hade foer laenge sedan lagt till och vi hade

foersovit oss. Om ditt aeventyr var identiskt med mitt aeventyr, hur vill

du da foerklara denna olikhet?--Det foerklarar jag sa, svarade den gamla

damen, att nagon av oss missminner sig, vilket ater kan bero pa slump

eller foervaexling med nagot annat liknande tillfaelle. Att du aer den ende

man, som jag verkligen aelskat, daerom aer jag nu oevertygad. Och deras

kaerlek tog ny fart och livet hade liksom fatt en mening foer dem. Men jag

har hoert en annan sann och bra historia om tva tvillingar, som aelskade

samma flicka. Av den kan man laera sig aennu mera--

Foerskona oss! ropade damerna Willman. Den ha vi hoert och den aer

foerfaerlig!

Ludwig foersvarade sig, saegande:

Det aer i och foer sig en laerorik och oskyldig historia fast jag noedgats

peppra den foer att motsvara er smak. Mina allvarliga och sedelaerande

historier beraettar jag foer stalldraengarna, som ta emot dem med

tacksamhet; under det att tante Karolina aldrig kvicknar till, foerraen

jag sagt nagot, som kommer mig att skaemmas. Men det ska bli en aendring.

Och det paminner mig om en praest, som hette Kalle Mager. Han aegde all

den laerdom en praest ska ha och dessutom var han spraengfylld med aedla

taenkesaett och allvarliga foermaningar. Och det var nog gott och vael, om

han bara haft avsaettning foer dem. Men han lyckades inte vinna

allmaenhetens foertroende och det sag moerkt ut foer honom. Da kom han pa

den iden att laegga en liten livad och naett historia haer och var i sina

mastiga gamla predikningar och den baesta goemde han till strax foere

vaelsignelsen, sa att publiken skulle ga med glada hjaertan och laengta

efter naesta soendag. Det tog skruv, omsaettningen oekades med manga hundra

procent, och praesten fick mera smoer och aegg och stekar, aen hans draeng

hann saelja pa torget. Han kunde anvaenda alla sina gamla predikningar och

behoevde varken oemsa eller ansa dem utan tog dem, som de voro. Han

behoevde bara se till, att han var vael foersedd med trevliga historier. Sa

en dag da han talat om de eviga straffen och hallit en riktig

tungviktspredikan i tre omgangar, sa han till sig sjaelv: Det haer gar

aldrig vael om du inte tar en riktigt glad bit ovanpa. Det var loegn! Han

kunde inte erinra sig en enda rolig historia. Kallsvetten broet fram pa

hans panna; men sa ilsknade han till och taenkte: Aer jag praest eller

gyckelmakare? Foer engangs skull kan ocksa jag fa halla pa min vaerdighet!

Och han grep sig raskt och barskt an med vaelsignelsen. Vad haende?

Menigheten log. Tyst och anstaendigt som den brukade men brett och

foernoejt. Var och en trodde att praesten beraettat en rolighet, fast han

eller hon sovit oever den eller kanske inte foerstatt det fina i

kraksangen. Gubbarna logo mot gummorna och gummorna mot gubbarna och da

de kommo ut, sa de till varandra: Det var naestan sa att jag inte

fattade, vad han sa, foer sa rolig var han i dag! Fran den dagen behoevde

praesten inte laengre besvaera sig med nagra roliga historier. Hans rykte

som trevlig och uppbygglig predikant hade vunnit stadga och han kunde

vara hur trakig som helst utan att riskera nagot.

Da Ludwig slutat uppstod en tystnad; alla anade ovaeder men ingen vagade

upptraeda som askledare. Slutligen satte praesten kaffekoppen ifran sig,

torkade sig omstaendligt om mun och haka, kramade naesduken hart i handen

och sa:

Om den ouppfostrade och vanartige ynglingen oenskat foerarga mig med sin

beraettelse, sa har han jaemmerligen misslyckats. Jag kaenner mig verkligen

inte traeffad. Dels har jag aeran heta Sven Lager och inte Kalle Mager,

dels aer det visserligen sant, att jag da och da upplivar min predikan

med en och annan oskyldig anekdot, men det sker sannerligen inte foer att

vaecka loeje utan blott foer att halla nagra gamla stackare vakna, som

eljest har det svart med soemnen. Och att jag skulle ha anseende att vara

en trevlig praest, det bestrider jag. Vad slutligen aegg och smoer angar,

sa har jag aldrig fatt foer mycket av de varorna, atminstone ej fran

Larsbo.

Hur olyckligt, infoell Ludwig, att herr kyrkoherden skulle kaenna igen

sitt portraett! Men eftersom det aer sagt, sa aer det sagt, och jag haller

styft pa, att herr kyrkoherden aer en trevlig praest.

Nu blev praestens son blossande roed och utbroet:

Star du fast vid vad du saeger om far, sa foelj mig bakom lagarn. Jag tror

att jag pa fem minuter ska laera dig atskilligt.

Praesten ropade: Bra, bra, Hans! Kla upp honom!

Ludwig svarade hoevligt:

Det ska bli mig ett noeje; men foerst vill jag hoera om Casimir funnit

Bollan.

* * * * *

Nej, sade Casimir Brut sedan han som hastigast haelsat de foersamlade, jag

har inte funnit henne. Jag har letat genom hela Spilleboda och kommer

antagligen att fa obehag av det, ty gubben blev rasande. Sa mycket vet

jag emellertid, att pa Spilleboda finns hon inte, fast hon varit synlig

pa myren.

Ensam? fragade fru Olga. Foervaltaren svarade undvikande:

Det vet jag inte.

Ludwig sa:

Har hon varit synlig pa myren och i naerheten av Spilleboda brunn, sa

behoeva vi inte fundera oever den stackars flickans oede. Nagon har lockat

henne in i smaskogen, skurit halsen av henne och stoppat henne i

brunnen. Varfoer skulle jag eljest ha droemt, som jag gjorde i natt? Jag

har varit sanndroemmare foerr, sa att den saken aer klar.

Vad har du droemt? fragade Brut, och Ludwig beraettade, men det var

egentligen endast damerna Theander, som faeste nagon vikt daervid.

Fru Olga sa:

Jag antar, att foervaltaren vet eller anar, var flickan befinner sig.

Fast han inte vill erkaenna det. Har man sett henne pa myren, sa maste

hon ha varit pa vaeg till arbetarbarackerna. Jag har foerbjudit

torvupptagarna att komma fram till garden och sla sig i slang med dess

flickor, men foervaltaren har tillatit att man ogenerat oevertraett mitt

foerbud. Haer se vi en av foeljderna. Flickan har gjort daliga

bekantskaper, hon har latit locka sig dit, hon har foerdroejt sig och nu

skaems hon och haller sig undan. Men jag ska genast avskeda henne--

Casimir Brut anmaerkte, att hennes nad foerst maste ha tag pa flickan.

Damerna Willman protesterade; doktor Karolina sa:

Det aer en nymodig straenghet; den skulle Jan-Petter inte foerstatt.

Fru Olga rodnade och hennes pekfingrar reste sig till anfall. Hennes

stund var kommen, och bekaempande en olycklig benaegenhet att stamma,

yttrade hon:

Jag vet, att man nufoertiden betraktar ungdomens laettsinne med ett visst

oeverseende och till och med uppmuntrar det. Jag har inte heller lust att

laegga mig till med nagra moraliska glasoegon. En dag skall man upptaecka,

att saken ocksa har en ekonomisk sida, och da skall man taga den

allvarligare. Jag har redan gjort den upptaeckten.

Ett misstroget mummel fran damerna Willman eggade henne att fortsaetta,

blind foer alla faror:

Jag har samlat ett material, som jag laengre fram taenker bearbeta. Men

redan nu kan jag meddela, att mina fjorton kvinnliga tjaenare pa

huvudgarden arligen bortsloesa foer 5,520 kronor betald arbetstid.

Siffran imponerade och hon fortsatte:

Detta allenast pa Larsbo huvudgard. Ni boerjar kanske ana att saken har

en ekonomisk sida? Om vi betaenka att landets kvinnliga legohjon i aldern

15-40 ar uppga till 67,890--

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Vem har gatt omkring och raeknat alla de

toeserna?

Statistiken! svarade fru Olga, i det hon gav sig ett tyst loefte att med

det snaraste soeka den verkliga siffran i nagon uppslagsbok; foer

oegonblicket maste hon operera med en hypotetisk.

Hon fortsatte:

Mina beraekningar aero langtifran avslutade, men jag kan redan nu naemna

att var och en av dessa 67,890 kvinnliga legohjon i erotiskt syfte

bortsloesa i medeltal 198 tim. 4 min. 24 sek. om aret. En enkel

multiplikation skall oevertyga er om att det redan haer aer fraga om stora

vaerden.

Ludwig mumlade:

198 timmar 40 minuter 24 sekunder ganger 67,890 kvinnliga legohjon, det

aer langtifran nagon enkel multiplikation. Men jag ska goera mitt baesta.

Fru Olga fortsatte:

Detta om den tjaenande klassen. Utstraecka vi vara undersoekningar i

beroerda haenseende till de bildade klassernas uppvaexande ungdom tror jag

att vi ska komma till aennu mera foerbluffande och nedslaende siffror.

Det vill jag ocksa foermena, medgav praesten, men vad vill lilla hennes

nad goera at den saken?

Fru Olga svarade beslutsamt och malmedvetet:

Statistik, organisation, upplysningsarbete, i sista hand lagstiftning.

Jag foerbereder till en boerjan en broschyr med titeln: Har den moderna

maenniskan rad att aelska?

Den lille generalagenten, som med en viss voerdnad lyssnat till de stora

siffrorna, brast ploetsligt i ett ytterst vanvoerdigt skratt, som ej ens

vaerdinnans foerbittrade blickar kunde tysta. Aentligen foermadde han

framstamma: Rad att aelska? Fraga damerna Theander! Fraga damerna

Theander!

De tre sma damerna, som intagit en mycket blygsam och tillbakadragen

hallning och da och da nickat uppmuntrande at varandra, pa det att inte

blygheten helt och hallet skulle taga oeverhanden, satte sig ploetsligt i

foersvarsstaellning, burrade upp sig och straeckte pa halsarna. Och

samfaellt ropade de:

Vad menar generalagenten med det?

Men han bara skrattade. Och Lizzy Willman straeckte pa sin vackra lekamen

och smalog och smagaespade och kraengde lite av och an pa stolen i det hon

sa:

Du aer en liten toka! Kaerleken har inte rad att vara ekonomisk. Och inte

heller nagon anledning. Den aer sjaelvaendamal och alltings innersta syfte.

Alla maenskliga straevanden drivas av lusten att tjaena kaerleken. Samhaellet

aer till foer dess skull, religionen, vetenskapen, konsten, det materiella

framatskridandet. Sjaelva uppehallelsedriften kapitulerar infoer kaerleken,

men du fragar, om man har rad att aelska. Du aer vaeldigt loejlig. Kaerleken

aer det enda, som maenniskan aldrig skall kunna organisera.

Och aektenskapet? inskoet praestens juridiske son.

Lizzy svarade:

Aektenskapet har inte organiserat kaerleken, men vael organiserar kaerleken

aektenskapet dagligen och stundligen efter sina behov och nycker.

Later det pa det viset? sa Ludwig. Och sadant ska man fa hoera av Lizzy

Willman, som aer den duktigaste och slaengdaste flicka jag kaenner just i

fraga om att foernuftigt organisera och utnyttja kaerleken. Jag kan

beraetta ett exempel. Da hon aennu var ung och skulle taga studentexamen,

hade hon tva faestmaen. Den ene hette Karl-August och var en mycket laerd

yngling, som hjaelpte henne med laexor och uppgifter, men den andre hette

Karl-Herman och var en odaga, som hon bara hade foer ro skull. Ju naermre

det led mot examen, desto innerligare faeste hon sig vid Karl-August, sa

att han blev sa gott som hennes erkaende faestman och fick raett att ge

henne dyrbara presenter, under det att Karl-Herman bara fick ge henne

kyssar. Nagra veckor foere examen insjuknade hon i en svar tandvaerk, och

da den ansatte henne, blev hon som galen, skrek och graet och kunde inte

fortsaetta sina studier. Under sadana foerhallanden hade hon mindre nytta

av Karl-August, eftersom de i alla fall inte kunde studera tillsammans.

Ur ren foerstroeelsesynpunkt var Karl-Herman att foeredraga och han satt

hos henne och troestade henne sa gott han foerstod. Men raett vad det var,

floeg vaerken sin kos, ty det var flygvaerk, och vad den betraeffar, sa

later den inte organisera sig. Da taenkte den kloka flickan: Ska jag

sitta haer och foersloesa en dyrbar studietid med Karl-Herman? Nej! svarade

hennes samvete och hon sa: Kaera Karl-Herman, ga in i min garderob och

sitt daer tills jag ropar pa dig. Han fragade varfoer och hon svarade:

Karl-August kunde komma och som du vet, aer vi tillsvidare trolovade. Han

kunde taga illa upp, ifall han funne dig haer. Men naer faran aer oever, ska

jag ropa pa dig. Gott! sa Karl-Herman och gick in i garderoben och vad

han gjorde daer i moerkret, det vet jag inte, om han inte tog sig en

tupplur. Na, efter en kort stund var ju vaerken daer och hon ropade ut

honom igen. Och sa fortsatte de manga dagar i straeck under en lang tid,

aenda till dess att Karl-August en dag verkligen infann sig. Lizzy hade

just sin goda stund och Karl-Herman satt i garderoben som vanligt och

den gangen vet jag att han sov. Karl-August slog sig ned och de

foersjoenko bada i djupa studier, men vips satte tandvaerken i och upp floeg

flickan som en galning och skrek: Mina taender! Jag doer! Och ut stoertade

den yrvakne Karl-Herman och daer stodo de bada rivalerna framfoer

varandra, frustande av foerakt och leda. Lizzy kastade sig emellan dem

och ropade: Karl-August! Tro inte att jag bedrar dig! Jag tar aldrig

fram Karl-Herman annat aen da jag har tandvaerk. Och det var sant. Men nog

blir jag ledsen, naer jag hoer den flickan pasta, att man inte kan

organisera kaerleken.

* * * * *

Haerat skrattade alla undantagandes froeknarna Theander, som alltjaemt

hoello sig uppraett i foersvarsstaellning och fordrade att fa veta orsaken

till herr generalagentens skratt och utrop. Han sade:

Jag vill bara ha sagt, att om hennes nad oenskar organisera kaerleken pa

ett ekonomiskt saett, sa boer hon ej foersumma att inhaemta damerna

Theanders rad, ty aeven de ha gjort sina roen i den fragan.

De tre damerna betraktade varandra, upphetsade och till synes faerdiga

att taga till flykten. Slutligen sade den aeldsta:

Vi fa hoppas att herr generalagenten syftar pa en sak av ringa

betydelse och i sa fall aero vi beredda att meddela vara erfarenheter.

Men skulle han verkligen syfta pa nagonting annat, da sitta vi haer

malloesa. Daeremot kan min yngsta syster beraetta, vad som haent oss med var

springflicka.

Den yngsta systern satte sig med en kraftig knyck tillraetta pa stolen,

och i det hon vaende ryggen at den tyst flinande gubben foertalde hon:

Vi ha i var lilla affaer en springflicka och froeken Sara kaenner henne.

Hon aer renlig och aerlig, god och ordningsaelskande, uppriktig och

trovaerdig, gudfruktig och dygdig, snabbtaenkt och flitig, gladlynt och

behaglig samt har ett mycket gott saett mot kunderna, sa att vi taenka

behalla henne, om vissa personer laemna henne i fred. Foer nagon tid sedan

upptaeckte vi, att hon har en sa kallad faestman, en ung person, som ofta

besoekte var butik utan att koepa nagot. Likasa lade vi maerke till, att

hon foerdroejde sig pa gatorna och foersloesade tiden antagligen i den unga

personens saellskap. Da fick jag en ide, ty av oss tre aer det vanligen

jag som far ideerna, under det att min aeldsta syster aer firmans chef och

min naest aeldsta kassoerska. Och jag taenkte alldeles som hennes nad och

gjorde ett oeverslag och fann att det daer pratandet och fjantandet

vallade firman en raett stor foerlust. Jag oeverlade med mina systrar och

vi blevo eniga. Och min aeldsta syster sa till flickan: Varje dag du inte

traeffar din faestman skall vi betala dig tjugufem oere, ifall du om

kvaellen kan taga oss i hand pa att du varken sett eller talat med honom

under dagens lopp. Hon betaenkte sig men samtyckte. Det visade sig

genast, att iden varit god. Den unge mannen upptraedde icke mera i var

butik, flickan utraettade snabbt sina aerenden, och minst sex kvaellar i

veckan kunde vi med lugnt samvete utbetala de tjugufem oerena, som vi

lade i en sparboessa foer att ej fresta henne till onoediga utgifter. Pa sa

saett skaerptes hennes sinne foer sparsamhet, hennes karaktaer staerktes och

vi gladde oss mycket at det goda resultatet. Ty om vi ocksa icke aero

mera moraliska aen andra maenniskor utan snarare tvaertom--vilket herr

generalagenten kan intyga, om han vill--sa maste det i alla fall glaedja

oss att se en ung maenniska oeva sig i sjaelvbehaerskning i staellet foer att

ge sig haen at nycker och passioner. Flera manader foergingo,

sparpenningen vaexte oavlatligt och vi boerjade redan smatt fundera pa,

hur den baest borde anvaendas foer att laenda flickan till fromma. Men en

dag uppenbarade sig den unge mannen ater i var butik. Utan att ens se at

flickan, som foer resten vaende sig bort, begaerde han att fa tala med

firmans chef. Min syster kaende sig ganska orolig, men styrkt av sitt

goda samvete, tog hon emot honom pa kontoret. Han fragade helt hoevligt,

om det aegde sin riktighet att vi betalade hans faestmoe tjugufem oere foer

varje dag, de inte traeffades. Min syster svarade med fasthet: Det goera

vi och aemna sa fortfara. Det vill jag innerligen hoppas, sa den unge

mannen, ty min faestmoe sparar pa sitt hall och jag pa mitt. Och ju mer vi

fa, desto baettre, ty i pingst ska vi resa upp till Stockholm och roa oss

grundligt och faesta upp pengarna. Man kan taenka sig min systers kaenslor;

men innan hon hunnit fatta nagot beslut eller radgoera med oss yttrade

personen: Jag har ett foerslag att goera froeken Theander. Betala min

faestmoe femtio oere i staellet foer tjugufem, sa kommer hon att arbeta tio

ganger mera aen nu och ni vinner i alla fall pa affaeren.--Varfoer skulle

jag goera det? fragade min syster. Och varfoer skulle hon arbeta tio

ganger mera?--Daerfoer, svarade personen, att vi i sa fall skulle foerbinda

oss att inte heller traeffas om naetterna, vilket nu aer fallet. Hon skulle

komma utsoevd till sitt arbete, och vad vara noejen betraeffar, sa kunde vi

taga igen skadan i pingst.

Pa sa saett, sloet froeken Theander, blevo vi lurade, och vart lilla foersoek

misslyckades, fastaen iden var god. Vi anfoertrodde oss at var granne,

herr generalagenten; han gjorde narr av oss och skrattade ut oss. Och vi

vilja innerligen hoppas, att det aer at denna obetydliga sak, han

skrattar och inte at nagonting annat. Det vore foer hjaertloest!

Det vore det! bekraeftade aeldsta och naest aeldsta damen Theander, men

generalagenten sa:

Hjaertloest eller ej, sa aer det just at det daer andra jag skrattar. En

historia, som jag brukar kalla historien om upplysningens frukter. Och

aer det sa, att damerna Theander inte vill beraetta den, sa kan jag goera

det sjaelv.

Med ett gemensamt skri floego de tre damerna upp fran sina stolar men

satte sig ater; och daer sutto de ehuru ingalunda malloesa, som de

befarat, utan tvaertom pratande varandra i mun, sa att ingen foerstod ett

ord. Slutligen fick den yngsta ater oevertaget och yttrade:

Hellre aen att herr generalagenten skall skildra den sorgligaste

haendelsen i vart liv, vill min aeldsta syster goera det. Och om det ocksa

laender till var skam, sa tror jag inte, att nagon ska ha hjaerta att

skratta at oss mer aen en enda och just den, som hellre borde grata. Men

foerst och fraemst maste vi be den unga damen avlaegsna sig, ty det aer

ingenting foer hennes oeron.

Om damerna syfta pa sjuttonariga Brita Djurling, infoell nu Ludwig, sa

ber jag dem foerr oroa sig foer mig. Hon beraettar historien om de bada

tvillingarna, som aelskade samma flicka, mycket baettre aen jag, i varje

fall med mera saft och klaem. Tro ni mig inte, sa ska jag gaerna draga upp

henne och saetta henne i gang, men ni far sjaelva svara foer foeljderna.

Det staemmer! sa Brita. Aeldsta damen Theander bemannade sig och satte sig

tillraetta, med blicken fast riktad mot generalagenten. Och hon tog icke

laengre nagon haensyn utan beraettade historien om

UPPLYSNINGENS FRUKTER.

Vi tre systrar ha alltid levat ett lugnt och gott liv och ingen kunde

vael ana att det skulle haenda oss, som haende oss. Var lilla affaer ha vi

aervt efter var far; vi ha skoett den sa gott vi foerstatt och den har

givit oss var baergning. Andra aega rikedomar och manga vaenner och noejen

och stora intressen av skilda slag; men vi ha vart hem, daer allting

paminner oss om vara foeraeldrar och synnerligast om var kaere far, som var

en straeng och allvarlig, gudfruktig och raettsinnad man. Vi aelskade honom

mycket hoegt och vi ha alltid ansett det vara var plikt och uppgift i

livet att halla hans hem prydligt och rent och liksom helgat at hans

minne. Vi ha just aldrig tyckt om att taga emot vara fa manliga bekanta

i vart hem; det har naestan foerefallit oss som en otrohet mot fars minne.

Men lat vara, att vi daervidlag kanske gatt foer langt i pietet, sa kan

man atminstone ej foertaenka att vi velat foerskona vart hem fran besoek av

ett visst slag--besoek, som naturligtvis ej gaellt oss.

Det har gjort, att vi synnerligen noga betaenkt oss varje gang vi tagit

en flicka i var tjaenst. Ty sannerligen kan inte en sadan, om hon aer av

raetta sorten, foerpesta och vanhelga ett helt hus. Trots vara

efterforskningar och undersoekningar ha vi inte undgatt en hel del

trakigheter av den arten; och jag kan naestan saega, att dessa flickor

varit vart livs kors. Varfoer skall i flickornas noejen alltid inga en

manlig individ? Sa aer det, saeger man, och sa maste det vara. Men det aer

ett misstag. Ty se nu pa oss tre! Om jag undantar var kaera far, som vi

aldrig ska upphoera att sakna och begrata, sa ha vi sannerligen aldrig

laengtat efter manligt umgaenge. Och fast vi uppfostrats sa att vi kunna

umgas med vem som helst, och fast vi lika glatt betjaena en manlig som en

kvinnlig kund--ja till och med hellre, ty de aero mera rejaela och pruta

mindre--sa ha vi alltid trivts baest bland vara vaeninnor. Daerfoer ska man

inte komma till oss och saega, att den rena, sanna dygden strider mot det

naturliga och normala. Vi ha var erfarenhet och vi veta, vad vi tala om.

Nu haende det sig en sommar, att jag och min yngsta syster besoekte en

kvinnlig anfoervant som aer gift med en enkel lantman i Smaland. Traktens

skoenhet foertjuste oss och aennu mer befolkningens sedesamma och

straevsamma liv. Daer blandade sig icke de bada koenen i mer eller mindre

tvetydiga danser och andra noejen, utan naer de icke foerenades i boen, gick

den kvinnliga ungdomen foer sig och den manliga foer sig. Glaedjen var icke

mindre foer det, men det var en glaedje i kyskhet. Och om ocksa aektenskap

ingingos och barn foeddes, daer som annorstaedes, skedde det dock aldrig

utan foeraeldrars och malsmaens samtycke--atminstone foersavitt jag vet.

Denna rena atmosfaer verkade uppiggande pa oss och min yngsta syster fick

en ide. Var anfoervant hade manga barn, hon hade anfoertrott oss, att

stugan boerjade bliva dem foer trang, aeldsta flickan, som hette Lisbeth,

maste soeka sig en plats. Var det icke en vink fran ovan? Vi gingo laenge

i smyg och granskade flickebarnet; en vaenare, frommare och renligare

flicka kunde man inte se. Vi fattade ett raskt beslut och togo den

oeverlyckliga flickan med oss till staden.

Naturligtvis hade vi klart foer oss att vi daermed patagit oss ett ansvar

av mer aen vanliga matt. Vi vidtogo ocksa, som vi trodde, alla taenkbara

atgaerder till hennes skydd. Hennes draekt blev enkel men ej lantlig, ty

en instinkt sade oss, att lantflickorna aero saerskilt utsatta foer

flickjaegarnas attacker. Vi gavo henne var egen fars rum, som aer belaeget

mellan min yngsta och min naest yngsta systers; pa dess tredje sida

ligger kontoret, daer jag brukar sova; foenstret vetter at garden och

foersags dessutom med taemligen taeta gardiner. Vi skaffade laemplig lektyr

foer hennes fristunder; vi lagade sa att var fars portraett med de goda

men bistra dragen betraktade henne, da hon lag i hans saeng. Naturligtvis

fick hon foelja oss i kyrkan, och pa soendagen laemnade vi henne

oeverhuvudtaget aldrig ur sikte. Sedan vi gett henne en hel del kloka

foerhallningsregler ansag jag foer min del, att vi borde laemna resten at

Foersynen och flickans naturliga oskuld.

Men min yngsta syster, som laest mycket och som har ett skarpt huvud,

delade icke min mening. Det aer, sa hon, en modern asikt, att ungdomen i

vissa haenseenden boer upplysas, foersiktigt men grundligt. Naer vi nu

patagit oss ansvaret foer detta naturbarn, vore det oraett av oss att ej

lyssna till taenkares och pedagogers ord. Jag var inte mycket foer saken,

men min systers ideer bruka vara goda och loenande och jag gav efter. Hon

laeste ytterligare nagra boecker i aemnet, och sedan hon foerberett sig

gingo vi alla tre in till flickan. Kaera Lisbeth, sa hon, den moderna

tiden har medfoert ett friare umgaenge mellan koenen, vilket befordrar ett

vaelsignelsebringande tankeutbyte och andra foerdelar. Men denna frihet aer

en frihet under ansvar.

Jag tror inte, att flickan riktigt foerstod henne, ty det gjorde inte jag

heller, varfoer jag bad min syster anvaenda ett laettfattligare sprak. Hon

laet da flickan foersta, att den manliga ungdomen i var stad ingalunda har

det baesta rykte och hon sa: Om nu nagon av dem tilltalar dig, sa ska du

inte genast laegga benen pa ryggen. Sa gjorde man visserligen foerr, men

det hade redan da sina olaegenheter och passar ej foer var ordnade tid.

Utan du skall hoevligt men bestaemt tillraettavisa honom, en gang, tva

ganger, tre ganger. Hjaelper icke det, skall du tillkalla naermaste

polisman eller, om sadan ej finnes i naerheten, ropa pa hjaelp.

Lisbeth lyssnade uppmaerksamt och i hennes stora, klara barnaoegon laeste

vi med roerelse ett fast beslut att fatta och foelja vara rad. Men vi, som

uppfostrats i en stads osunda atmosfaer, kunde inte raett uppskatta hennes

oskuld och skulle tyvaerr inte laera oss att foersta henne foerraen det var

foersent. Snart nog blevo vi dock utledsna pa alla hennes noedrop och

troettnade pa alla de polismaen, som begaerde upplysningar om den stackars

flickans sjaelstillstand. Och da slutligen en aktad manlig kund fragade

oss, varfoer vi skaffat oss en sa ohoevlig flicka, som snaeste honom och

hotade honom med polisen, blevo vi helt foerskraeckta. Vi radslogo, och pa

var yngsta systers foerslag besloeto vi att taga aennu ett steg i

upplysande riktning. Vi gingo saledes in till flickan och sade henne att

hon missfoerstatt oss och att vara regler endast gaellde maen med daliga

avsikter. Och hur skall jag laera kaenna deras avsikter? fragade flickan

med dess klara men oerfarna vett. Vi betaenkte oss laenge; slutligen sa

min yngsta syster: Om en man visar benaegenhet att vilja kyssa dig, sa

kan du veta, att han hoer till den daliga sorten. Ack, suckade Lisbeth,

hemma hos oss kysstes vi alltid, och naer vi konfirmerades kysstes bade

pojkar och flickor, utan att det gjorde oss nagot omak.--Min syster sa:

Du vistas inte laengre i dessa paradisiska nejder. Om en karl haer i stan

kysser dig, sa har han redan beslutat ditt foerdaerv.--Da ska det heller

aldrig ske! utropade Lisbeth. Och hon hoell ord.

Nu kunde vi en lang tid froejda oss at var skyddsling. Vi fragade de

manliga kunder, som beklagat sig, hur de nu funno henne, och de svarade

med en mun: Flickan har blivit riktigt trevlig. Vi levde saledes i ro

tills jag en dag rakade kasta en blick ut pa garden. Daer stod Lisbeth

och herr generalagenten; med ena handen hoell han henne under hakan och

med den andra stroek han hennes kind. Jag kan icke saega, att jag blev

saerdeles upproerd, ty generalagenten aer ju en mycket gammal man och han

aer dessutom var granne och brukar hjaelpa oss med att saetta pris pa vara

varor. Jag ansag emellertid en varning vara befogad och kallade in

flickan. Hon moette min milda foerebraelse med utropet: Han kysste mig

inte! Nej, det hade bara fattats det, sa jag, och det kan du icke heller

vaenta dig av en man vid hans alder. Min varning gaeller fast mer de unga

gloparna, ty om en sadan tar dig under hakan, sker det i en bestaemd

avsikt att kyssa dig.

Lisbeth lovade vara pa sin vakt och jag ansag mig icke ens behoeva

omnaemna tilldragelsen foer mina systrar. Vi levde som sagt en tid i lugn

och lycka. Visserligen iakttogo vi, att var manliga kundkrets avsevaert

oekades, men vi togo det med ro; och inte ens da en viss ung man boerjade

bli en allt flitigare gaest i var butik, anade vi orad, ty vi kaende hans

mor som en aktningsvaerd kvinna och han gjorde bade stora och dyrbara

inkoep. Var godtrogenhet skulle emellertid haemna sig. En dag, da jag

ofoerhappandes traedde ut i butiken, daer Lisbeth foer nagra oegonblick

laemnats ensam, fann jag henne rentut sagt i den unge mannens armar. Han

tog genast till flykten och jag tillkallade mina systrar. Jag behoever

icke omtala var bestoertning men vael den unga flickans, ty hon var

verkligen och trots allt oskyldig. Hon sa: Vad skulle jag goera? Han

talade sa vaenligt till mig och slog armarna omkring mig, men han kysste

mig inte och tog mig ej heller under hakan.--Inser du icke, fragade vi,

att du sluten i en mans famn redan aer sa gott som foerlorad? Da brast hon

i bitter grat och bad att fa resa hem. Ty, sa hon, daerhemma kan sadant

ske utan omak, men jag inser, att det haer i stan aer nagonting rysligt. I

trots av var upproerda sinnesstaemning behaerskade vi oss och soekte lugna

den foertvivlade flickan. Och vi sa: Om den unge mannen nagonsin mer

tilltalar dig, far du icke svara foersavitt han inte fragar dig om priset

pa en vara eller eljest nagot, som angar affaeren. Hon lovade och vi

soekte ater invagga oss i lugn.

Vad haende? Knappt en vecka senare, da jag granskade Lisbeths byralador,

fann jag nagra papper, som visade sig vara sannskyldiga kaerleksbrev,

fyllda med de mest haensynsloesa och gloedande uttryck och delvis skrivna

pa vers. Med dessa papper i min hand skyndade jag ut i butiken, daer

savael Lisbeth som mina systrar uppehoello sig. Flickan visade icke det

ringaste tecken till bestoertning utan omtalade helt lugnt, att den unge

mannen skrivit breven. Hon medgav aeven, att hon besvarat dem. Och hur

har du besvarat dem? fragade jag. Hon sa: Sa gott jag kunde, kaera tante;

och jag foersoekte ocksa skriva vers, men det gick inte.

Jag inskraenkte mig till att saega: Du har nu ater varit naera att kasta

bort ditt liv och din lycka.

Men nu boerjade jag ana att en verklig och stor olycka hotade oss. Och

sedan jag tagit mina systrar i enrum, sa jag till den yngsta: Ditt

upplysningssystem har burit daliga frukter. Jag tror, att du endera

upplyst henne om foer mycket eller ocksa om foer litet.--Det kan vara,

medgav min syster, men du maste ocksa betaenka, att detta aer en

mangfaldig sak. Hur skall jag kunna upplysa och uppraekna och komma ihag

och taenka pa alla de faror, som i detta haenseende hotar en ung flicka?

Lika gaerna kan jag ga ned och saetta mig under alarna vid an och fanga

mygg.

Vi radgjorde hit och dit och funno slutligen den utvaegen baest, att halla

flickan under staendig bevakning. Foeljaktligen skaffade vi oss en annan

flicka foer affaeren, och jag flyttade in i Lisbeths rum och sov jaemte

henne i min fars saeng och vi slaeppte henne oeverhuvudtaget aldrig ur

sikte. Men det led mot midsommar och nagon av oss sa: Jag skulle gaerna

vilja ga i kyrkan och hoera den stora konserten! Det voro vi alla med pa

och inte minst Lisbeth, som tyckte mycket om musik. Emellertid blev hon

sjuk just den dagen och att det inte var nagot svepskael, det veta vi med

visshet, ty hon var kavhes, i halsen fanns en tjock vit belaeggning, som

lyckligtvis snart foersvann; pulsen slog visserligen endast 70 slag, men

temperaturen var naera 42 och magen kranglade maerkbart. Vi ansago oss

saledes med lugn kunna laemna henne, sedan vi reglat hennes doerr och satt

springflickan pa kontoret foer att bevaka henne.

Dock, knappt hade jag slagit mig ned i kyrkan, foerraen jag greps av en

ofoerklarlig oro. Jag vred mig och soekte foergaeves lugna mig och till slut

sa jag till mina systrar: Det sker en olycka daerhemma, lat oss skynda!

Och ehuru det vaeckte en pinsam uppmaerksamhet i kyrkan, reste vi oss och

banade oss vaeg och skyndade hem. Det foersta jag upptaeckte var att

springflickan gick pa gatan och at karameller. Jag smoeg mig raskt in pa

kontoret och reglade ljudloest upp doerren. Vad jag nu sag, ville jag

helst foertiga, men man har uppmanat mig att icke visa nagon haensyn. I

var egen fars saeng och under hans portraett lag Lisbeth, avklaedd ehuru

med taecket draget upp under hakan. Pa saengkanten satt den unge mannen.

Gardsfoenstret stod oeppet, visande vilken vaeg han tagit in, och samma vaeg

tog han ut. Lisbeth, som senare aen han varsnade min ankomst, ropade

efter honom: Vart tar du vaegen sa bratt? Jag har ju inte sagt dig vad

det kostar!

Naer jag senare fragade henne, vad hon menat med dessa ord, sa hon att

hon mitt upp i sin foerblindelse haft mina tillsaegelser i tankarna och

att hon daerfoer med sin foerfoerare endast resonerat om de olika artiklarna

i var lilla affaer och deras pris. Man skall kanske icke tro det, men

detta troestade mig nagot, ty det visade att den stackars flickan i grund

och botten hade en aedel karaktaer och att skulden mindre var hennes aen

var, i det vi flyttat henne fran de oskyldiga nejder, daer hon uppvaext.

Och det aer skoent att spara nagot gott i varje maenskligt broest. Men att

just vart hem, som vi straevat att halla rent och obesmittat och som

fylldes av minnet av var kaere och straenge far, att just det skulle utoeva

ett sa olyckligt inflytande, det har smaertat oss mer aen nagon av er

foerstar.

Nu besloeto vi, att flickan skulle atervaenda till de sina; men hon bad sa

bevekande, att hon matte fa stanna till tjaenstearets slut, da det annars

skulle heta, att hon blivit bortkoerd. Vi gavo vika; och under den tid,

som aterstod, visade hon oss sa mycken sann oemhet och enfaldig

tillgivenhet, att vara oegon ofta tarades. Men det bittraste skulle ej

bliva oss besparat. Frampa hoesten gjorde hon oss ett meddelande. Hon sa,

att hennes belaegenhet var sadan, att hon icke kunde atervaenda hem foerraen

en viss tid foerflutit. Jag skulle krossa mina foeraeldrars hjaerta, sa det

stackars barnet, och jag kan inte av dem vaenta samma oeverseende som av

er, vilka sa att saega sett mitt gradvisa fall.

Jag tror naestan att vi anat olyckan; den fann oss i varje fall

stalsatta. Vi lagade sa att den olyckliga fick baesta moejliga vard, och

da den foerfaerliga vaentetiden var oever, anfoertrodde vi barnet at en god

fostermor.

Men aennu en smaertsam oeverraskning var oss foerbehallen. Da vi skildes

fran Lisbeth bad hon oss under strida tarar om tillgift. Och hon sa: Jag

har allt att foerebra mig; men ni maste dock betaenka att jag i min ungdom

och dumhet litade pa era foereskrifter. Och jag kan svaera pa, att den

man, som blev mitt olycksoede, aldrig kysst eller omfamnat mig och aldrig

ha vi heller resonerat om annat aen affaeren.

Denna oavsiktliga foerebraelse mot oss sarade mig en smula sa att jag sa:

Du kan dock icke neka till, att bade jag och haendelserna varnat dig just

foer den unge mannen.

Da spaerrade hon upp sina stora, vackra oegon och svarade:

Vad den unge mannen betraeffar, sa har han alls ingen del i min olycka.

Det var en annan och nagon, som ni inte varnat mig foer och dessutom en

gammal man och foer resten ingen annan aen er granne, generalagenten!

* * * * *

Det sista ordet framslungade aeldsta damen Theander med en viss hatfull

och dyster kraft. Daerpa reste hon sig hastigt och med henne de bada

andra systrarna. Men nu voro de med ens aterfoervandlade till blida och

blyga sma mamseller, som nego och logo och tackade staellets vaerdinna foer

visad gaestfrihet. De togo en och var i hand till farvael; dock gingo den

aeldsta och den yngsta med bortvaenda ansikten foerbi generalagenten. Den

mellersta daeremot stannade framfoer honom, raeckte honom handen och sa:

Jag aer inte ond pa generalagenten. Jag vet och foerstar, vad ni och den

stackars lilla Judit lidit. Och hur skulle jag da kunna vara ond pa er?

Generalagenten fortsatte emellertid att ohyfsat grina, i trots av att

hela foersamlingen med vaerdinnan i spetsen visade honom en tydlig ovilja.

Damerna Theander gingo emellertid utfoer trappan, och sedan de aennu en

gang hastigt och pa givet tecken vaent sig om och nigit foer de samlade,

tagade de bort till den festligt smyckade hyrvagnen, som vaentade dem i

allen. Under oemsesidiga viftningar, slaengkyssar och glada tillrop

laemnade damerna Theander garden. Men praesten vaende sig till

generalagenten, saegande:

Hoer ni voerdnadsvaerde grinolle! Kunde ni atminstone inte lata bli att

flina? Och varfoer tvingade ni damerna Theander att beraetta den daer

bedroevliga historien? Ni borde skaemmas att pina de beskedliga kraeken!

Snaella maenniska, ni goer mig oraett! invaende generalagenten. Jag har inte

pinat dem mer eller annorlunda, aen de sjaelva oenskat. Om herr kyrkoherden

vore i den belaegenheten, att en flickas syndafall utgjorde den stoersta

och maerkligaste tilldragelsen i ert liv, skulle ni foersta bade mig och

damerna Theander baettre. De ha kanske aldrig aelskat nagon annan aen deras

straenge far, men de ha inte haft mindre behov aen andra av att aelska och

aelskas. Aeldsta systern hade kanske kunnat besluta sig foer saken, om hon

blott sett nagon utvaeg att komma foerbi det obligatoriska kyssandet, som

hon i sin barnsliga voerdnad ansag vara ett faderligt prerogativ. Den

yngsta ater, som aer mera kavat, har i sina kaerleksfunderingar kommit sa

langt som till omfamningen, daer hon resolut gjort halt, under det att

den mellersta och blygaste skyggat tillbaka redan vid en klapp pa

kinden, aeven den ett faderligt prerogativ. Men vad de vaegrat sig sjaelva

att uppleva, det har de upplevt i den vackra flickans person.

Anmaerkningsvaert aer, att de foerbjoedo henne att kyssas, omfamnas och

skriva kaerleksbrev men laemnade den viktigaste punkten oberoerd. Troligen

anse de, att det skett av anstaendighetsskael, men i grund och botten ha

de haft en kaensla av, att den saken varken kunde eller borde foerbjudas.

Och just daerfoer ha de funnit flickans historia pa engang djupt tragisk

och hoegst tillfredsstaellande. I fantasin ha de sett henne utrustad med

deras egna kyska dygder, och de ha latit henne kaempa tappert mot den

manliga ondskan foer att slutligen duka under, daer de sjaelva bort duka

under. Jag goer inte damerna Theander nagon otjaenst genom att da och da

egga dem att beraetta sin historia, ty den aer deras livs enda innehall

och vida mer deras upplevelse aen flickans. Och vem skulle vilja foermena

en gammal sjoebuss, som foersmaektar pa landbacken, att foertaelja sitt

vaersta skeppsbrott, aeven om det blott existerat i hans fantasi? Nej, jag

aer sannerligen damerna Theanders baesta vaen och vill deras vael. Jag kaende

deras far och foerstar dem.

Det aer gott och vael det, sa Ludwig, fast jag pa grund av min ungdom inte

begriper ett jota. Om generalagenten aer damerna Theanders vaen, det vet

jag inte, men nog tycks han ha varit pafallande vaenlig mot den stackars

flickan.

Vad flickan betraeffar, fortsatte generalagenten sitt foersvar, sa var

hon ett utomordentligt liderligt litet stycke och fullfjaedrad redan i

boet, fast damerna Theander partout vill tro motsatsen. Hon var en

skandal foer vart kvarter och hela gatan. Och att hon slutligen skoet

skulden pa mig, arme man, berodde daerpa att jag varnat och tadlat henne

och skvallrat pa henne, vilket staellde mig i ett foerhatligt ljus aeven

infoer damerna Theander. Deras tro har jag emellertid ej velat rubba foer

att ej foerdaerva historien foer dem. Men naer den ofoersynta flickan hade

fraeckheten att saenda en advokat till mig i penningutpressande syfte,

kunde jag lyckligtvis avvaerja foersoeket med en laekarattest. Foer manga ar

sedan drabbades jag naemligen av en olycka, som beroevade mig foermagan att

staella till med olyckor.

Kors i jissi namn! skrek Ludwig. Och jag, som just satt och beundrade

herr generalagentens kroppsliga vigoer! Men man ska inte lita pa

nagonting och allra minst pa laekarattester. Ty det aer faktiskt bevisat,

att kaerleken goer underverk. Jag har laest en sannfaerdig och rolig

historia om en eunuck, som blev stamfar foer en stor kejsaraett nagon gang

naer det nu var. Dessutom vet man, att de pavliga kastratsangarna pa sin

tid voro vaerldens baesta och ryktbaraste fruntimmerskarlar och alls inga

troegmansar utan prydnader foer sitt koen. Och att de inte doemdes att

betala barnuppfostringshjaelp berodde endast pa en brist i den pavliga

lagstiftningen.

Vad den dumme ynglingen daer yttrar, infoell praesten, foer mig i minnet en

skolkamrat, som jag en tid ansag vara den olyckligaste maenniska pa

jorden.

Och han beraettade historien om

DEN OLYCKLIGE YNGLINGEN.

Aret innan jag slutade skolan fick min klass en hoegst remarkabel

tilloekning i en yngling fran Stockholm, som helt ofoerhappandes

placerades bland oss. Dopnamnet var Arthur och tillnamnet vill jag

foertiga, da det toer vara alltfoer kaent. Han var jaemnarig med oss andra,

sjutton eller aderton ar, men mera utvecklad aen vi i alla haenseenden. Vi

betraktade honom med en viss misstro och gavo oss till en boerjan ogaerna

i lag med honom. Han aegde dyrbarheter, som man da foer tiden inte brukade

finna hos skolgossar, sasom guldklocka och kedja, paerlknappar till

skjortan med mera. Det stoette oss. Slutligen upptaeckte vi, att hans

troeja var av silke och att han naermast kroppen bar en guldkedja med en

taemligen stor medaljong av samma metall. Det retade var nyfikenhet och

vi fragade, om han i medaljongen bar sina foeraeldrars portraett. Da gjorde

han antydningar, som aennu mer eggade oss, sa att vi till sist lockade

honom med oss in pa avtraedet, daer vi slogo omkull honom och frantogo

honom medaljongen. Den innehoell ett portraett, huvudet av ett vackert

fruntimmer; men det maerkliga var, att portraettets oegon voro

genomstungna, munnen soenderskuren och kinderna prickade med

knappnalsstyng. Arthur roeck ifran oss medaljongen, han snyftade av vrede

och bearbetade oss med ett sadant raseri, att vi voro ganska foerlaegna.

Emellertid blevo vi snart foertroligare med honom. Han var en god och

frikostig kamrat och obegripligt slaengd i att ljuga bort alla obehag

savael foer sig sjaelv som foer oss. Han blev var ordningsman och pa honom

lassade vi alla vara foertroendeuppdrag, enkannerligen sadana, som gingo

ut pa att draga herrar laerare vid naesan. Undantagandes en viss

snobbighet i klaedseln och ett staendigt kammande och pomaderande,

tvaettande och nagelpetande funno vi ingenting att klandra. Och sedan vi

soenderbrutit en liten oeronslev av elfenben, som blivit oss foer mycket,

tyckte vi raett bra om honom.

Men det blev mig foerunnat att upptaecka hans svaga sida. En dag sa han

till mig:

Jag trivs i den haer staden foer dess manga kvinnors skull.

Finns det da flera haer aen annorstaedes? fragade jag i min enfald; och han

svarade:

Du begriper inte, vad jag menar. Kvinnor kallar jag blott sadana

fruntimmer, som man kan fa lust till och har nagon utsikt att komma

oever.

I min lantliga oskuld vagade jag inte annat aen latsas begripa. Jag

slaeppte mig loes i laettsinnigt tal och bredde pa efter baesta foermaga foer

att icke staella oss i loejlig dager infoer en yngling fran en annan stad

och laeroverk. Ty fruktan att goera sig loejlig oevervinner hos ungdomen

aeven den starkaste dygd. Han blev da helt foertrolig, tog mig under armen

och sa:

Jag vet inte, hur du har det staellt, men jag foer min del kan inte leva

utan kvinnor. Hemma fick jag inte stanna, daerfoer att jag hade ett

foerhallande med min mors saellskapsdam. Foer resten skulle jag inte ha

brytt mig om henne ifall det inte varit foer att reta dem daerhemma. Och

haer ska du fa se.

Han tog ur vaestfickan ett papper, pa vilket han ej utan skicklighet

avbildat ett ungt naket fruntimmer i en betaenklig staellning. Da tog

aentligen dygden hos mig oeverhanden, sa att jag bannade honom och ryckte

ifran honom papperet. Och jag har det aennu i mina goemmor, fast jag foerst

taenkte braenna det. Men det var ju icke det unga vackra fruntimrets fel,

att en liderlig lymmel avbildat henne, och daerfoer blev hon sparad.

Emellertid laet jag kamraterna veta, vad jag erfarit, och de ropade med

en mun:

Tro honom inte! Han skryter!

Ty foer oss var detta nagonting oerhoert, som kraenkte var vaerldsaskadning.

Visserligen roade vi oss ibland med raett mustiga beraettelser och voro i

fantasin lika hemmastadda under kjolen som ovan. Men vi hade en

foernimmelse av att sjaelva haendelsen borde intraeffa foerst efter avlagd

mogenhetsexamen, som icke utan orsak bar sitt namn och som var en

vaendpunkt i den bildade mannens liv. Vart umgaenge med koenet bestod

daeri, att vi varje afton sleto Storgatans borgmaestarstenar i saellskap

med en trofast vaeninna.

Nykomlingen daeremot hade andra seder och snart kommo de besynnerligaste

rykten i svang. Inom kort utpekades aen den tjaenstflickan, aen den sy-

eller bodmamsellen som offer foer hans foerfoerelsekonster. Och hur skall

man foerklara hans framgang hos dessa stackars flickor? Jag kan utan

skryt saega, att jag sjaelv var en vida vackrare yngling, fast min

anstaendiga blyghet staendigt legat mig i fatet. Hans har var alldeles

korpsvart om det nu ska vara nagonting, och oegonen taemligen stora och

lysande. Munnen var liten, smal, hoegroed och till formen elak. Mest

framtraedande var ansiktets onaturliga vithet; och vare sig detta var

hans medfoedda hudfaerg eller redan en foeljd av utsvaevningar, sa gjorde

den i alla haendelser ett egendomligt intryck. Staturen var i mitt tycke

foer klen, fast vaelvaext. Verkliga orsaken till hans lycka hos koenet var

saekerligen hans dristighet och framfusighet och de stackars

smastadsflickornas ovana vid dylik hardiesse. Huru som helst sa vet jag

med visshet att han gjorde manga eroevringar och alla sa grundligt att

tarar och elaende foeljde honom i sparen.

Vi kamrater maste naturligtvis ogilla hans liderlighet, men det skall

icke foernekas, att vi beundrade hans dristighet och foeretagsamhet. Aeven

da dessa egenskaper staellas i de svartaste lasters tjaenst, avtvinga de

ungdomen beundran: ett faktum som kan kallas sorgligt men knappast

underligt, ty maenskligheten kan moejligen existera utan dygder men

omoejligen utan dristighet. En och annan boerjade sa smatt traeda i hans

fotspar. Och till mig sa han:

Taenker du leva i manga hundra ar, eftersom du inte boerjar i tid? Tror du

dig inte om att pa egen hand skaffa dig en flicka, sa tag den och den.

Jag har troettnat pa henne och du aer min baeste vaen. Sadan och sadan aer

hon.

Han beskrev henne pa det skamloesaste saett. Min fattigdom skyddade min

kyskhet och jag hade starkare skael aen han att vilja bevara folks goda

tanke om mig. Andra visade mindre fasthet aen jag. De stackars toeser, som

oevergivits av foerfoeraren, soekte troest hos hans vaenner. Nagra foerfoello

till fullstaendig sedesloeshet och gingo snart ur hand i hand och detta

ingalunda av vinningslystnad, utan daerfoer att de blivit slavar under ett

begaer, som foer tidigt vaeckts. I vart lilla och beskedliga samhaelle

infoerde han pa nagra manader ett laettsinnigt leverne, som filosofer av

betaenkliga skolor skulle behoevt artionden att propagera. Lasten vinner

sina stoersta segrar tack vare exemplets makt.

Det kan tyckas underligt, att ingen staevjade den tygelloese pojkens

framfart. Men dels var det ej manga bland de aeldre, som erforo nagot

daerom, ty om nagonting kom i dagen, skoeto flickorna skulden pa andra och

laeto Arthur ga fri. Dels hade han vissa egenskaper, som tillvunno honom

aeven aeldre personers aktning. Han var oraedd och hade en verklig mani

att raedda folk ur livsfara. Under svag-is-tiden bedrev han ett riktigt

smapojksfiske vid astranden och hans hjaelterykte tog icke ens skada av

vissa pysars pastaende, att den aedelmodige raeddaren foerst knuffat i dem.

Ej heller vunno de illasinnade tilltro, som foerfaektade att han antaent

ett traeruckel foer att fa tillfaelle att i sista stund slaepa ut en gammal

lemmalytt kaering. Hur som helst sa var han i alla fall ett stycke

hjaelte; han fick stora lovord och hans dygders heder kommo hans laster

till godo.

Dessutom var han aelskvaerd mot alla utom mot dem, han aelskade. Han hade

alltid nagot skoj foer sig, som livade upp folk. Han stiftade foereningar

och bildade teatertrupper, staellde till med baler och anfoerde storartade

gasmarscher, han slog ut foensterrutor hos foerhatliga laerare och var en

maestare i alla sorters serenader, bade de angenaema och de oangenaema. Han

var korteligen trevlig. Jag hoell av honom och kunde inte annat aen soerja

oever hans laettsinne. Men han sa:

Det daer begriper du inte. Ditt liv aer utstakat. Du kommer att bli praest

och gifta dig tre ganger med tre barnrika aenkor. Du blir nittio ar och

pa din gravvard skall dina dygder inristas av dina barn. Med mig aer det

annorlunda. Jag doer snart och taenker inte foersitta tiden.

Foervisso, medgav jag, kommer du att doe snart, om du fortsaetter med detta

levernet.

Da foerefoell han ett oegonblick betaenksam och jag minns ganska vael hans

vita ansikte just fran den stunden. Det liknade snarare en attaarings

aen en adertonarings. Ploetsligt sa han:

I sa fall gjorde jag min kaera mamma en stor tjaenst. Hon har aldrig

kunnat tala mig. Och inte jag henne.

Jag blev alldeles foersagd vid denna bekaennelse, som tycktes mig bade

orimlig och hemsk. Ty sjaelv har jag alltid satt det fjaerde budet bland

de yppersta, mest bindande och sjaelvklara. Han sag min foerlaegenhet och

mina tvivel, att jag hoert raett. Da ryckte han hastigt upp sin medaljong,

hoell dess bild framfoer mina oegon och utbrast med en lidelse, som man vael

aldrig far varsna hos vuxet folk:

Haer har du henne! Och tro du mitt ord: hon har aldrig sa mycket som

kysst mig eller sagt mig ett gott ord! Men jag sticker henne var kvaell

ett styng. Det aer min aftonboen.

Jag sa ingenting, men fran den stunden hoell jag mig borta och kom honom

inte naera, viss att en olycka vaentade honom.

Han drabbades till slut av olyckan; hans synder fingo sin loen. Nagra

veckor foere studentexamen foersvann han ur skolan och i foertroende

meddelade man oss orsaken, foermenande att exemplet borde avskraecka. En

vanskoett sjukdom, som lasten adragit honom, hade tagit en sa elak

vaendning, att han mast foeras till lasarettet foer att underga en

operation, som skulle raedda livet pa koenets bekostnad. Jag tror, att de

bland oss, som deltagit i hans utsvaevningar, sovo taemligen illa den

natten och under de foeljande dagarna kaende sig ynkligare aen om de haft

sju doedliga sjukdomar i kroppen. Matte icke skraecken ha slaeppt dem foer

tidigt!

Jag foer min del beklagade djupt hans oede och prisade min egen

standaktighet. Men examen stod foer doerren och jag hade icke nagon tid

oever foer den olycklige ynglingen. Foerst da jag med stor heder bestatt

mitt prov, erinrade jag mig honom ater. Jag erfor, att han alltjaemt

vistades pa lasarettet som konvalescent. Jag gjorde honom ett besoek.

Han lag klaedd pa saengen, avmagrad och om moejligt blekare aen foerr men

eljest sig taemligen lik. Mina tafatta och mahaenda nagot klumpiga foersoek

att troesta avfaerdade han med smutsiga skaemt. Foerst da jag uppmanade

honom att baera sitt oede med talamod och aegna sitt liv at nagon stor och

god gaerning, som kunde ersaetta foerlusten av kaerlekslycka och familjeliv,

tog han saken allvarligare och yttrade:

Tror du, att jag taenker oeverleva det haer? Da kaenner du mig inte.

Daerefter utgoet han sig i haedelser och smaedelser mot livet och den

Hoegste, smutskastade allt och laemnade intet rent. Foer att avbryta dessa

styggelser fragade jag, hur hans mor tagit hans olycka. Han svarade helt

vardsloest, att hon i varje fall borde ha varit foerberedd, eftersom han

aldrig stuckit under stol med sitt leverne utan, tillfragad daerom,

snarare oeverdrivit aen mildrat. Jag fann ingenting vidare att saega den

unge cynikern utan tog ett taemligen hastigt och kyligt farvael. Jag

raeckte honom handen.

Han tog den. Men ploetsligt satte han sig upp till haelften, drog mig till

haelften ned, slog armarna kring min hals. Och han brast i en grat--och

Gud skone mig att hoera den engang till. Han lag i famnen pa mig,

hjaelploes och oemklig som en liten barnunge, och jag visste inte, vad jag

skulle goera. Till sist gick graten ned i snyftningar och snyftningarna

oevergingo till ett lagt rabblande mummel, vilket jag slutligen uttydde

som:

Mamma, mamma, mamma--

Da taenkte jag: Den foerstockade har veknat; han vill tala vid sin mor.

Jag gjorde mig loes och skyndade att uppsoeka en sjuksyster, som jag

underraettade om hans boen. Hon sag helt bestoert pa mig och svarade:

Hans mor har visserligen varit haer men for redan foer en vecka sedan. Det

maste rada ett hemskt och besynnerligt foerhallande dem emellan, ty da

han fick veta, att hon var haer, blev han ursinnig och foerbjoed oss att

slaeppa in henne. Och hon visade icke nagon stor lust att traeffa honom

utan avlaegsnade sig.

Jag atervaende till den olycklige ynglingen, som nu var fullkomligt lugn

och latsades om intet. Vi togo avsked.

Vad mig betraeffar, sa visade han sig sannspadd. Jag blev praest och gifte

mig tre ganger med barnrika aenkor. Nu aterstar endast gravstenen med de

inristade dygderna, slutet pa en obetydlig men hederlig levnad. Om min

ungdomsvaen visste jag i manga ar blott det, att han foer egen raekning

varit mindre sannspadd och alltjaemt levde. Taenkte jag nagon gang pa

honom, vad vael saellan skedde, betraktade jag honom som den olyckligaste

maenniska pa jorden. Ty jag har alltid haft en klockarkaerlek till barn

och synnerligast till mina egna. Fast de orsakat mig manga umbaeranden,

har jag haft min froejd i att se dem beta och vaexa som killingar. Naer den

sjunde kom till upphoerde jag att roeka och det klara bondvattnet kom pa

mitt bord; vid den tionde avstod jag fran att se gaester i mitt hus;

tolvan tog ifran mig boecker och tidskrifter; efter fjorton har jag inte

skaffat mig nya klaeder; sexton vande mig av med snuset och foerbjoed mig

att giva allmosor, vilket faller sig svart foer en praest att underlata.

Naer den sjuttonde och sista kommit till vaerlden, besloet jag att icke

vidare besoeka min kaera hustru. Det var det allra vaersta men

oundgaengligt, om jag inte ville avsta fran att aeta. Sa skoet da

sjaelvbevarelsedriften en regel foer den porten.

Men den olycklige ynglingen atersag jag foer ett tjugutal ar sedan, da

jag var pa praestmoete i en stad, som jag inte vill namngiva. Daer hade

nyligen invigts en makaloest grann krog, som skulle vara foergylld fran

ovan till nedan, och det tyckte jag var underbart. Sa att jag sa till

mig sjaelv: Nu har du predikat sa manga ganger mot de rikas foerdaervliga

lyx, att du ock boer se den. Foer resten ska du ha nagonting att beraetta

foer barnen, naer du kommer hem. Alltsa steg jag dristeliga in, satte mig

i ett hoern av salen och bestaellde en kopp kaffe. Krogen var verkligen

syndigt grann och vacker, men min uppmaerksamhet faestes dock mest vid det

lysande foelje av damer och herrar, som fyllde den. En liten lantpraest,

som vallar sin hjord pa magra tegar, kaenner sig bortkommen i sadant

saellskap, foerlaegen och en liten smula foerargad. Ty aeven om man med glatt

mod vandrar den smala vaegen fuller oevertygad om, att den aer den raetta,

kaenner man understundom en viss nedslagenhet vid anblicken av dem, som

foerstatt att taga sig fram pa den breda.

Jag satt alltsa i skymundan och filosoferade vid min kaffekopp, da jag

varsnade en man, som av allt att doema var ett stra vassare aen alla de

andra. Hans hallning var rak, hans gang majestaetisk och varhelst han

framskred, haelsades han med aktning. Men han var ingen annan aen min

skolkamrat, Arthur, den olycklige ynglingen. Jag kaende genast igen

honom, fast han mycket aendrats. Foer spenslig foerr, foer bred nu. Det

smala, vita ansiktet roett och pussigt. Jag jaemfoerde i sinnet den

hjaelploest gratande pojken med den trygge, statlige mannen. Och ehuru att

jag vael bort glaedja mig at foervandlingen, gladde jag mig icke.

Naer han kommit i naerheten av mitt bord, reste jag mig och gick emot

honom. Jag fragade: Kaenner du mig? Nej. Han kaende mig ej fast jag

foeraendrats vida mindre aen han. Jag naemnde mitt namn; han betraktade mig

helt bekymrad och svarade:

Jag vet, att jag kaenner dig ganska vael; men ditt namn saeger mig

ingenting.

Da naemnde jag staden och skolan; alltmera bekymrad och foerlaegen blev han

och jag sag att han kramade sitt minne. Han sa:

Min skolgang var nagot vidlyftig och jag besoekte manga staeder och

laeroverk. Men lat oss saetta oss, sa kanske det klarnar.

Vi togo plats mitt i salen och han bestaellde foer oss bada allehanda

laeckerheter i mat och dryck, som ditintills och daedanefter varit mig

foervaegrade. Det saett, pa vilket vi blevo betjaenade, styrkte mitt

antagande, att han var en betydande man. Sa smaningom men liksom

motvilligt vaknade hans minne och vi foerdrevo en stund med att vaecka

glada erinringar. Ploetsligt sa han:

Skada att jag inte kan taga dig med till mitt hem! Min hustru aer en

smula opasslig.

Aha! taenkte jag. Han aer gift och hemlivets behag har han ej mast

foersaka. Besynnerligt och nagot oraettvist. Men vad foermar icke rikedom!

Nu skildrade jag mina oeden och tillstod att hans spadomar voro pa god

vaeg att besannas, ty jag var redan gift foer andra gangen och hade tolv

barn i stugan. Han sa leende:

Jag foer min del har noejt mig med tre!

Ehe? taenkte jag och fragade helt ofoerhappandes: Du har da ocksa gift dig

med en aenka?

Men det var icke fallet och min fraga foervanade honom. Da boet jag

hastigt samtalsaemne, och under det vi pratade hit och dit, blev jag

alltmera tankspridd och funderade starkt och nagelfor mitt minne. Ater

beklagade han, att han icke kunde infoera mig i sitt hem; och han sa:

Men min hustru vaentar i dagarna en liten.

Oho! taenkte jag. Och nu upptaeckte jag, att hans ansikte hade alla

sorgens rynkor och att pannan var farad och dunkel. Jag visste icke

raett, om jag borde tala eller tiga. Han maste likvael ha kaent mitt varma

medlidande, ty han lade sin hand pa min och kramade den kraftigt, i det

han sa:

Inte heller star det sa bra till i mitt hem, som det borde. Rentut

sagt--jag aer raedd, att det blir skilsmaessa.

Jojo! taenkte jag. Haer batar ingen rikedom och hans straff har blivit

grymt naestan oever foertjaenst. I egenskap av praest ansag jag mig dock boera

yttra nagra allmaenneliga ord om aektenskapets helgd och den kristnes

plikt att foerlata; och jag sa:

Du boer taenka dig foer mer aen en gang.

Han svarade:

Du misstar dig! Jag har ingenting att foerlata. Bevare mig vael! Hur kan

du komma pa en sadan tanke. Jag vill allt annat hellre aen att skiljas.

Min hustru aer den baesta maka och mor och dessutom skulle jag som den

felande parten ga miste om mina barn och det aer mig en olidlig tanke.

Du aer da den felande parten? sporde jag och spaerrade upp oegonen. Han

svarade:

Fel och fel! Vem kan aendra sin natur? Du minns, att jag redan som

yngling hade en viss svaghet foer det taecka koenet och den har knappast

blivit mindre med aren. Emellertid har jag ingenting allvarligt att

foerebra mig. Men min kaera hustru foerstorar mina fel och plagar mig med

sin svartsjuka. Hade hon bara en smula foertroende foer mig, skulle jag

vara den lyckligaste maenniska i vaerlden!

Han suckade tungt men jag suckade aennu tyngre. Ty mina cirklar hade

rubbats, min raettskaensla hade fatt en flaeck och min naturkunnighet en

knaeck. Den olycklige ynglingen, som vid mitt broest begratit sin

foerlorade mandom, hade jag aterfunnit som fader till tre barn med hopp

om ett fjaerde och som den lyckligaste maenniska i vaerlden, ifall han

blott icke plagats av sin hustrus svartsjuka. Min foervaning besegrade

min finkaensla och jag foerde talet pa vart avsked. Jag sa att det gladde

mig att aterfinna honom frisk och sund helst han varit i ett bedroevligt

tillstand, da vi skildes pa lasarettet. Nu boerjade han stamma nagonting

men yttrade till sist kort och avvisande:

Du missminner dig. Jag har aldrig legat pa nagot lasarett.

Mitt minne aer emellertid klart som kristall och just min stolthet, och

naer nagon vill foerneka det, blir jag laett lite het om huvudet. Jag

beskrev daerfoer lasarettet, laekaren, sjuksystern och paminde honom om

allahanda detaljer. Till sist vaknade hans minne aeven pa denna punkt och

han sa:

Du har raett. Nu minns jag verkligen, att jag lag pa lasarettet. Jag

fick difteri strax foere studentexamen och min kaera mamma reste ned till

mig och vardade mig. Jag minns fullkomligt.

Nej, det goer du inte! genmaelte jag, upphetsad av min iver att fa raett.

Difteri vardas, som du vet, inte pa lasarett. Och vad din kaera mamma

betraeffar, sa vill jag minnas, att hon inte kunde tala dig och du inte

henne. Utan du stack hennes portraett var kvaell med en knappnal. Och baer

du fortfarande den daer medaljongen? Och har du nu kanske utbytt din kaera

mors portraett mot din kaera hustrus?

Ater boerjade han stamma och hans feta ansikte var sa moerkroett, att jag

blev hart naer aengslig. Men naer han nu med sin sluddrande tunga beskyllde

mig foer loegn, rann sinnet pa mig. Ehuru jag av naturen aer saktmodig,

besegrades mitt saktmod av min vedervilja och jag utbrast:

Det aer du, som aer loegnare av foedseln. Mig bedrar du dock icke och aen

mindre torde du vara i stand att bedraga din hustru. Men kanske har du

verkligen bedragit dig sjaelv, och jag skulle gaerna vilja veta, hur

nagonting sadant aer moejligt!

Haerpa svarade han ingenting utan talade i staellet om ditt och datt, som

om vart foeregaende samtal varit ogjort. Ploetsligt avbroet han denna

svada, och efter nagra oegonblicks tystnad yttrade han ganska lugnt och

stillsamt:

Varfoer jag bedragit mig sjaelv och hur jag kunnat, det kan jag saega dig.

Jag har i hela mitt liv blott aelskat tva kvinnor. Den ena var min mor,

den andra min hustru. Men du har raett daeruti, att min mor inte hoell av

mig.

Och din hustru? var jag naera att fraga men bet mig i tungan. Ty hans

ansikte hade blivit vitt som foerr och det stora koettet haengde slappt

kring den spensliga stommen. Jag tyckte mig se den gratande pojken och

fast jag inte aer bloedig, var jag sjaelv naera graten. Han fortsatte

emellertid att tala om ditt och datt, som om ingenting haent. Naer han

efter en stund reste sig och gick, var han lika stor igen. Jag satt kvar

och var ater lika liten och obetydlig som foerut i den makaloest granna

omgivningen.

* * * * *

Sa var det med den saken, avsloet praesten sin beraettelse. Kanske var jag

obarmhaertig. Jag fick senare veta, att det verkligen blivit skilsmaessa,

ehuru icke pa hustruns begaeran utan pa mannens. Sa att moejligen har jag

krossat det aektenskapet. Men jag har icke foerdrag med folk, som trolla

bort sina minnen och leva i inbillningar. De haeda Gud och den naturliga

ordningen. Foer resten aero de redan doeda och boer inte fa ga omkring och

spoeka. Mitt straff fick jag i alla fall och det genast. Ty i sin

foervirring gloemde karlen bort att betala var rikliga foertaering, vilket

alltsa foell pa min lott och blev kaennbart.

Men nu, fortsatte han, kan det vara tid foer mig att bjuda farvael. Eljest

kunde hennes nad fa den foerestaellningen att jag taenker stanna till

middag. Och foervisso skulle jag tackat och sagt ja, om jag inte haft

alla barnen med mig.

Orden vaeckte foerstaemning och skraemde damerna Willman. Praestens barn pa

garden hela dan betydde friden foerstoerd jaemte haeckar, buskar, rabatter

och baertraed. Varje vra i park och traedgard skulle genomsnokas och alla

rummen i huset. Goemmor, som kanhaenda dolde nagon oskyldig svaghet,

skulle blottas, undanlagda brev finnas och laesas bade tyst och ljudligt,

toalettbordens diskreta sloejor avhoeljas, alla hemligheter, stora som

sma, samvetsgrant bringas i dagen. Daertill ofoerutsedda olyckor, krossade

speglar, loesslaeppta tjurar, smaerre eldsvador och dylikt. Praestens barn

saknade ingalunda tukt och ordning; i hemmet upptraedde de pa det mest

moenstergilla saett, men praesten ansag med raetta, att barn nagon gang

maste rasa ut. I trots av dessa utsikter framstammade fru Olga redan en

inbjudan, da Ludwig avbroet henne, ropande:

Stopp Olle och hoer ett foerslag, som tar haensyn savael till praestabarnens

beraettigade intressen som till vara. Kyrkoherden foerbinder sig att samla

sina barn och vael inraeknade stuva dem i skrindan. Under tiden reder

tante Sara en makaloes matsaeck och med den ombord avresa praestabarnen

glada och tillfredsstaellda. Vi ater fa aennu nagon tid njuta kyrkoherdens

saellskap. Och jag saeger aen en gang: Herr kyrkoherden aer en trevlig

praest!

Jasa, du goer det! mumlade kyrkoherdens aeldste son och nalkades hotfull;

men fadern hoell honom tillbaka, saegande:

Stilla dig! Foerslaget aer gott och gillas. Leta du reda pa barnen, sa ska

jag spaenna foer och koera fram.

Sa skedde. Kyrkoherden begav sig till stallet och aeldste sonen begynte

jaga. Ludwig sa till Brita: Lat oss hjaelpa honom! Och snart ljoedo

jaktrop och haerskri fran alla delar av parken och garden. Jakten

misslyckades. Brita Djurling foell sjaelv offer foer tre halvvuxna pojkar,

som bakbundo hennes haender och fastsurrade henne vid ett traed, varpa hon

medelst en braend kork foersags med mustascher, pipskaegg och tva horn.

Ludwigs enda byte blev en trearing, som lag pa magen och gallskrek allt

under det att gaskarlen bearbetade honom med sina kraftiga vingar.

Damerna Willman, Brenner och Alexander boerjade inom kort se roett,

jaktfebern grep dem och de haengavo sig med iver at fangsten. Och vad

barnen inte foerstoerde, det foerstoerde froeken Alexander, som staendigt hade

ett laettfotat byte just inom raeckhall, staendigt ropade: Aentligen en unge

och staendigt tomhaent rullade runt i de dyrbaraste rabatterna.

Generalagenten daeremot anvaende en klokare metod, satte sig stilla pa

solvisaren och laet sin fagel sjunga. Pa sa saett fick han ett par barn

men noedgades ater slaeppa dem foer att raedda fageln och plastra om nagra

laettare skramor.

Aentligen framrullade i sakta mak praesten, haesten och skrindan. Leende

asag han en stund den spaennande jakten, och da fadershjaertat froejdats

tillraeckligt at ungarnas rapphet och slughet, stack han tva fingrar i

mun och framstoette tre gaella signaler. Genast stannade leken och tretton

fnysande, frustande, flaemtande barn klungade sig heta men stilla kring

fadern. Sitt nu upp! befallde han och de sutto redan i hoeet.

Nu visade sig ater de tre naetta sma pigorna foeljda av tante Sara, alla

fyra baerande duktiga boerdor, som praesten foerdelade rundhaent och

raettvist. Tacka vackert! sa praesten, och barnen ropade alla pa engang:

Tack kaera far! Men han laerde dem baettre och de tackade nu tante Sara.

Slutligen skramlade skrindan nedfoer allen, foeljd av faderns oemma blickar

och de andras foertretna. Sedan Ludwig med omsorg tvaettat sin vaen, Brita

Djurling, och daerpa loest hennes fjaettrar, var ordningen aterstaelld och

episoden lyktad.

En ny tog sin boerjan med en saeregen scen mellan gardens vaerdinna och

foervaltaren Brut. Flocken av pustande och roedflammiga barnjaegare

nalkades lusthuset i langsam marsch, da i dess doerr framtraedde som pa en

kasperteater Casimir och fru Olga. Den senare hoell sina pekfingrar

hotfullt framstraeckta och den behagliga kroppen, framatboejd i en bage,

spaenstig och spaend, hoejdes och saenktes med fotbladen och studsade foer

varje gang laett pa taspetsarna. Mot henne stod rotad med haelarna Casimir

Brut, knaena svagt boejda, den maektiga ryggen i en kurva och huvudet

framstraeckt, armarna kroekta och sakta svaengande och de praektiga naevarna

redo att taga ett livtag. Det sag ut att bli ett verkligt spektakel,

hotfullt, besynnerligt och hoegst intressant. Damerna Willman droejde en

halv sekund i foerundran, men naer tante Sara foerskraeckt och foersynt ville

sla in pa en annan vaeg, fnoeso de ploetsligt av iver och stoertade fram som

falar, varvid doktor Karolina lyfte sin kjortel till friare sprang. Men

de kommo foer sent, ty i ett nu upploestes scenen i intet, Olga foersvann i

lusthusets inre och foervaltaren traedde helt lugnt nedfoer trappan. Likvael

inbjoed hans min inte till fragor och damerna Willman skyndade in i

lusthuset och ropade: Vad har haent? Klockan oever herrgardsportalen slog

med moerk malmklang tolv slag; soluret daeremot kastade skuggan nagonstans

mellan tva och tre.

Vi sago, sa Ludwig, ett grael och boerjan till ett slagsmal. Varfoer kom ni

av er?

Fru Olga svarade vaerdigt fast med skaelvande roest:

Mellan husbonde och tjaenare foerekommer ej nagot sadant som grael. Vi

resonerade bara. Jag taenker inte tala, att mina flickor dras fran sina

sysslor av hans oskickliga karlar. Det haer med Bollan aer en foerolaempning

mot mig personligen. Jag baer ansvaret foer gardens skoetsel och haer skall

reformeras radikalt och efter vetenskapliga grunder.

Doktor Karolina log sitt veka leende och mumlade:

Detta sedliga nit foerefaller sa fraemmande haer pa Jan-Petters lummiga

Larsbo.

Fru Olga vaende sig hastigt om, blek och storoegd; hon sa:

Mitt nit aer allt annat aen sedligt. Om jag far be! Det aer rent ekonomiskt

och kan saledes kraeva att moetas med allvar.

Ja bevars, medgav Lizzy, men just ur ekonomisk synpunkt sett vore det en

dumhet att saetta Eros pa svaeltkost. Hans pilskott aer det starkast

stimulerande medel, som medicinens historia kaenner. Erosterapien har

aennu icke funnit sin vetenskapliga grundlaeggare, fast beaktansvaerda

foersoek ej saknats. Men som huskur aer den uraldrig. Erotikens

stimulerande inverkan pa skalder och taenkare aer vaelkaend, och antagligen

verkar den icke annorlunda pa torvupptagare. En helt liten dos oekar

arbetsintensiteten kolossalt. En mycket trovaerdig jaegmaestare har

beraettat foer mig foeljande: Han skulle avverka skog nagonstans i obygden

och hade ett arbetslag pa femton man. Ett aeldre fruntimmer atog sig att

halla dem med mat. Hon var en duktig och matkunnig kvinna, men karlarna

voro i alla fall inte noejda med kosten. De tjurade och surade, voro

ovilliga i arbetet, och det hela gick troegt. Slutligen ledsnade den goda

gumman pa deras klander och laemnade dem i sticket. Att finna en

ersaettning var inte laett, och jaegmaestaren hade stora bekymmer, som han

haendelsevis rakade anfoertro at en ung kvinnlig slaekting. Hon kaende

medlidande med de stackars maennen, och dessutom var hon vetgirig av

naturen och ville gaerna vara med om lite av varje. Hon erbjoed sig att

taga gummans plats, och ehuru hon inte doeg mycket till i matlagning,

gjorde hon sitt baesta foer att halla karlarna vid gott humoer. Efter en

vecka lago fyra av dem pa lasarettet, mer eller mindre knivskurna; men

de oeverlevande gingo fram som baersaerkar i skogen och taevlade om att visa

sin kraft och skicklighet. De maektiga furorna foello med fart och med

dan. Jaegmaestaren foervanade sig, men flickan sa: Deras krafter ha

mangdubblats, daerfoer att jag lagar dem sa god och naerande mat. Och lat

mig bara hallas, men kom aldrig till min stuga, ty jag kaenner pa mig att

det skulle bringa olycka. Jaegmaestaren lovade och han kaempade tappert

med sin nyfikenhet, men en hoestkvaell blev den honom oevermaektig. Han smoeg

sig bort till kojan, som timrats upp foer flickan. Det var sa dags, att

hon borde reda aftonvarden, och pa en haell utanfoer stugan brann mycket

riktigt en eld och oever elden haengde en kittel. Nagra karlar voro

samlade runt elden; en av dem rev sig i huvudet och slaengde en knippa

moroetter i kitteln, en annan tog sig betaenksamt om hakan och la en

flaesksval till roetterna, en tredje toemde grynpasen i soppan, en fjaerde

betade broed i den, en femte kryddade den med salt och peppar, ingefaera

och kanel, anis och faenkol och alla de kryddor som fanns i burken. Den

sjaette roerde flitigt om med en traepinne i det han sa: Knepet med soppor

aer att roera dem vael.

Men flickan, som skulle laga maten, syntes inte till! Da gick

jaegmaestaren in i stugan och daer satt flickan och speglade sig och la upp

papiljotter till natten. Jaegmaestaren blev mycket ond, daerfoer att hon

taenkte mera pa sitt utseende aen pa sin plikt. Foer att grundligt naepsa

henne smoeg han sig pa henne bakifran, lade haenderna oever hennes oegon och

kysste henne. Flickan ropade: Ack olycklige, vem du aen ma vara! Har du

gloemt, hur det gatt dina kamrater? Var foervissad om att du ligger pa

lasarettet i morgon sa haer dags! Da hon fick se, vem som kysst henne,

blev hon aennu mera bestoert och anade en olycka. Men jaegmaestaren

skrattade at hennes oro och gick med friskt mod daerifran. Vad sedan

haende aer dunkelt Jag foer min del hoerde ingenting, men saekert aer, att han

lag pa lasarettet nagon tid. Till foeljd haerav upphoerde avverkningen, det

duktiga arbetslaget skingrades och flickan gick till andra sysslor.

Av denna historia framgar emellertid, fortsatte Lizzy Willman, att redan

sma doser erotik staerker ambitionen och kroppskrafterna samt oekar

matlusten, sa att aeven mindre smaklig foeda foertaers med frimodighet och

glaedje. Sin mest gynnsamma verkan har dock detta medel vid fall av

bristande sjaelvfoertroende och foeretagsamhet.

Det staemmer! bekraeftade Ludwig. Jag kaende en bankkassoer, som stal

tjugutusen kronor bara daerfoer att han en afton rakade komma i naermre

beroering med en serveringsflicka. Aendock hade han hela sitt liv gatt och

gaellt foer att vara ett farhuvud och en sloe och slapp person, som man

kunde anfoertro hur mycket pengar som helst utan ringaste risk. Det blev

en aendring! Flickan piggade upp honom och satte honom i form sa att han

presterade ett riktigt vackert spel, smidigt och djaervt; pa mindre

distanser som 10 och 20,000 kronor blev han distriktsmaestare och fick

beroem av domaren och smickrande kritik i fackpressen. Men naer

serveringsflickan fatt honom sa langt, tyckte hon att hon gjort sitt och

drog sig blygsamt tillbaka. Ingen maenniska spillde trycksvaerta pa henne,

och sadan har kvinnans lott alltid varit.

Det paminner mig, fortsatte Lizzy, om faster Anna-Lisa Willman och en

viss sorts unga idioter, som umgingos i hennes hem. Bland manga andra.

De ledo av imbecillitet parad med melankoli och foerryckthet.

Sjukdomsorsaken var alltid densamma: dalig uppfostran. De goda moedrarna

hade vael sagt: Var alltid hoevlig! Ga ur vaegen! Bocka dig! Baettre boejas

aen brista! Lat baettre folk ga foere dig! Talamod aer den ringes styrka!

Tro dig inte om foer mycket! Varligt aer aldrig farligt! Blygsamhet aer

ungdomens skoenaste dygd! Och andra lika loegnaktiga och dumma pastaenden,

som de siktat genom erfarenhetens silduk i den olycksaliga tron, att det

var renaste guld. Resultatet av denna uppfostran blir ofta en psykos. Om

patienten infoeres i rum, daer andra personer vistas, soeker han skydd i

doerrspringor och kakelugnsvrar eller bakom gardiner och skaermar.

Framdragen ur sitt goemsle, rakar han i stark upphetsning, som snart

foeljes av utmattning och stundom kollaps. Tremor foerekommer, staemman

blir hes och groetig eller ocksa utomordentligt gaell, talet aer stammande

och osammanhaengande, pulsen ojaemn, han svettas ymnigt saerskilt om haender

och foetter i svara fall foerekommer inkontinens. Omdoemet aer avtrubbat och

han visar fullstaendig ofoermaga till logiskt taenkande. Han anser sig vara

vaerldens obetydligaste maenniska men tror sig samtidigt vara foeremal foer

allas uppmaerksamhet. Skratt och viskningar saetter han alltid i samband

med sin person, och om det ocksa inte visar bristande omdoemesfoermaga, sa

aer det i alla fall vadligt dumt. Han kan vara kunnig, flitig,

samvetsgrann, oever medelmattan begavad och till karaktaeren oeverjordiskt

ren, men han aer alltid underjordiskt blyg och tafatt. I yngre ar kan

hans utseende vara ganska behagligt och man kan saega till sig sjaelv: Det

blir nog nagonting av den daer pojken, om han far mera ruter i kroppen.

Men det far han inte! I alla haendelser ej om han laemnas at sig sjaelv.

Navelstraengen blyghet kvaever honom. Kastar han sig nagon gang oever ett

sjaelvstaendigt arbete, blir den glaedjen inte lang. Snart stoeter han pa

nagon liten detalj, som foerefaller ooeverkomlig. Andra skulle se pa den

med otalighet, han betraktar den med oedmjukhetens vidskepelse. Jag har

velat flyga foer hoegt! Vad min kaera mor hade raett! Sa dalar han nedat.

Foer att straffa sin egen djaervhet inmundigar han andras tankar i

kolossala kvantiteter, och ingenting kan vara osundare. Blicken blir

skum, ryggen kroeks, huvudet sjunker. Rockkragens luggslitning smittar

haret, som boerjar falla; klaedernas flaeckfeber angriper huden och

vanstaeller ansiktet; sjaelens skygghet alstrar var i oegonvran och kommer

naesan att droppa. Han aldras hastigt och foersvinner, vael ej i graven men

i nagon gra och moerk och murken vra.

Sjukdomen, fortsatte Lizzy, gar aldrig av sig sjaelv till haelsa, men

lyckligtvis ha vi ett ofelbart specificum: erotik. Faster Anna-Lisa

anvaende medlet med stor framgang pa sina unga idioter. Hennes

terminologi var oklar och hon begagnade ordet foerstaelse i staellet foer

erotik. Ett ogenerat och framfusigt upptraedande kallade hon genialitet,

och hon brukade daerfoer saega: Den daer unge mannen skulle vara ett geni,

om han bara hade nagon som foerstod honom! Hennes hem var i sjaelva verket

en mycket vaelskoett privatklinik, daer hon med aldrig svikande nit,

skicklighet och erfarenhet ledde arbetet, under det att vi unga flickor

assisterade. Pa min lott kom vanligen de svaraste fallen. Jag ansags ha

naturlig fallenhet, som i fraga om denna kur spelar stoerre roll aen

kunskaper och erfarenhet. Jag har heller aldrig misslyckats, men engang

var jag naera daeran och hade redan uppgivit allt hopp, da en ren slump

raeddade patienten. Han var son till en fattig aenka och foer att raga hans

olyckors matt hade han kommit till vaerlden ett par ar efter sin fars

doed. Barndomen blev daerefter och da han foerdes in pa var klinik var han

ett verkligt skolexempel pa blyghet, tafatthet, imbecillitet, melankoli

och foerryckthet. Faster Anna-Lisa la sin hand pa mitt huvud och sa:

Foersoek att foersta honom, sa blir han saekert ett geni. Det blev han

ocksa, fast det satt hart at. Jag grep mig genast an med kuren;

bestralade honom med mina oegon, smekte och smickrade honom med mitt tal

och lockade honom med alla en ung och oskyldig flickas behag. Men han

trodde att jag gjorde narr av honom och hans tillstand foersaemrades.

Slutligen var jag som sagt naera att uppgiva hoppet, vartill nog ocksa

den omstaendigheten bidrog, att jag vid ifragavarande tidpunkt sjaelv led

av olycklig kaerlek.

Du! infoell Ludwig. Det tror jag inte! Vem skulle ha vaegrat att pussa

dig?

Foersavitt jag vet ingen, svarade Lizzy, men det var inte fraga om kyssar

utan om ett foertjusande halsband, som jag sett i ett foenster och som

personen i fraga med ofoerklarlig halsstarrighet vaegrade att koepa at mig.

Pa en bal hos faster Anna-Lisa kom det till oeppen brytning oss emellan

och jag besloet att grata ut. Jag har foer sed att inte grata oever en sorg

i saender utan samlar dem till ett knippe, som jag vid laegligt tillfaelle

fuktar med mina tarar. Det sparar tid, oegon och hy men foer ocksa med

sig, att min grat nar upp till en foerbluffande intensitet och

uthallighet. Jag uppsoekte alltsa ett avsides liggande rum, daer jag kunde

fa vara i fred, men av gammal vana rakade jag slaepa med mig min patient.

Jag taenkte inte vidare pa saken utan satte honom i en stol och kastade

mig sjaelv framstupa i en soffa. Jag lade genast in hela min energi,

betaenkte min olyckas vidd och mangfald och graet med full fart, ty jag

visste att det tog tid och jag ville gaerna vara med om kottiljongen.

Under en kvart radde i det lilla rummet den moerkaste foertvivlan, en

orkan av snyftningar, hickningar och halvkvaevda klagorop virvlade om med

de strida tararna, och mina foetter smattrade kraftigt mot soffgaveln.

Ploetsligt fick jag kaenna ett krafsande bak i nacken. Patienten hade pa

eget bevag rest sig och kommit fram till mig. Stammande men taemligen

tydligt fragade han, varfoer jag graet. Jag svarade sanningsenligt, att

jag ville doe, daerfoer att den, jag aelskade, moette min kaerlek med foerakt

och kyla. Krafsandet upphoerde och jag satte ater i gang. Efter

ytterligare en kvart hade mitt lidande natt sin hoejdpunkt och jag var i

starkt behov av en naesduk. Jag lyfte litet pa huvudet foer att be min

patient snyta mig. Vad sag jag! Han stod framfoer rummets spegel med en

hallning, som var honom alldeles fraemmande. Ryggen var rak, huvudet

hoegburet, handen i sidan, kinderna faergades av en livlig rodnad och

oegonen i spegelbilden glittrade av mod och oskrymtad lycka. Han sag ut

som en spansk toreador. Ploetsligt varsnade han mig i spegeln och blev i

hoeg grad foervirrad. Han var en dalig skadespelare och behoevde en god

minut foer att forma om ansiktet till en nagot sa naer anstaendig

foertvivlan. Han kom fram till mig och sa: Lizzy, du krossar mitt hjaerta!

Goer jag det? sa jag och satte mig upp. Han tog mina haender och tryckte

dem mot sitt broest. Han sa: Hade jag anat, att du hoell av mig, sa skulle

jag foer laenge sen ha dragit mig tillbaka.

Nu blev jag verkligen bestoert och foervirrad, fortsatte Lizzy, och jag

sa: Sa besynnerligt! Varfoer skulle du ha dragit dig tillbaka? Han

svarade: Daerfoer att jag aelskar din kusin Betty; och om du inte har

nagonting daeremot, ska jag ga ut ett slag och dansa med henne. Det var

som katten! taenkte jag. Nu gaeller det att halla tungan raett i mun. Jag

besinnade mig ett oegonblick foer att finna den raetta tonen. Daerpa stoette

jag honom med kraft ifran mig, kastade mig ater framstupa och mumlade

dovt: Ga! Ga! Jag hatar er bada! Utan att ens goera ett foersoek till

foerstaellning ropade han: Tack! och foersvann. Men jag for upp och smoeg

mig efter honom. Karsk och kaeck gick han tvaers genom balsalen, knuffade

de dansande till hoeger och vaenster och tog med dristig hand Betty fran

hennes kavaljer. Haervid uppstod ett litet grael och aeven daerutinnan redde

han sig bra och avsnoppade sin rival och hanskrattade at honom. Lyckan

att ha lyckats goera en vacker flicka olycklig hade stigit honom at

huvudet. Fran det oegonblicket fortskred hans tillfrisknande med

foerbluffande snabbhet. Han aer nu en framstaende man i sitt fack och i

fraga om ogenerat upptraedande den mest geniale, jag nagonsin traeffat.

Mot mig visar han en medlidsam oemhet, som goer mig gott aenda in i sjaelen.

Och sens moralen aer, inskoet doktor Karolina, att lilla Olga ska ta det

med ro, om hennes flickor nojsa en smula med draengarna. Den tid som

foerspills daermed aer inte foerspilld. Kaerleken ger tusenfallt mer aen den

tar. Den aer stolt och lugn, fri och skoen som svanarna i vassen och

kaenner inte till nagra smaaktiga regler och skrankor. Laemna daerfoer den

foertraefflige Brut i fred. Alltfoer stor prydhet klaer inte en ung aenka, i

all synnerhet da hon heter Janselius! Hon aer den sista, som i kaerleken

boer se nagonting brottsligt.

Det kan vara, sa praesten, men vad haer anfoerts som exempel pa kaerlek,

det godtar jag inte. Jag kallar det raett och slaett kaettja. Kaerleken aer

en och ofoeraenderlig och varar hela livet.

Med svaermisk och hoegtidlig roest upprepade generalagenten:

Kaerleken aer en och ofoeraenderlig och varar hela livet.

Och tante Sara yttrade blygsamt:

Det aer ocksa min asikt.

Ja, av dem ska man fa hoera't! sa Ludwig. En karlskygg mamsell! En

gentleman, som rakat ut foer en allvarlig olycka! Och en trevlig praest

som varit gift tre ganger med tre aenkor!

Knappt hade han uttalat dessa ord, foerraen han hukade sig ned bakom Brita

och viskade:

Ve mig! Och besynnerligt att jag inte kan laemna praesten ifred. Se pa

sonen, hur oegonen gnistra och finnarna gloeda! Jag boerjar kaenna mig

kuslig.

Men Betty med den sokratiska naesan yttrade:

Jag ska be att i kaerleken fa se nagonting brottsligt. Lugn och stolt

kaerlek kan passa foer mycket vackra flickor som Lizzy, men jag med min

uppnaesa och mina ovanligt smala ben maste nog hitta pa nagonting annat.

Jag kan inte taenka mig en kaerlek utan spaenning och foerskraeckelse. Och

jag antar, att da samhaellet fullkomnats och brottsligheten reducerats

till ett minimum och maenniskan blivit sa idealt social som moejligt skall

aelskogen sta kvar som en groenskande hage, daer hon kan beta sin

naturliga brottslighet och tillfredsstaella sin lust att vara djaeklig mot

sig sjaelv och andra.

Hur sant! utropade ploetsligt froeken Alexander. Och hon suckade djupt och

upprepade: Hur sant, hur sant! Men Betty hade redan boerjat beraetta

DEN SPAeNNANDE HISTORIEN.

Min foersta kaerlek hade varken boerjan eller slut. Min aelskade kom fran

manen, till manen atervaende han och jag vet inte ens hans namn.

Visserligen uppgav han ett och till pa koepet ett mycket hoegadligt, men

jag vet inte, varfoer han skulle ha hallit sig till sanningen just i

fraga om namnet.

Min far var ju aembetsman, och naer han blivit pensionerad, kom en svar

tid foer mig. Han var fruktansvaert pedantisk och hade bara mig

att regera. Jag fick saledes uppbaera alla de papekningar,

tillraettavisningar, foereskrifter och bannor, som tidigare foerdelats pa

ett halvt dussin kanslister och vaktmaestare. Det var foer mycket foer en

ung flicka. Mitt sinne blev bittert och trotsigt och jag var inte langt

ifran att fatta hat till min stackars far. Jag skulle saekert ha gjort

uppror och staellt till med nagot elaende, som jag mast angra i hela mitt

liv, om inte min foersta kaerlek kommit emellan och gjort mig brottslig i

mina egna oegon och oedmjuk och undergiven mot min far.

En manskenskvaell, da jag atervaende hem fran en vaeninna och med hjaertat i

halsgropen, ty jag var fem minuter foersenad, stod ploetsligt min aelskade

framfoer mig. Han var bara nagra ar aeldre aen jag, som var sexton fyllda;

hans utseende var romantiskt och gav ett starkt intryck av opalitlighet.

Han foerklarade genast sin kaerlek. Foer mig kom det som en visserligen

behaglig men oeverraskande nyhet, eftersom jag aldrig sett honom foerr och

inte han mig. Han brydde sig inte om min foerlaegenhet utan boerjade

beraetta om sig sjaelv. Han antydde, att han haft en stormig forntid och

vaentade sig en aen stormigare framtid. Till sinnelaget var han dyster och

betydligt bittrare och hatfullare aen jag; han levde snarare pa trots aen

daerfoer att det beredde honom nagot noeje. Slutligen ville han bestaemma

tid och rum foer ett verkligt kaerleksmoete. Jag hade lyssnat med stigande

intresse, men nu tyckte jag, att jag ocksa kunde fa en syl i vaedret. Jag

foerklarade, att moetet skulle stoeta pa ooevervinneliga svarigheter, ty min

far, som fruktade att man skulle enlevera mig, hoell mig sa gott som i

faengsligt foervar. Jag laet honom foersta, att jag ingalunda var det

oskrivna blad, han tog mig foer, och att vissa erfarenheter gjort mig

skeptisk och kall. Korteligen, jag smorde i honom ungefaer lika mycket

som han smort i mig, och vi skildes, noejda med oss sjaelva och varandra.

Foeljande dag, da far och jag togo var morgonpromenad, moette vi min

aelskade. Mitt hjaerta dunkade valdsamt men hoell pa att stanna, da han,

just som han passerat oss, vaende sig om och raeckte mig ett brev, i det

han sa: Damen har tappat nagot. Far tackade honom artigt och bannade

mig foer mitt otroliga slarv. Jag var maktloes, av sinnesroerelse och aennu

klenare blev jag, da jag aentligen fick tillfaelle att laesa brevet. Det

innehoell nagonting foerskraeckligt. Om jag inte vid det och det

klockslaget moette min aelskade utanfoer vart hus, skulle han skjuta sig pa

var trappa. Eftersom jag visste, hur hoegt han aelskade mig och hur lagt

han skattade sitt liv, sa borde jag ej betvivla hans ordhallighet. Jag

tvivlade inte ett oegonblick och min angest var storartad, aenda till dess

jag kom att taenka pa, att det bestaemda klockslaget i sjaelva verket var

hoegst gynnsamt. Just vid det klockslaget begav sig min far med vanlig

regelbundenhet till ett staelle som da foer tiden och i landsortsstaeder

var belaeget pa bakgarden. Haer tillbragte han en kvart, varken mer eller

mindre, och vaegen fram och tillbaka tog fem minuter. Tjugu minuter stod

saledes till var disposition. Vi utnyttjade dem den dagen och foeljande

med en punktlighet, som inte ens oevertraeffades av min fars. Och var

kaerlek vaexte.

Men far insjuknade, och den omstaendigheten att sjukdomen broet ned hela

hans system av vanor och aendrade hans tidsindelning, borde ha sagt mig,

hur allvarlig den var. Det foerstod jag emellertid inte, och all min

straevan gick ut pa att oeverlista min stackars far och stjaela mig till

moeten med den aelskade. Jag utbildade mig snabbt till en skicklig

loegnerska. Det var illa. A andra sidan soekte jag uppvaega mina synder

genom att visa far utomordentlig tjaenstvillighet och talamod, och jag

skulle saekert ej ha varit haelften sa sjaelvuppoffrande och oem, om jag

inte bedragit honom. Till sist orkade far inte laengre halla sig uppe;

och da han inte ville se nagon annan aen mig i sitt rum, var jag sa gott

som hela dagen bunden vid hans saeng.

Jag soekte foerstroe honom sa gott jag kunde; och det hade varit en laettare

uppgift, om han intresserat sig foer nagonting annat aen statskalendern.

Han resonerade med mig om befordringarna i de olika aembetsverken; jag

fick sla upp aen den och aen den aembetsmannen och vi beraeknade tillsammans

hans utsikter. Under tiden satt jag och taenkte pa min aelskade, med

saknad naturligtvis men aennu mer med skraeck, ty jag var oevertygad om att

han endera dagen skulle stoerta in till oss eller spraenga huset i luften

eller bega nagon annan foertvivlad gaerning. Jag visste mig ingen rad och

levde i stor osaekerhet. Men fars punktlighet tog snart ut sin raett; han

skaffade sig nya, palitliga vanor. Jag iakttog, att han pa slaget nio

varje kvaell somnade foer att ater vakna, da klockan slog elva. Mellan

dessa klockslag behoevde jag ej befara att bli kallad till hans baedd. Jag

lyckades saenda min aelskade ett meddelande haerom och bjoed honom att

infinna sig pa var gard klockan nio foer att i tva timmar njuta av mitt

saellskap. Fars saengkammare lag naemligen at garden; det var sommar och

han sov foer oeppet foenster. Jag kunde saledes aeven fran garden vaka oever

honom och hoera, om han ropade.

Denna anordning motsvarade i hoeg grad mina krav pa en fullstaendig

lycka. Jag fick traeffa min aelskade och levde i doedlig angest foer

upptaeckt; jag bedrog min far och gnagdes av anger. Livet var fyllt av

spaenning. Min aelskade sag pa vart foerhallande med icke mindre tragisk

blick aen jag. Han foereslog, att vi skulle foergifta far. Jag vaegrade

bestaemt; daeremot foerklarade jag mig villig att rymma med min aelskade naer

och vart som helst. Ty jag ville sannerligen ej att han skulle tro, att

jag var nagon vanlig snaell pappas flicka, aeven om jag ryggade tillbaka

foer fadermord. Tanken att rymma tilltalade ocksa honom och vi sutto pa

baenken nedanfoer fars foenster och manen lyste pa oss och far snarkade och

vi omfamnades och kysstes och uppgjorde vara planer.

Min aelskade aegde ett gods i Skane och ett bland de allra stoersta och

praektigaste man kunde taenka sig. Med detta gods var en tragisk hemlighet

foerknippad. Min aelskades styvmor hade foergiftat hans far och levde nu pa

godset tillsammans med sin aelskare. Hon hade ocksa soekt foergifta sin

styvson, och om han infunne sig pa slottet, kunde han vara taemligen viss

om sin doed. Foer att goera sin raett till godset gaellande behoevde han

emellertid vissa papper, som den elaka kvinnan foervarade pa okaent

staelle. Han foereslog nu, att vi skulle rymma, att jag foerklaedd skulle

taga plats pa godset, innaestla mig i styvmoderns foertroende och beroeva

henne papperen. Det var den ursprungliga planen och skaeligen enkel. Foer

varje kvaell blev den mera komplicerad. Nya svarigheter doeko upp, nya

fiender staellde sig i vaegen foer var lycka. Saerskilt har jag livligt

minne av en tante, som sannolikt tecknades efter levande modell och

foerlaenades ytterst markanta drag. Det var en ruskig kaering, elak sa det

foerslog och med atskilliga brott pa sitt samvete, men hon var pa samma

gang mycket begavad och sataniskt listig. Hennes skarpsinne noedgade oss

att goera var plan allt mer och mer invecklad. Jag ville doeda henne genom

gift eller kvaevning, ty min aelskade hade laert mig att inte skatta ett

maenniskoliv saerdeles hoegt. Men han smalog hemlighetsfullt och svarade:

Tror du inte, att jag har foersoekt! Hans sinne rakade i haeftigt uppror,

bara han kom att taenka pa den foerfaerliga tanten, och jag maste ofta

laegga handen oever hans mun, sa att han inte skulle vaecka far med sina

utgjutelser.

Da jag gick in till far om mornarna, hade jag en foerfaerlig

hjaertklappning. Jag vaentade, att min hemlighet foerr eller senare skulle

upptaeckas, och jag var beredd pa nagonting rysligt. Far sag ofta mycket

plagad och sorgsen ut, med det berodde nog pa sjukdomen. Han blev saemre.

En dag sa laekaren till mig: Du far inte behalla din far laenge. Jag

trodde inte det var sant. Men samma dag laet far kalla till sig ett par

vaenner. Jag lyssnade vid doerren och hoerde far radgoera och bestaemma om

sin begravning. Da blev jag alldeles foertvivlad och min foersta tanke

var: Aldrig mer ska jag laemna honom ens foer ett oegonblick. Men da

klockan slagit nio och far somnat, smoeg jag mig ut pa garden. Sa gjorde

jag den kvaellen och sa gjorde jag de foeljande.

Daer sutto vi och daerinne lag far, som snart skulle doe. Min aelskade

talade ofta sa hoegt, att hans roest mycket vael kunde vaecka far, och att

tysta honom tjaenade inte mycket till pa grund av hans livliga

temperament. Men mer aen raedslan plagade mig skammen. Jag ljoeg foer far,

bedrog honom. Mitt hjaerta pinades. Jag droemde om naetterna, att vi sutto

pa baenken och att far ploetsligt traedde fram i foenstret, blavit och med

foervridet ansikte och foer resten just sadan, som jag sedan sag honom i

doedskampen. Jag blev till sist sa uppjagad, att minsta buller foersatte

min kropp i skaelva. Slutligen maerkte min aelskade att jag foeraendrats; han

fragade, hur det var fatt. Jag beraettade, vad laekaren sagt om far. Min

aelskade slaeppte mig och sag upp mot den moerka foensteroeppningen. Sa vaende

han sitt ansikte mot mig, men sag ater bort och makade sig ett stycke

ifran mig. Vi sutto daer i manskenet, tysta. Jag vet inte hur laenge, men

laenge. Aentligen reste sig min aelskade och utan att se pa mig, sa han:

Haer sitter du och daerinne ligger din far. Vem vet? Kanske doer han just

nu.

Min aelskade gick och jag taenkte: Jag far aldrig se honom mer. Det fick

jag inte heller. Han foersvann helt enkelt, laet aldrig hoera av sig. Fran

manen kom han och till manen atervaende han. Men jag hade da bara en

tanke och en oenskan: Jag ville bekaenna foer far. Innan han dog maste jag

tala om alltsammans; annars skulle jag aldrig fa frid. Jag gick hela

foeljande dag och soekte ett tillfaelle, men modet svek mig. Tungan vaegrade

helt enkelt. Far somnade som vanligt klockan nio, och den kvaellen satt

jag vid hans baedd. Efter en liten stund vaknade han ater. Han sag pa mig

och skoet samman oegonbrynen, som han brukade goera, da han foerundrade sig

och taenkte efter. Han sa: Ska du inte ga ut i kvaell?

Jag mumlade nagonting och skyndade in i mitt rum. Jag var illa daeran,

matt och elaendig. Jag kunde inte grata ens. Visste far nagot? Och vad

visste han? Jag taenkte: Han vet alltsammans, men han kan inte ens foerma

sig att banna mig. Han vaemjes vid mig, daerfoer att jag aer en slyna, som

bedrar sin doeende far. Och jag foerstod, att jag varken skulle fa bekaenna

min skuld eller erhalla foerlatelse.

Hela naesta dag satt jag tyst vid hans baedd, foermadde inte saega ett ord.

Far var ocksa tyst. Klockan nio somnade han och sov vid pass tio

minuter. Sa lyfte han ploetsligt huvudet och sa: Taenker du inte ga ut i

kvaell heller? Da brast mitt hjaerta i tva haelfter och mitt hjaerteblod

stroemmade ut i tarar. Och med tararna bekaennelsen. Jag lag pa knae vid

hans baedd och beraettade alltsammans. Far laet mig tala och grata och jag

gjorde bada delarna laenge. Till sist tystnade jag och vaentade min dom;

far sa:

Det aer sa dags att tala om det daer nu, sen jag legat haer i veckor och

hoert pa er.

Och han tog sig en funderare; ty i hela sitt liv hade han aldrig begatt

en oeverilad handling eller sagt ett obetaenksamt ord. Slutligen stroek han

mig oever kinden, vilket var foerlatelsen. Och han sa:

Egentligen borde jag vara mycket ond pa dig och aennu mera pa den unge

lymmeln, som ville foergifta mig. Det borde jag. Men a andra sidan har

han foerdrivit manga tunga timmar, och du gjorde mig just ingen tjaenst,

da du tystade pa honom. Jag skulle bra gaerna vilja veta, hur han till

sist ska fa bukt med den daer rysliga tanten. Ja, jag aer verkligen

ledsen, att jag inte far hoera slutet pa historien, ty den var spaennande.

* * * * *

Sen dess, fortsatte Betty, har jag taenkt och trott och stundom funnit

bekraeftat att vi oeverdriva betydelsen av vara handlingar, de onda ej

mindre aen de goda. Kanske sover ocksa den gode Guden foer oeppet foenster,

och da vi engang pa skaelvande ben slaepa var syndaboerda infoer hans tron

kommer han kanske att saega: Egentligen borde jag vara mycket ond pa dig,

men a andra sidan har du foerdrivit mangen tung timme--

Foerlita sig inte pa det, hon lilla mamsell! snaeste praesten vresigt. Foer

da torde hon i sinom tid bli obehagligt oeverraskad. Helvetet tar dem som

synda, alldeles som solen torkar snoeslasket. Det aer nog taemligen

bergsaekert. Och foer syndare mot sjaette budet brinner en saerskild eld,

vars lagor sla upp oever sjaelva jordskorpan. Ty foervisso ser man dem

brinna redan haer i livet. Den som haft den tunga plikten att giva

Jan-Petter Janselius sista smoerjelsen vet vael, att hettan boerjar bli

svar redan pa denna sidan graven.

Antydan om, var man foer naervarande hade att soeka den haedangangne

Larsboherrn, vaeckte ingen roerelse utom hos aenkan, som hastigt vaende sig

bort, och hos Ludwig, som skrek:

Kors i jissi namn! Nu boerjar praesten bli trevlig igen. Men haer har den

ena efter den andra anfoert slaende bevis foer kaerlekens vikt och

betydelse i olika skiften och gestalter. Och jag vill sannerligen inte

undandraga mig min plikt, utan nu ska tvillingarna fram! Jag ska beraetta

sa fint och anstaendigt att varken herr generalagenten eller tante Sara

ska finna nagonting brokigt i den historien.

Det var engang ett manligt tvillingpar av aedlaste skapnad och

fullkomligaste likhet. Och likheten straeckte sig ocksa till tycke och

smak, sa att de aelskade samma flicka. Da sa den ene till den andre: Det

haer aer ett sadant fall, da bruden boer ha valet fritt. Och de gingo till

flickan och friade och bado henne vaelja utan att genera sig. Hon

betraktade dem fram och bak och vaende pa dem och kaende pa dem och bad

dem raecka ut tungan och hon laet dem trava och galoppera och klaemde dem

pa hasorna och sag dem i mun och foerfor lika samvetsgrant som vid ett

haestkoep. Men det var stoert omoejligt att upptaecka den ringaste skillnad.

Da la hon handen slumpvis pa den ene och ropade: Dig tar jag, foer annars

blir jag galen. Men bror din maste genast resa till en annan vaerldsdel,

ty kaerleken aer en och ofoeraenderlig och varar hela livet och jag vill

inte veta av nagra foervaexlingar eller andra trakigheter.

Det var kloka ord och sa skedde. Men tvillingarna voro sjoemaen och oedet

ville, att de skulle rakas aen engang och blaste sa finurligt pa deras

skutor, att de loepte in i samma hamn nagonstans langt borta. Man taenke

sig deras glaedjetarar! Naer de skildrat sina aeventyr, sa den ogifte:

Broder, en fraga! Aer du lycklig i ditt aektenskap?--Saett dig pa det!

svarade den andre. Mitt aektenskap har pa grund av dess lyckliga

beskaffenhet satts i hoegsta klass och vi aelska varandra dag och natt

aret runt, sa att vi fa blasor pa laepparna. Dessutom ha vi svurit en

helig ed att doe tillsammans och inte oeverleva varandra en dag ens.--Kors

i jissi namn! utropade tvillingen och i sin starka roerelse ville han

omfamna brodern, men bar sig inte baettre at aen att han knuffade ned

honom fran kajen. Det hade varit en smal sak att dra upp honom, men

tvillingen hade sina soendagsklaeder pa, och under det han tog av dem och

vek ihop dem, som hans mor laert honom, kom en haj och at upp den

olycklige brodern.

Sedan den ogifte bittert begratit den gifte, sa han till sig sjaelv: Hur

ska det nu bli med lilla svaegerskan? Det haer aer en ledsam historia foer

henne saerskilt i betraktande av den daer heliga eden. Det vore skada pa

toes. Han funderade ett litet slag och gick daerpa ombord pa broderns

skuta och sa: Haer aer jag nu igen era busar! Kaenner ni inte igen mig?

Karlarna svarade: Nog kaenner man igen dig, faehund, om det sa vore i

moerka natten. Da kaende han sig trygg foer upptaeckt och seglade hem med

broderns skuta. Hemma gick det likadant; ingen betvivlade att han var

den gifte och numera avlidne tvillingen. Visst kaende han sig litet

skral, da han traedde infoer den aelskade kvinnans proevande blickar; visst

var han litet orolig att inte fullt motsvara alla foervaentningar, men det

var onoediga bekymmer. Ty vetenskapen laer oss att tvillingar av denna

sort aero varandra lika in i minsta detalj. Han bestod provet och foeljden

blev att de levde saella och noejda i manga, manga ar.

Aenda till dess att de skulle fira guldbroellop. Da small det och sprack

och gick upp i soemmen, som man saeger. Daer satt i sin foermakssoffa den

aelskliga fina lilla gumman med snoevitt har och bredvid henne satt den

vaederbitne aldringen och hoell hennes hand i sin. Och gumman tackade den

Hoegste, som latit henne leva i ett langt och lyckligt aektenskap utan

trassel och mankemang. Fint och smort hade det gatt hela vaegen och inte

klickat pa en enda punkt. Aen prisade hon sin gud och aen sin man och hela

tiden sig sjaelv. Hon utlade texten, rotade i minnena, smickrade gubben

och sa att han var densamme i dag som foer femtio ar sedan. Och alltid

har du varit min snaelle, rare gubbe, sa hon, och dig lik fran den ena

dagen till den andra. Undantagandes den gangen da du kom hem fran den

och den resan i fjaerran vatten. Da hade du foeraendrat dig en liten

gnatta. Men bara till din foerdel, sa att du var rappare och duktigare,

och jag tyckte naestan aennu baettre om dig efter den resan.

Da taenkte den falske tvillingen: Nu aer raetta stunden foer en gentleman

att bekaenna faerg och laegga korten pa bordet. Jag vill ej doe med en loegn

pa mitt samvete. Och i skonsamma ordalag spaeckade med vackra taenkesprak

skildrade han den sorgliga haendelsen och bedyrade att han gaerna skulle

ha kastat sitt baesta snus i oegonen pa hajen, om han daermed kunnat raedda

sin olycklige broder. Men varken hans skonsamhet eller hans aedla

taenkesaett hjaelpte det bittersta. Gumman blev oeversiggiven och slog

omkring sig och graet och betedde sig, som om hon velat riva ned hela

huset. Och hela tiden ropade hon: Det graemer mig! Det graemer mig!

Tvillingen blev naestan litet stoett. Han hade alltid gjort sitt baesta foer

att vara henne till lags, och att hon blivit aenka var inte hans fel utan

hajens. Foer resten hade hon haft mindre men av det aen aenkor i gemen. Och

han karskade upp sig och sa: Vad aer det, som graemer dig, tokstolla? Har

du inte sjaelv sagt, att du just inte maerkt nagon skillnad pa mig och min

bror utan att vi sa att saega varit oss lika hela livet igenom?

Men gumman skrek:

Det aer just det som graemer mig! Naer oedet gjorde mig till aenka och

narrade mig att bryta det heliga loeftet till min stackars man, sa kunde

jag atminstone ha fatt lite ombyte!

* * * * *

Det aer en bra historia, avslutade Ludwig sin beraettelse. Och fastaen jag

foer tante Saras skull noedgats ersaetta de finaste poaengerna med

blinkningar och harsklingar, kaenner ni nog pa er, att det aer en tragisk

skildring ur det verkliga livet. Vill herr kyrkoherden dra den om soendag

och far jag skoeta reklamen, sa garanterar jag lapp pa luckan.

Detta grova skaemt med den voerdige praesten moettes pa manga hall med

ovilja, men praestens koettslige son broet ut i ett sakta och gnaeggande

fnitter som jaemte minspelet uttryckte tydlig beundran foer den unge

grevens skaemtsamma snille. Och Ludwig blev flat! Han sa till Brita:

Vad gar det at daren? Se hur han grinar, naer jag grovt foerolaempar hans

far! Har vreden slaeckt hans ljusa foerstand?

Han reste sig, gick bort till praestens son och sporde:

Hoer nu herrn! Var det inte herrn, som nyss ville tala med mig bakom

lagarn?

Jag vet just inte det, mumlade praestens son och smalog foerlaeget. Men

Ludwig rynkade pannan i grubbel och atervaende till Brita, som sa:

Lugn min aengel! Den daer kommer inte att kroeka ett har pa ditt huvud, om

jag far hallas.

Hallas? upprepade Ludwig.

Aelskade Ludwig, sa Brita, tror du att jag kan tillata den daer lurken att

kla upp dig och kanske vanstaella ditt vackra barnaanlete? I en halv

timmes tid har jag haft honom under behandling, fast du blindbock

ingenting maerkt.

Vad foer behandling? fragade Ludwig. Och Brita svarade:

Jag vaermer upp honom. Jag ska nog visa, att jag kan den konsten lika bra

som Betty och Lizzy. Se hur han rodnar! Lurken kommer inte att slass,

saeger jag, om inte foer min skull.

Nu bleknade Ludwig, och naer han sag sin aelskade, trofasta flicka broesta

av, laegga an och med blixtrande blickar beskjuta en annan mumlade han

sakta foer sig sjaelv:

Finns det nagot djaevligare aen kvinnor? Betvivlas!

Men Lotten Brenner sa:

Det daer var historien om ett guldbroellop och till halten lika dum och

dalig som beraettaren sjaelv. Men jag taenker pa, hur det ska bli med mig,

stackars flicka, da jag sitter aldrad nagonstans alldeles ensam, da

ingen vaen trycker min hand och smeker min kind, da jag alldeles upphoert

att behaga. Den tanken goer mig foertvivlad.

Hon rev sig livligt i haret och tog--till generalagentens illa dolda

foervaning--fram sin lilla snugga, stoppade den och taende, drog nagra

kraftiga bloss och spottade langt ut i parken.

Foer resten, fortsatte hon, har jag sjaelv som liten, liten toes varit med

om ett guldbroellop haer pa garden. Och det blev maerkligt. Det var pa

grevinnans, min fasters tid och foere Jan-Petters. Vill ni hoera?

Och hon beraettade historien om

FILEMON OCH BAUKIS.

Daer arbetarbarackerna nu sta, fanns i min barndom en traedgard, som inte

skaemdes foer sig. Taemligen foervildad var den visserligen och aeppletraeden

och paerontraeden liknade mest gamla kvastar, som Var Herre varje sommar

behaengde med nagra loev till ett under och tecken, att han goer, vad honom

behagar. Men han haengde ocksa dit paeron och aepplen och laet dem giva god

skoerd vare sig det var fruktar eller ej.

Mitt i traedgarden stod en ganska stor roed stuga i tva vaningar och med

kupigt moerkt tegeltak. Den var saekert mycket gammal; golvtiljorna voro

alnsbreda, troesklarna timmerstockar, doerrklinkorna naestan foer tunga foer

mina haender. Pa vaeggarna i salen fanns hollaendska kattuntapeter med

blommoenster och en vaeldig kakelugn med tva eldstaeder. Den var, som hoers,

en bostad foer standspersoner, och jag vet inte foer vem den byggts eller

hur den foerr i tiden anvaents. Men i min barndom beboddes den av Filemon

och Baukis, fast gubben haer pa trakten kallades Erik och gumman Lovisa.

Som jag minns honom, var han bortat attio ar eller kanske mera, gumman

en tio ar yngre. Han hade nagon gang varit kusk pa herrgarn, men det

var redan sa laengesedan, att ingen mindes naer. Lite havor och gavor fick

de men hade varken stat eller pension. De enda djur jag sag daer, var en

gris, en katt och tre urgamla, skalliga hoenor, som tillsammans inte

orkade med mera aen ett aegg om aret. Taeppa och potatisland hade de

foerstas. Och gubben hade en lang svart rock, som han fatt fran herrgarn

och gumman hade en gredelin och blommerant klaenning med halskras. De

sutto i det fina huset som herrskapsfolk och geradet var daerefter

atminstone i stora salen, som var det enda rum dit folk slaepptes. Daer

stod da gubben i position och tog emot, om man kom med en strut snus.

Tack foer all del foer den vaenliga hagkomsten, sa han, jag hoppas kunna ge

den snaella grevinnan lika gott igen. Och det gjorde han om hoesten, naer

han kom med sina underbara paeron. Da fick han snaps och tilltugg men

inte som annat folk i koeket utan i lilla salen. Och daer satt han och

underhoell grevinnan en timme, varefter han fick en korg med godsaker

till Lovisa. Men den korgen skulle han av nagon anledning inte baera

sjaelv utan en flicka eller draeng saendes med honom. Och han gick aldrig

jaemsides med flickan eller draengen utan ett par steg foere och hoell en

kaepp i handen.

Ingen visste, hur han kunde vara sa fin som han var, alltid slaetrakad

och med fadermoerdare kring den breda hakan. Ingen visste heller vem som

givit honom och gumman raett att bo i det stora huset, som var alldeles

foer vidlyftigt foer deras stand och villkor. Grevinnan gjorde

efterforskningar och fann, att da huset foer en trettio ar sedan statt

tomt, hade gubben och gumman helt enkelt flyttat dit. Men nu boerjade det

bli ont om husrum pa Larsbo. Grevinnan laet rusta upp stugan pa ett

nedlagt skogstorp. Den hade koek och kammare och var ganska naett; taeppa

hoerde till, lagard, frukttraed och buskar. Men det var ju pa intet saett

att foerlikna vid det stora roeda huset. Da grevinnan foereslog gubben att

flytta dit, skrattade han at henne och gjorde pa ett hoevligt och

skaemtsamt saett narr av henne. Nej, kom aldrig mer till mig med det! sa

han. Foer da noedgas jag tro att grevinnan blivit vilsen. Hur skulle det

se ut, om vi flyttade till det daer loesseboet? Folk kunde tro att det

gatt utfoer med oss pa gamla dar. Inte foer att jag bryr mig om, vad som

pratas i socken. Men Lovisa har sina kaenslor! Och om det tillats mig att

i oedmjukhet ge grevinnan ett rad: Stoet sig inte med Lovisa!

Daervid fick det tillsvidare bero. Gubben spatserade tillbaka till det

fina gamla huset, kavat och rak i ryggen, roedblommig mellan de vita

polisongerna. Och han hade klarat sig ur manga svarigheter och

genomdrivit sin vilja vid flerfaldiga tillfaellen genom att saega: Far jag

ge ett rad? Stoet sig inte med Lovisa!

Men Lovisa var en liten gumma med stora, runda oegon, stort, runt huvud

och liten, rund kropp. Hon var sa urbeskedlig att man naestan kunde tro,

att hon tappat malfoeret. Hon sa aldrig ett ont ord, och det myckna goda

hon sa bestod mestadels i oemma och foertjusta utrop. Det fanns inga

planer att stoeta sig med henne och det visste vael gubben baest som

regerade henne som tuppen regerar hoenan. Sjaelv var han munter och

godmodig och da vi barn stulo frukt i hans traedgard, latsades han aldrig

se oss, foersavitt vi inte kommo alltfoer tidigt pa morgonen. Han hade ett

foerskraeckligt morgonhumoer och det ska ha varit orsaken, varfoer han fatt

avsked som kusk. Det gjorde, att vi barn helst stulo hans frukt om

mornarna, och aeven de lataste bland oss kunde inte motsta frestelsen

utan knogade upp klockan sex foer att stjaela hos Erik. Da kilade han

omkring under traeden med en piska och snaertade oss. Mina ben voro ofta

randiga och svullna. Om gumman ocksa fick smaka piskan, det vet jag inte

men tror det knappast. Ty naer han var i det humoeret, brukade han utstoeta

en sorts gaell vissling, som enligt mitt foermenande var ett varningslaete

foer gumman. Och jag hoerde honom ocksa ropa: Kvinna! Hall dig undan! Jag

har djaevulen i hjaertat och piskan i hand!

Sadant haende om mornarna; eljest var han from och gladlynt. Pa gumman

hade han ingenting att anmaerka undantagandes tre ting. Det ena var det

haeftiga lynne, han pastod henne aega. Men det var en klar loegn. Det andra

var, att hon snoet sig i underkjolen. Det var sant och graemde honom desto

mera, som han pastod att enda verkliga skillnaden mellan baettre och

saemre folk lag i naesduken. Han hade sjaelv de allra finaste

battistnaesdukar med min farfars namnchiffer och grevekrona. Somliga

pastodo att han stulit dem, men det troliga aer att han fatt dem efter

farfars doed da allt linne utdelades bland folket. Den tredje

anmaerkningen bestod daeri att gumman inte loed honom pa flaecken och

efterkom hans oenskningar oegonblickligen. Det var delvis sant, ty gumman

var doev och hade mycket svart att fatta vad han sa henne. Gubben tyckte,

att gumman pa femtio ar borde ha laert sig foersta hans miner och

atboerder. Han oevade och exercerade henne dagligen utan att hon gjorde

nagra egentliga framsteg. Det bedroevade dem bada, men enligt mitt

foermenande levde de ganska lyckligt.

Emellertid boerjade torvupptagningen i stor skala och det blev allt

traengre om utrymmet pa Larsbo. Foervaltaren lag oever min faster och

uppmanade henne att lata avhysa de bada gamla och skicka dem till

fattighuset, eftersom de i sin sturskhet inte ville noeja sig med

skogstorpet. Det bar henne emot och hon fann en annan utvaeg. De gamla

hade tva doettrar, som bada voro praektigt gifta, den ena med en

sotarmaestare i Oerebro och den andra med en kopparslagare i Arboga.

Engang, da grevinnan var i Oerebro, kallade hon till sig sotarmaestaren

och gjorde honom det foerslaget, att han skulle taga svaerfoeraeldrarna i

sitt hus och sin kost mot hederlig vedergaellning och ett passande

underhall. I betraktande av deras hoega alder kunde det ju ocksa vara

laempligt att de fingo vard och tillsyn. Sotarmaestaren hade ingenting

emot foerslaget, vad gumman betraeffade, men gubbens svara morgonhumoer

skraemde honom. Han sa: Min svager i Arboga aer kopparslagare och en satan

till karl; han aer minsann inte buskablyg. Om han vill ta gubben, sa ska

jag gaerna ta gumman.

De blevo ense och sotarmaestaren och kopparslagaren blevo ocksa ense.

Tiden foer avhaemtningen bestaemdes till en dag pa sensommaren da de gamla

skulle fira guldbroellop och da doettrarna och magarna i alla fall skulle

ha gjort den langa resan foer att bereda dem en glaedje. Eftersom gubben

var tjurskallig, besloet man att tillsvidare hemlighalla saken. Min

faster sa alltsa ingenting at de bada gamla, och da den betydelsefulla

dagen nalkades, reste hon bort, sedan hon foerst givit order om, att

guldbroellopet skulle firas med all taenkbar stat och pa hennes bekostnad.

Vid tolvtiden pa guldbroellopsdagen begavo vi oss till den fina gamla

garden. Jag, som var sju eller atta ar, representerade min faster och

var vitklaedd och hade en blomkrans pa haret och en stor blomkvast i

handen och i blommorna ett kuvert med pengar. Naermast efter mig kommo

alla gardens honoratiores, foervaltaren och bokhallarna, raettaren och

kusken med hustrur, hushallsmamsellen och kammarjungfrun. Vidare infunno

sig klockaren och skollaeraren och skollaerarinnan och kanske aennu nagra

flera men allasammans baettre folk. Ett par pigor buro stora korgar med

Guds gavor.

Gubben i svart rock och galonerad kuskmoessa stod mitt i traedgarden och

bredvid honom gumman. Stora roed-och-gula paeron och skaer-och-groena aepplen

haengde pa bugnande grenar oever deras huvuden. Gubben mottog var hyllning

med lagom foervaning, artigt och vaerdigt; gumman moes och pep av

tacksamhet och lycka. Ett bord dukades bland hallon, vinbaer och krusbaer

och vi slogo oss ned och tittade mot vaegen. Baest det var, reste sig ett

dammoln och ur molnet kom med rassel och smattrande hovar Larsbo

char-a-bancs, loevad och med den likaledes loevade kopparslagaren pa

kuskbocken. I vagnen sutto sotarmaestaren, doettrarna och nagra barn och

barnbarn. Det hela slingrade och slog, slank och log; ty koersvennen var

mer munter aen skicklig och i matsaecken fanns ett femkannorskrus med

braennvin och ett annat med punsch. Vi lantbor hade varit stillsamma och

sedesamma och vi hade talat om vaederleken. Men stadsbor som dessa aero

gladare och hurtigare och skickar sig ledigt. Kopparslagaren tog alla i

famn och mig kysste han sa att skaeggstubben stack hal pa skinnet. Ful aer

du, sa han, men nu har jag i alla fall kysst en grevinna!

Vi baenkade oss kring bordet, ato och drucko. Kopparslagarn gav mig ett

glas punsch och strax blev jag sa yr i huvudet, att jag varken sag eller

hoerde nagonting tydligt. Armar och ben, huvuden och haender dansade runt

foer mig bland paeron och aepplen under himlen. Men naer jag aterkom till

besinning, varsnade jag gumman och gubben. Hon stod och drog honom i

rockaermen och han drog at sitt hall sa att de vacklade fram och

tillbaka. Gubben skrek:

Nej, jag ska till Arboga, och det passar mig, foer det aer en fin stad.

Daer ska jag ga pa de slaeta gatorna och spegla mig i de stora foenstren.

Foer jag aer troett pa bondlandet och pa dig med bondgumma!

Och han vaende sig till de andra och sa:

Tror ni att jag pa femtio ar kunnat laera henne att snyta sig som folk?

Snyt dig! roet han i oerat pa gumman. Snoren rinner om dig!

Det var sant, ty gumman graet bittert. Nu tog hon genast upp underkjolens

kant och snoet sig.

Si! Si! Si! triumferade gubben. Tri ting har jag aldrig kunnat laera

henne, fast jag ordnat och exerat i femtio ar: att snyta sig som folk,

att lyda pa momangen och att styra sin elaka tunga. Nej, nu aer jag

utless pa dig, Lovisa! Far till Oerebro du! Far till Oerebro! Jag far till

Arboga!

Gumman drog och graet och graet och drog och slutligen lyckades hon fa

honom in i huset. Det sista jag hoerde av dem, var gubben som skrek: Jag

aer utless pa dig, gumma! Har jag inte dragits med dig i femtio ar och nu

ska du missunna mig! Att komma till Arboga! Men si det ska jag! Och leva

herrens glada dagar! Ska jag!

Mer fick jag varken hoera eller se av Filemon och Baukis, ty fasters

kammarjungfru tog mig skyndsamt vid handen och foerde mig hem.

Antagligen hade saellskapet blivit alltfoer livligt. Men naer glaedjen stod

som allra hoegst, skall gubben ha kommit ut igen, foerlaegen och allvarlig.

Han tog sin mag kopparslagarn avsides och foerklarade, att det hela varit

ett skaemt. Varken skulle han fara till Arboga, ej heller gumman till

Oerebro. Utan de skulle foerbliva i sitt hus, de dagar som aterstodo. Da

blev kopparslagarn foertoernad och han sa:

Aer du tjurskallig gubbe, sa ska vi genast packa ihop. Och det ska vi

aenda goera, eftersom vi maste ge oss av bittida i femdraget.

Sa gingo de in i huset, doettrarna och magarna och de andra, och begynte

packa ihop. Foervaltaren laet en skrinda koera fram och i den stuvades

bohaget. Och foervaltaren sa:

Det aer grevinnans befallning. Daer har ni, foer att ni inte ville bo i

skogstorpet.

Nu gick gumman fran den ene till den andre, fran doettrarna till

magarna, fran foervaltaren till klockaren, fran skollaeraren till

hushallsmamsellen. Hon tog var och en i hand och till var och en sa hon

allt under det hon graet:

A kaera hjaertanes! Kan I inte foersta? Kan I inte foersta!

Skolmaestarn sa:

Vad kan vi inte foersta? Ska gammalt folk vara sa tokigt att de inte kan

bo i var sin stad? Naer det laender till deras baesta och de fa den oemmaste

vard av barn och barnbarn!

Men gumman hade inte fatt flera ord aen dessa:

Kan I inte foersta! Kan I inte foersta!

Och gubben stod ordloes infoer omstoertningen, tung efter middagsruset.

Visste till sist inte baettre aen att begagna det gamla knepet och saega:

Far jag ge er ett rad? Stoet er inte med Lovisa!

Da kunde de inte annat aen skratta, men de blevo ocksa roerda av de bada

gamlas hjaelploeshet; de togo dem i famn och klappade om dem och under

tiden fullbordades packningen. Naer besvaerligheten var undanstoekad och

gumman aentligen tystnat och med henne gubben, ville kopparslagarn att

glaedjen skulle atervaenda, eftersom det i alla fall var en festdag. De

bada gamla bekransades, sotarmaestarn hoell tal foer dem och prisade deras

trohet och kaerlek; doettrarna och barnen satte sig naer dem och smekte

dem. Det laeto de ske; men naer de suttit en stund, reste de sig och

gubben sa:

Ska vi fara bittida, sa aer det baest att vi ga bittida till saengs.

De gingo in i huset, daer en baedd laemnats kvar at dem foer natten. I

traedgarden fortsatte festen, och som hushallsmamsellen soerjt foer den med

rund hand, troet glaedjen inte i foersta taget. De gjorde sig glada, tills

ploetsligt ett av barnbarnen kommo springande och ropade:

Titta farfar och farmor! Titta farfar och farmor pa vaegen!

Ett stycke bort pa vaegen gingo gubben och gumman och mellan sig skoeto

och drogo de en kaerra, och pa kaerran stod saengen. Genast rusade de efter

dem och hunno snart fatt dem. De skreko och ropade om varandra, somliga

foerargade, andra roerda, ater andra skrattande. Men gubben sa:

Nu ga vi till skogstorpet. Ska I inte unna oss det heller?

Pass mante! svarade kopparslagarn. Vi ha ord och avtal med grevinnan och

det blir ingen aendring.

Han tog gubben pa armen just som en barnunge, sotarmaestarn tog gumman

och de andra togo kaerran. Sa staengde de in dem i huset. Festen fortsatte

tills det blev tid att ga till saengs. Stadsborna fingo husrum pa

herrgarden men en av doettrarna stannade foer att vaka oever de bada gamla,

som krupit till kojs och somnat. Hon redde sig en baedd bredvid deras och

hoell sig vaken en god stund. Da hon inte hoerde nagonting fran dem annat

aen ett jaemnt snarkande fran gubben och snusande fran gumman, laet hon

dock soemnen fa sitt och sov en timme. Hon vaknade mitt i natten och fann

de gamlas baedd tom. Sedan hon ropat och letat foergaeves, skyndade hon upp

till herrgarden och vaeckte de sina. De begavo sig ater uppfoer vaegen till

skogstorpet och hade inte gatt langt, foerraen de hunno dem. Gubben lag

rak lang tvaersoever vaegen och gumman satt pa dikeskanten med hans huvud i

sitt knae. Naer hon sag, att barnen ater voro oever henne, boerjade hon

skaka gubben och dra i honom, men han vaknade inte. Barnen togo honom

mellan sig och buro honom hem, gumman foeljde tyst efter. Den gamles

kropp var iskall och barnen trodde, att han var doeende. Men sedan de

gnidit honom och vaermt honom med heta groetar, kaende de att hjaerta och

puls slogo normalt. Vaecka honom kunde de daeremot icke. En laekare

efterskickades och en klok gubbe och en klok gumma och allt vad pa

trakten fanns av insikt och foerstand, men vaecka honom kunde de icke. De

bada magarna maste atervaenda till sina staeder och yrken. Doettrarna

laemnades kvar foer att vaenta pa gubbens uppvaknande.

Han sov fem dygn i straeck och hans besynnerliga tillstand vaeckte allmaen

foervaning. Ty fastaen hjaerta och lungor arbetade normalt tycktes alla

andra kroppens funktioner vara upphaevda. Doettrarna soerjde honom redan

som doed och hans hustru graet da och da en skvaett utan att dock visa den

foerkrossande sorg, som man vaentat sig. Det var ocksa en gata och bada

fingo samtidigt sin foerklaring pa sjaette natten. Den ena dottern, som

sov i rummet utanfoer de gamlas saengkammare, vaecktes naemligen av ett

skraellande ljud. Hon lyssnade, men da hon inte foernam nagot vidare

buller, trodde hon sig ha droemt; hon steg dock upp och glaentade pa

doerren. I saengen satt gubben kapprak och av ansiktet att doema i sitt

vaersta morgonhumoer; pa golvet lag gumman pa knae och samlade hop kokt

potatis och skaervorna av en karott. Och hon viskade: Aess, aess! Ge dig

till tals! I morron kommer grevinnan hem och sen behoever du inte ligga

och abaeka dig utan kan fa ordentlig mat.

Hemligheten var roejd och gubbens falskhet och gummans list, ty det ska

ha varit hon som funnit pa, att gubben skulle staella sig skendoed. Men

som han till sist lessnat pa den daliga kosten, hon foermatt smuggla in

till honom, hade han givit henne en knuff, sa att karotten flugit henne

ur haenderna. Nu ville doettrarna ater gripa sig an med verket och foera de

bada gamla till var sin stad. Min faster anlaende emellertid samma dag.

Hon laet aterstaella huset i dess gamla skick och foerbjoed envar att oroa

Filemon och Baukis. Knappt hade hon uttalat detta foerbud, foerraen gubben

stod pa sina ben, frisk och helbraegda. Dock blev den glaedjen icke lang,

ty redan dagen daerpa lag han i sin saeng och nu skoette sig varken hjaerta

eller lungor som sig borde. Spaenningen var oever, viljan hade slappnat

och den gamla kroppen gav vika.

En dag, da det led mot slutet, skickade han efter min faster. Hon satt

bade laenge och vael hos honom, men hon kunde inte locka ur honom, vad det

egentligen var, han oenskade. Slutligen sa han:

Inte ska grevinnan fraga mig utan fraga Lovisa! Foer det aer hon som rar

och regerar. Och stoet sig inte med henne, grevinnan!

Faster gick da ut i koeket, daer gumman stoekade och fragade henne, vad det

var, de bada oenskade.

Aess, aess! vojade sig gumman. Har han inte fatt det sagt aennu? Det aer

ingenting annat aen att grevinnan inte ska bradska med begravningen. Utan

att vi kan komma i jorden bada pa engang. Det oenskar vi, om grevinnan

vill vara sa god att inte bradska, fast det aer sommar. Och laenge droejer

det nog inte.

Min faster lovade allt, vad som oenskades, ty hon trodde att den ene

yrade och att den andre tagit skada till sitt foerstand. Men tva dagar

innan gubben dog insjuknade gumman i lunginflammation och tva dagar

efter hans doed dog hon. Da nu de bada gamla gjort sitt, gjorde min

faster ocksa sitt och gav dem en hederlig och vacker jordafaerd.

Filemon och Baukis anhoello om naden att fa doe samtidigt. Jag tror inte,

att det skulle ha fallit Erik och Lovisa in att bedja en sadan boen. Men

da de bada kaende slutet naera, funno de det tilltalande och klokt att

ordna begravningen sa, som skedde. Trots denna olikhet kallar jag dem

Filemon och Baukis. Och daermed aerar jag ingen och skaemmer ingen.

* * * * *

Under det att Lotten Brenner foertalde sin historia och punkterade den

med utropsformade roekmoln, stod fru Olga och trampade sakta av och an,

bortvaend fran de oevriga. Hon maste avlaegga en bekaennelse och hon visste,

att den skulle mottagas med brusande indignation. Hon sa till sig sjaelv,

att hon var en sjaelvstaendig varelse, som inte behoevde taga haensyn till

nagon, men det hjaelpte henne foega. Hennes knaen veko sig; hon sjoenk ned

pa en stol. Hon stammade, hackade med taenderna och sa:

Po-pojkar! Jag har nagonting att tala om foer er.

Genast lyssnade man uppmaerksamt, ty da en Willmanflicka anropar

maenskligheten med kollektivet pojkar, aer hennes meddelande av vikt och

hennes sinnesro rubbad. Med mera stadgad roest fortfor hon:

Ni kommer att skrika och vaesnas, men det goer mig ingenting. Det inverkar

inte pa mitt beslut. Jag aer en sjaelvstaendig varelse. Jag taenker visa det

nu. Jan-Petter tillaet mig inte att taga nagon del i gardens skoetsel--

Jan-Petter, avbroet praesten, var i flera avseenden en foerstandig man och

god make. Icke desto mindre saeger mig min erfarenhet som maenniska och

sjaelasoerjare, att lilla naden borde gifta om sig.

Jan-Petter har satt stopp foer det, anmaerkte doktor Karolina torrt. Vid

omgifte gar Larsbo till Ludwig. Det vore en stor foerlust.

I synnerhet foer Willmaennerna! hanade Ludwig, vars lynne oavlatligt

foermoerkades pa grund av Britas energiska oegonkurtis med praestsonen. Min

foersta atgaerd skulle bli att avhysa de rysliga flickorna undantagandes

Olle sjaelv, som aer sedligt ofoervitlig och en bra pojke.

Jan-Petters testamente, atertog doktor Karolina med kraft, laender Larsbo

till gagn. Sa laenge Olga aer ogift, kommer hon att behalla Casimir Brut

som foervaltare. Och garden kan inte vara i baettre haender. Hade Olga raett

att gifta om sig, skulle hon kanske fastna foer nagon ung odaga, som

skulle foerstoera Larsbo.

Fru Olga stack sina pekfingrar i vaedret och sporde:

Var det jag, som skulle fa tala?

Och da ingen bestred henne raetten, fortsatte hon:

Jag aer en sjaelvstaendig varelse--

Det har vi hoert! bolmade Lotten. Jag tycker, att Jan-Petters testamente

aer osedligt. Att vara trettio ar och inte fa gifta om sig! Man taenke sig

foeljderna!

Jag aer en sjaelvstaendig varelse! upprepade fru Olga med hoejd roest och

graten i halsen. Nu avbroet henne Ludwig, saegande:

Den stora Katarina av Ryssland var ocksa en sjaelvstaendig varelse och

fick inte heller gifta om sig, efter vad man sagt mig. Foeljden blev ett

spring av diverse karlspersoner vaerre aen i nagon pigkammare--

Fru Olga sa:

Vill ni hoera pa eller vill ni inte?

Och da alla bedyrade sin villighet, fortsatte hon:

Slaekten har alltid betraktat mig som en nolla, men jag taenker i alla

fall visa, vad jag duger till. Jag taenker skoeta garden sjaelv. Jag taenker

infoera vissa reformer. Moralen pa Larsbo aer sadan, att den vaecker

anstoet. Jag aer inte trangbroestad, men jag inser att den slappa moralen

betyder ett allvarligt laeckage. Jag vill reformera gardens ande. Det

blir min livsuppgift.

Taenker du bygga missionshus? fragade doktor Karolina. Och samarbeta med

spillebodaren?

Fru Olga fnoes.

Min metod ska baseras pa psykologiska iakttagelser. Den ska bli fullt

vetenskaplig.

Och vad vill du vinna? sporde magdoktorn. Fru Olga svarade rappt:

Oekad arbetsintensitet, minskade omkostnader, foerdubblad avkastning!

Da bugade herr generalagenten till jorden foer den duktiga frun.

Nu hoer jag, att hennes nad slagit in pa den raetta vaegen! Minskade

omkostnader och foerdubblat netto aer en mycket sund princip.

Gaerna foer mig, medgav doktor Karolina, ma du reformera och

experimentera. Bara du inte trakar ut herr Brut.

Foer da baer det at skogen! bekraeftade Ludwig. Casimir har ett faderligt

oeverseende med dig, men jag aer vaeldigt raedd, att han en vacker dag ger

dig en orre. Tag dig till vara! Jag vet, hur det kaenns!

Varningen gjorde en besynnerlig verkan pa den sjaelvstaendiga varelsen.

Hon vaggade av och an, som om hon plagats av magsmaertor. Ansiktet

uttryckte den hisnande kaenslan hos ett ungt fruntimmer, som oryggligen

beslutat att doppa taspetsarna i kallt vatten. Och ploetsligt framstoette

hon de oedesdigra orden:

Pojkar! Jag har avskedat Casimir Brut.

Meddelandet, som graensade till det ofattbara, mottogs med langvarig

tystnad. Aentligen yttrade doktor Karolina med lugn och eftertryck:

Det skulle betyda, att du blivit svagsint. Vad aer din avsikt? Foerklara

dig!

Fru Olga mumlade naestan ohoerbart:

Jag taenker skoeta garden sjaelv.

Betty sa:

Begavade personer, vilka i likhet med Olga laenge blivit sedda oever axeln

av sin omgivning, falla laett offer foer storhetsvansinne. Haer aer det

laekarens plikt att ingripa.

Ater uppstod ett oegonblicks tystnad, varpa damerna Willman, ploetsligt

seende olyckan i hela dess vidd, utropade:

Avskedat Casimir Brut! Det aer inte sant! Det aer omoejligt!

Nu aer det i alla fall gjort, mumlade fru Olga, reste sig fran stolen och

hoell sig uppraett vid dess ryggstoed. Ludwig, som greps av medlidande med

hennes oemkliga tillstand, yttrade milt och lugnande:

Ingen olycka aer ohjaelplig undantagandes doeden. Och aeven den kan undgas,

om man i tid tillsaetter en kommitte. Lat oss oeverlaegga! Olle har

foerolaempat Casimir. Hon har foer resten laenge upptraett som om det vore

hon och inte han, som befallde pa Larsbo. Det maste bli en aendring.

Foerst och fraemst maste hon be honom om ursaekt under hoegtidliga former.

Kanske later han sig bevekas av hennes tarar--

Den lilla fruns tarar hade verkligen boerjat rinna, en efter en, sakta

men stadigt runno de utfoer kinderna. De laettroerda flickorna Willman

staemde om tonen. Med mild roest fragade doktor Karolina:

Och varfoer, stackars Olle, har du avskedat Brut?

Daerfoer, svarade fru Olga med ploetslig bestaemdhet och svaeljande graten,

daerfoer att det inte gar i laengden med tva viljor pa en gard.

Och vem, fragade Ludwig vaenligt men sorgset, vem har inbillat dig,

stackars Olle, att du har en vilja?

Och vem, fortsatte doktor Karolina, taenker du ta i hans staelle?

Antagligen nagon ung person, som kan prestera ett foermanligare yttre aen

herr Brut.

Han aer inte snarvacker, medgav Lizzy. Och han aer allt annat aen aelskvaerd.

Men i ett fall som detta skulle jag bara faesta mig vid hans duglighet.

Ack, vi stackars flickor! utbrast Lotten. Hur ska det ga, om Olle

ruinerar oss? Mitt lilla stipendium raecker knappt till tobaken.

Lummiga Larsbo! tremulerade Ludwig med djupa broesttoner. Stolta och

manliga faedernegard, som fallit i en kvinnas haender! I andanom ser jag

dina ruiner! Aengar och akrar kvaevda i ograes, begravas i granande mossa.

Noeten skria foergaeves efter ans och foeda, sprida till sist sina knotor

oever myren. Lador och logar stoerta murknade samman vid vindens dova

suckar. Och i det takloesa slottet spirar graes i de ruttnande tiljornas

mull. Uv och hoek reda bo i salonger och salar, raeven sin lya i

kaellaren. Men jakten aer eljest kaputt, ty hundratals tjuvskyttar har

foerstoert den. Och i de milsvida skogarna givs ej annat matnyttigt vilt

aen flickorna Willman, en irrande uthungrad skock, som till sist rikta de

tranande blickarna mot den kyske gubben i manen. Sadant, Larsbo, blir

ditt oede om Casimir flyttar!

Prata inte dumheter! avbroet doktor Karolina i gaellare ton. Jag tal inte

hoera talas om den saken. Unga aenkor aer ju kaenda foer sina nycker och

staella stora fordringar pa omgivningen, i synnerhet den manliga. Men det

far vara matta med allt! Jag ska genast tala med herr Brut.

Hon reste sig foer att verkstaella sitt beslut. Men fru Olga staellde sig i

vaegen foer henne och hon tog henne i armen och tryckte den sa hart att

det naermast liknade en nypning. Hon sa:

Herr Brut har fatt sitt avsked och den, som taenker blanda sig i den

saken, goer baest i att laemna Larsbo. Jag aer en sjaelvstaendig varelse och

ni ska inte tro, att jag aer angelaegen om ert saellskap. Ni kan gaerna ge

er i vaeg! Allasammans! Eljest kan det haenda! Att jag koer i vaeg er!

Sedan den lilla frun utslungat denna vidunderliga hotelse tog hon sjaelv

till flykten och laemnade lusthuset halvspringande. Upp stoertade tante

Sara och satte efter henne; doktor Karolina kippade ett oegonblick efter

andan men foeljde raskt. I hennes fotspar gled med mjukt vaggande gang

Lizzy, trippade Betty, lufsade Lotten med det stripiga haret slakt

haengande ned oever panna och naesa. Brita slutligen gav sig tid att

sticka en polkagris i mun och skaenka praestens son till avsked en lang

blick.

Hoer nu herrn! sa Ludwig till denne. Man blir rasande av flickor. Har

herrn maerkt det? De aer nog trevliga, sa laenge de varar, men efterat mar

man illa. Tycker herrn som jag, sa gar vi bakom lagarn. Det aer raetta

stunden foer det nu.

Och de foeljdes at bakom lagarn. Sedan kusken tillkallats foer att

tjaenstgoera som domare, yttrade Ludwig sakligt och sansat:

Vet herrn, vad jag har hoert saegas av en trovaerdig person? Jag har hoert

saegas, att herrns far ska vara en riktigt genomtrevlig praest!

Vem saeger det? fragade praestsonen.

Jag! svarade Ludwig.

Och du, genmaelte praestsonen, aer en ouppfostrad lymmel och en aecklig

flickpojke!

Vem saeger det? fragade Ludwig.

Jag! svarade praestsonen.

Denna korta ceremoni gav slagsmalet ett moraliskt beraettigande, och de

bada kaemparna avlade nu med vaerdighet och utan bradska sina rockar,

varpa kusken harsklade, spottade och sa till, att de kunde boerja.

* * * * *

I lusthuset kvarblevo emellertid praesten, froeken Alexander och

generalagenten. Praesten vandrade saevligt omkring och tog sig en kaka haer

och en bulle daer och stoppade dem tankspritt i fickorna. Slutligen laet

han upp sin mun och sa:

Haer pratas hit och dit om kaerlek och annat, men jag taenker att haer

finns nagonting, som ska doeljas. Nagonstans ligger en hund begraven, det

ska ni fa se. Allting star inte raett till. Och vad aer det nu foer en

historia med den bortsprungna flickan?

Ack, herr kyrkoherde! svarade froeken Alexander, det aer en faslig

historia! Flickan ska ha slaepats till Spilleboda brunn, moerdats och

saenkts i vattnet.

Vem har inbillat henne det, lilla froeken? sporde praesten och spaerrade

upp oegonen. Froeken Alexander log.

Det aer sa med mig, sa hon, att folk gaerna anfoertro sig at mig, om de ha

nagonting sorgligt eller hemskt pa hjaertat. Jag vet inte, hur det kommer

sig, men sa aer det. Och den haer sorgliga haendelsen hoerde jag redan pa

hitvaegen av en gumma, som jag moette och hon hade hoert det av ett par

karlar och de hade hoert det av torparen pa Spilleboda. Det ska vara

mycken oro bland arbetarna och man kan vaenta sig vad som helst om inte

den skyldige bekaenner och far sitt straff. Men vem som aer den skyldige,

det skulle jag ocksa kunna saega kyrkoherden, om jag inte tagit till

princip att aldrig foera sadana saker vidare.

Vaerderade froeken! genmaelte praesten. Vill ni gaella foer att vara en

sannfaerdig maenniska, sa upprepa aldrig, vad ni hoer saegas pa Larsbo.

Bland sa manga fruntimmer trivs loegnens ande raett vael, och gubevars, det

goer jag med. Emellertid haller jag det ej foer otroligt, att nagonting

gruvligt intraeffat och i sa fall har jag gjort en trevlig upptaeckt. I

morse, da jag och mina barn nalkades garden, gjordes halt i backen vid

Spilleboda. Ty timmen var tidig och man blir inte vael bemoett av

laettingar, om man stoer deras morgonsoemn. Daerfoer saende jag mina barn att

plocka lite baer i skogen. Och nagra av dem kommo ater och beraettade, att

de sett hennes nads kammarjungfru i smaskogen, fasthallen och kaempande

med en mansperson, fran vilken hon slutligen slet sig loes. Skrikande

sprang hon daerifran och han efter. Och manspersonen var ingen annan aen

foervaltaren Casimir Brut. Men jag, min vaerderade froeken, gar nu och

straecker min gamla kropp i en backe och tar mig en lur foere middagen.

Daermed gick praesten; ensam med generalagenten yttrade froeken Alexander:

Jag har en taemligen god observationsfoermaga och mig undgar just

ingenting. Jag skulle kunna beraetta atskilligt, som verkligen skulle

foervana herr generalagenten.

Men generalagenten svarade:

Snaella maenniska, jag aer inte nyfiken. Andras bekymmer angar mig inte,

och jag foer min del taenker vara glad sa laenge jag kan och lite laengre. I

min ungdom och mannaalder foerde jag ett straevsamt och oroligt liv,

flackade omkring och lag i, som man saeger. Jag hade en massa agenturer,

stora artiklar och goda artiklar. Men nu aer jag bara en angenaem

saellskapsmaenniska, som njuter sina stunder i ro. Kaerleksaffaerer och

penningaffaerer kvittar mig lika och roer mig inte i ryggen. Jag har

dragit mig tillbaka och aer numera blott generalagent foer konstgjorda

faglar. Det aer en liten artikel men fin och angenaem.

Han oeppnade med kaerleksfull omsorg dosan och buren med fageln kom till

synes. Han vred pa en skruv och det naetta djuret bugade artigt, smaellde

med vingarna och spretade med stjaerten.

Generalagenten log oemt och lyckligt:

Snaella maenniska, sa han, vi ha bada kommit till den alder da man kan

taga det mesta med ro. Vaedret aer vackert, platsen behaglig. Vad fattas

oss? Jo, lite fagelkvitter! Hoer far ni hoera en naektergal, som aldrig

blir hes! Det aer konst, som oevertraeffar sjaelva naturen! Och priset aer

fantastiskt billigt! Hoer far ni hoera! Utan koeptvang! Blott foer att njuta

staellets och stundens behag!

Han tryckte pa en knapp och genast boerjade fageln sjunga med vaelljud.

Liksom en hoena da hon vill laegga sitt aegg i fred, soekande kilar aen hit

och aen dit foer att finna ett goemsle foer den oevriga flocken och ett

passande baele, sa sprang fru Olga orolig och foervirrad omkring aen i

parken, aen pa garden och slutligen genom husets salar och rum. Efter

henne foeljde Karolina och Lizzy, Brita, Betty och Lotten, under det att

tante Sara sackade av och andfadd utgick ur leken. Damerna ropade da och

da och i tur och ordning: Vad har haent? Vad har haent? men fingo ej svar.

Aentligen i ett rum med bara en ingang, undgick fru Olga ej laengre

foerfoeljarna. Rummet var litet, intimt, kokett i sin eftergjorda rokoko.

Engang ett tillhall foer Jan-Petters saerskilda urval av slippriga bilder,

bar vaeggarna numera ingenting oanstaendigt, om man ej som sadant far

raekna ett portraett av Jan-Petter. Mecenaten haller i handen en liten

laecker grupp, "Leda med svanen", och synes foersjunken i en vael

atergiven, oskrymtad beundran. Haer fastnade fru Olga och haer flaemtade

damerna i korus: Men Olle! Vad har haent? Hon betraktade dem med oegon,

som hastigt torkades av en het och gnistrande vrede. Ploetsligt tog hon

Jan-Petter mellan sina haender, vaende honom helt om mot vaeggen, satte

sig rak och stel pa en stol och sa:

Det aer det foerskraeckliga! Att da jag gripits av en ide, begrundat den,

bearbetat och sovrat den samt i hast skisserat den foer er--da fragar ni:

Vad har haent? Som om inte jag skulle kunna fa en ide med mindre aen att

nagonting haent! Eller inte kunna taenka, iakttaga, analysera,

syntetisera, grubbla, fatta, foersta av mig sjaelv! Tror ni, att jag

behoever fa en takpanna i skallen eller magknip eller andra

obehagligheter foer att kunna komma till en vaerldsaskadning?

Olle! svarade doktor Karolina, satte sig mitt framfoer henne och soekte

kuva henne med sin laekarblick. Vi veta, att du kan taenka, iakttaga,

analysera, syntetisera, grubbla, fatta och foersta av dig sjaelv. Men du

kan vael i alla fall tala om, vad som har haent!

Naja, sa fru Olga, ingenting har haent; men jag kan tala om, vad som

plagar mig. Det aer han daer!

Och hon pekade med tummen oever axeln pa Jan-Petters helomvaenda portraett.

Han har plagat mig hela dagen och foer resten manga dagar och foer resten

alltid. Jag aer inte vidskeplig, jag tror inte pa ett liv efter detta.

Sjaelv kommer jag att doe som en blomma och ni med. Men jag goer ett

undantag foer Jan-Petter. Han var foer koncentrerat elak foer att laemna

mig, sa laenge det finns nagonting kvar av mig. Han gar igen och han

kommer att ga igen, tills han fatt sin vilja fram.

Vilja? upprepade doktor Karolina. Foerklara, dig! Vad ville Jan-Petter?

Fru Olga laet sina pekfingrar bilda en spetsbage, som hon betraktade.

Ploetsligt smalog hon; hon lyfte blicken och laet den vandra fran doktor

Karolina till Betty, fran Betty till Lizzy, fran Lizzy till Lotten. Och

alltjaemt smalog hon; men de andra smalogo icke; de blinkade, foerlaeget

och nervoest, de beto sig i laeppen, de vaende sig bort.

Naja, svarade fru Olga pa fragan. Vad han allra innerst ville later sig

antagligen ej uttryckas pa redigt sprak. De sista aren kunde han ju bara

stamma och sluddra. Men vi kan ju saega, att han ville goera mig till en

dalig maenniska. Han ville ta ifran mig den lilla tro pa sedliga krafters

existens, som jag aennu hade kvar. Jag har i tio ars tid kvaell efter

kvaell lyssnat till hans historier. Hans sjael hade drunknat i erotik och

var sa upploest, foerruttnad och vaemjelig som en kropp, som legat i

manader i vattnet. Ni ska inte tro, att han besparade mig nagonting

alltifran den puerila impotensens fantasier till den senilas. Men naer

jag med min dyrkoepta erfarenhet framkastar en ide och framlaegger vissa

foerslag till reformer, da behandlar ni mig som en barnunge, skrattar ut

mig och fragar till pa koepet, vad som har haent!

Det aer fraeckt! medgav Betty. Och vi bry oss inte laengre om vad som har

haent. Vi hysa en intensiv oenskan att foersta dig, men vi anhalla

voerdsamt om saklighet och lugn.

Jag aer alltid saklig, sa laenge man inte retar mig. Men jag har hela

dagen kaent pa mig, att Jan-Petter skrattar at mig. Och hur baer ni er at?

Jag boerjade redan i morse att tala allvarligt med er om dessa saker, men

i staellet foer att delgiva mig era asikter, drar ni den ena oanstaendiga

historien och anekdoten efter den andra. Ni tro helt enkelt, att jag

inte foerstar mig pa asikter.

Foer att bevisa motsatsen, infoell Lizzy, anhalla vi entraeget att du

meddelar oss din asikt. Vi trodde, att nagonting haent men foersta nu, att

haendelsen varit av sjaelslig art. Nagonting nytt har foetts inom dig och

av vissa yttranden att doema aer detta nya en asikt. Vi vaenta med spaenning

pa ditt meddelande.

Det goer vi! instaemde samtliga flickorna Willman.

Fru Olga betraktade dem misstaenksamt och skyggt.

Skojar ni nu igen?

Men de skojade inte.

Min asikt, atertog fru Olga, uppmuntrad av deras imposanta allvar, som

till och med foermadde Brita att taga polkagrisen ur munnen, min asikt aer

den, att var sa att saega erotiska kultur hotar att oedelaegga

maenskligheten. Det nya hos min asikt aer, att jag inte alls faester mig

vid osedlighet och dylikt. Det aer mig egentligen djupt likgiltigt. Jag

riktar mitt anfall mot sjaelva kaerleken. Den aer lika skadlig inom som

utom aektenskapet, kanske skadligare inom. Var helst den finns, finns

ocksa frestelsen att aegna den ett oevermatt av tid, krafter, tankar,

fantasi. Man pastar, att kaerleken aer en noedvaendig foerutsaettning foer

slaektets fortplantning. Det aer falskt. Maenniskoslaektet kan och skall

visa, att den kan fortplanta sig utan mystik och vidskepelse, utan

kaerlek alltsa, sakligt och lugnt.

Kors i jissi namn! viskade Brita till Lotten. Om Ludwig far hoera det

haer, sa blir han uppriktigt ledsen.

Men fru Olga fortsatte alltmera inspirerad:

Maenniskan maste averotiseras. Jag skulle vilja formulera saken baettre,

men sadant kommer senare av sig sjaelv. Vart intellekt maste befrias fran

den erotiska slaggen. Jag skulle vilja foerbjuda all erotisk konst och

litteratur. Och jag syftar inte pa den sa kallade smutslitteraturen. Den

aer mig djupt likgiltig. Det aer just den stora konsten och litteraturen

som aero foerdaervliga i den man de behandla erotiska motiv. Kaerleken

mellan tvenne motkoenade individer utsmyckas som det skoenaste,

viktigaste, aedlaste i livet. Det aer ju rentav aeckligt! Kaerleken till

makan staelles oever kaerleken till maenniskoslaektet, framatskridandet,

vetenskapen! Det aer alldeles galet, ty makan kan foeda barn utan kaerlek,

men framatskridandet behoever var kaerlek odelad foer att komma nagon vart.

Ack! utropade den snaella Lotten bekymrad, vad detta goer mig ledsen! Aer

det ingen som kan lista ut, vad som fattas henne?

Och Lizzy sa:

Vi skulle sa gaerna vilja hjaelpa dig, stackars Olle! Aer det ingenting vi

kan goera foer dig?

Jag tror, infoell doktor Karolina, att vi inte boera sla bort hennes

funderingar med skaemt. Naturligtvis kommer inte en klok maenniska med

dylika galenskaper utan att ha en allvarlig orsak. Endera aer hon sjuk,

och det aer ingenting att skaemta med. Eller ocksa har hon nagon avsikt,

som vi inte ha reda pa.

Men fru Olga hoerde dem icke. Hennes kinder blevo livligt roeda, hennes

oegon boerjade gnistra, och hon drog girigt in luften genom vidgade

naesborrar. Ploetsligt sa hon, rappt och piggt:

Pojkar! Jag skulle vilja astadkomma en roerelse!

De lystrade till.

En roerelse? upprepade doktor Karolina och lyfte hastigt de slaepiga

oegonlocken. Aeven Lizzy, Betty, Lotten och Brita upprepade ordet, alla

med samma intresse och aktning. Detta intresse var i sjaelva verket en

honnoer foer minnet av Willmanska slaektens huvud, professorskan Anna-Lisa.

Den kraftfulla kvinnan hade naemligen under sin halvsekellanga

glansperiod arligen vaeckt tre a fyra maektiga och betydelsefulla roerelser

pa skilda omraden och i olika riktningar. En foerteckning pa dessa

roerelser skulle bliva laengre aen flertalets varaktighet, men de hade alla

latit tala om sig. Ordet roerelse, taget i denna bemaerkelse, hade saledes

en saerskild och kaer klang foer flickorna Willman. Och trots det

laettsinne, som nagon gang kunde praegla deras saett, tal och

livsaskadning, skulle ingen av dem ha vaegrat att skaenka sina krafter at

en pigg och allvarlig roerelse, vare sig den gaellde reformerade seder

eller hattar eller korsetter eller mat och dryck eller fangvard eller

sjukvard eller barnavard eller slinkors uppraettande eller sluskars

tillvaratagande eller skvallrets bekaempande eller rattors utrotande

eller musiklivets hoejande eller kaffets avskaffande eller bildningens

spridande eller kaninavelns fraemjande eller umgaengets foerenklande eller

kroppskulturens utveckling eller nagonting annat som oeverhuvudtaget

kunde reformeras, uppraettas, tillvaratagas, bekaempas, utrotas, hoejas,

avskaffas, spridas, fraemjas, foerenklas eller utvecklas.

Men trots slaektkaerlek och uppriktig vaenskap hyste de foer Olle en

misstro, som tog sig uttryck i doktor Karolinas ord:

Skulle det vara en verklig roerelse? Tror du dig om det?

Varfoer skulle jag vara mindre kapabel till det aen nagon annan? Jag har

visserligen inga examina eller andra meriter i den vaegen, men jag har

energi! Och det aer, vad som behoevs. Foer resten skulle det roa mig eller

raettare sagt intressera mig. Mitt liv skulle fa ett innehall.

Det aer sant, medgav doktor Karolina. Och jag skulle naturligtvis skaenka

dig mitt stoed. Men vad skulle det vara foer en roerelse?

Fru Olga svarade:

Man kan naturligtvis kalla den vad man vill, men den behoever ett enande

slagord och jag skulle vilja foeresla: Bort fran erotiken! Vad jag tror

aer vaeldigt bra och tillplattande foer belackarna, det aer, att jag

behandlar saken helt och hallet ur ekonomisk synpunkt. Det aer sa reellt.

Jag har en massa broschyrer i huvudet och en har jag redan skrivit: Har

den moderna maenniskan rad att aelska?

Doktor Karolina begaerde att omedelbart fa laesa detta opus, men fru Olga

erinrade sig att vissa siffror maste korrigeras. Hon fortsatte:

Jag har ocksa taenkt pa moejligheten att grunda en litteraer tidskrift. Den

skulle staella kaerleken pa dess raetta plats, som inte aer nagon plats

alls. Kan maenniskan reda sig utan erotik, sa kan naturligtvis

skoenlitteraturen ocksa goera det.

Olle! utropade Lizzy. Om du taenker grunda en tidskrift, sa staeller jag

mina krafter till roerelsens foerfogande. Jag har alltid droemt om att fa

redigera en tidskrift men aldrig fatt det. Daeremot har jag aldrig droemt

om att flirta men alltid fatt det.

Nu viftade Brita ivrigt med handen och sa:

Far jag fraga? Ska alla pojkar avskaffas? Eller hur ska det annars ga?

Sa laenge Ludwig aer i livet, kan jag inte raekna med nagon odelad kysk och

ekonomisk tillvaro.

Du aer nog inte sa dum, som du goer dig! snaeste doktor Karolina. Det finns

ingen orsak att hana Olle, daerfoer att hon uttrycker sig lite suddigt.

Hennes tanke aer i alla fall en tanke och som incitament foer en sedligt

uppfostrande roerelse inte oaeven. Vi taenka inte avskaffa vare sig koen,

koensegenskaper eller koenshandlingar. Bevare oss vael! Men vi aemna

reducera det erotiska inslaget i vart kaensloliv till vad det boer vara:

en negligeabel kvantitet. Vart intellektuella jag boer befrias fran

erotiska distraktioner. Det ligger i alla fall ett stycke

framtidsprogram i det haer.

Fru Olga rodnade av glaedje.

Du boerjar foersta mig, sa hon. Jag tror, att det kunde bli en kraftig och

uppryckande roerelse.

Jag boerjar ocksa foersta, betygade Lotten, fast det gar troegt.

Personligen aer jag inte villig att avsta fran ett oemt och svaermiskt

umgaenge med yngre manspersoner, om sadant verkligen bjuds. Men ifall den

beramade roerelsen Bort fran erotiken kan gagna kommande flickor med roett

har, glasoegon och klumpnaesa och goera dem stoiska och kyliga gentemot

mankoenet, sa aer det min tydliga plikt att stoedja roerelsen. Om sadant

foerekommer ska jag med glaedje deltaga i demonstrationer, och att baera

fanor med inskrifter i blasvaeder aer bland det roligaste jag vet. Jag ska

ocksa halla foerelaesningar i aemnet mot skaelig ersaettning. Men laengre kan

jag foer mitt samvetes skull ej ga.

Och jag, sa Betty, ansluter mig ocksa till den nya fraelsningsarmen under

foerutsaettning att den far en klaedsam uniform. Jag tror inte mycket pa

saken, men genom att oevertyga andra kommer jag att oevertyga mig sjaelv.

Foer resten aer det en jaekla spaenning med att saetta i gang nagonting som

folk finner vanvettigt. Men en upplysning ska jag be om: Vad har

roerelsen foer samband med Casimir Brut och hans avsked?

Fru Olgas svar kom oegonblickligen och med utomordentlig skaerpa:

Den som inte inser det, aer en asna eller en hycklande person. Herr Brut

maste bort, daerfoer att han hindrar mig fran att goera Larsbo till en

sedligt-ekonomisk moenstergard. Det aer min mening att goera Larsbo till

roerelsens Point Loma, daer det ska visa sig, att de bada koenen kunna

arbeta sida vid sida utan att oedsla tid och krafter pa det erotiska.

Och vad, fragade doktor Karolina, har Brut att invaenda mot det? Skulle

han sjaelv vara en laettsinnig person?

Casimir! skrek Brita. Nej, nu gar det foer langt! Han aer den mest

sedligt-ekonomiska tvaervigg som finns. Ha vi inte alla bevittnat, hur

den stackars Lizzy braent sina kol hela sommaren utan att kunna ljumma

upp honom det bittersta! En san karl ska koeras bort av roerelsen men

Ludwig far stanna, som haenger och slaenger som en boa kring halsen pa

alla pigor, naer han inte haenger pa Olle sjaelv. Det aer raettvisa!

Fru Olga rodnade ater men av harm. Hon sa:

Ludwig aer ett barn. Han kan boejas och bildas. Jag inser, att erotiken

maste ersaettas med nagonting annat. Jag vill att arbete och bildande

foerstroeelser ska avloesa varandra efter ett foernuftigt schema.

Oj, oj, kved Brita. Jag ska gaerna spraetta dynga, om jag slipper de

bildande foerstroeelserna!

Men damerna Willmans samfaellda ogillande tystade henne. Fru Olga

improviserade raskt ett schema, som oeverraskade genom sin rikedom.

Dygnets timmar skulle i sanning vael utnyttjas. Det beskedliga Larsbo

blev ett Nya Jerusalem, ett Mecka. Improvisationens lycka berusade den

lilla frun; hon gloemde sina sorger och gav fritt lopp at sin fantasi.

Kvinnor och maen av ovansklig, kylig renhet fyllde den lummiga parkens

valv med ett surr av foernuftiga och insiktsfulla samtal. Stora salen

fick ett tycke av Skolan i Aten. Allting var vitklaett, rent, arbetsamt,

ekonomiskt och foernuftigt. Ploetsligt avbroet hon sin skildring i det hon

utropade:

Begriper ni nu, att den daer maenniskan maste bort? Han passar inte foer

mitt program. Vi skiljas i godo och han aer mycket noejd med att fa laemna

Larsbo. Han har naturligtvis andra planer foer sin del--

Hon svalde ett par ganger, men roesten var dov och oklar da hon

fortsatte:

Foer resten taenker jag avskeda aennu flera. Jag aer utledsen vid dem

allasammans. Jag taenker utrota hela den gamla surdegen. Jag taenker goera

rent hus. Sa att jag aentligen far kaenna mig som en hygglig och anstaendig

maenniska. Jag taenker avlaegsna allt, som paminner mig om Jan-Petter. Brut

var hans oegonsten och det foerlater jag honom aldrig. Jag kan inte se

honom utan att taenka pa nagot, Jan-Petter sa mig innan han dog. Infamt!

Han har inte raettighet att ga omkring som ett spoeke och skratta at mig.

Jag har kaempat med mig sjaelv mer aen sadana tossor som ni kan ana. Jag

har en tioarig erfarenhet av bitterhet och smaelek. Jag vill ha

uppraettelse; jag vill utraetta nagonting. Men naer jag fattat mitt beslut

och utvecklat en plan, som i alla fall aer ganska storartad, da kommer ni

tossor och saeger: Vad har haent?

Hon reste sig upp och gick. Genom ett sus av kaera Olle och snaella Olle

och stackars Olle skred hon fram, smidigt undvikande utstraeckta haender,

foersvann. Utbrottet hade skraemt och oeverraskat damerna Willman till den

grad, att de en lang stund sutto fullstaendigt tysta. Slutligen utbrast

doktor Karolina:

Men finns det da ingen maenniska, som kan saega oss, vad som har haent!

* * * * *

Jo en! Froeken Alexander hade sett, foerstatt och dragit sina slutsatser.

Sedan hon taligt lyssnat till generalagentens sjungande fagel och

bestaemt avvisat alla foerslag att vare sig kontant eller pa avbetalning

koepa en dylik, yttrade hon:

Generalagenten! Med mig aer en egenhet, som ni kommer att finna kuslig.

Sjaelv aer jag aldrig utsatt foer nagra olyckor, men jag kan aldrig besoeka

nagon bland mina vaenner utan att det haender dem nagonting sorgligt. Det

aer naturligtvis inte mitt fel, och det foersta de. Men sa fort de fa se

mig, ropa de: Daer kommer froeken Alexander! Staeng alla doerrar och foenster

och koppla fran telefon! Alldeles som vid askvaeder. Vad saeger ni om

det?

Jag saeger, svarade generalagenten, att aeldre damer aero vidskepliga, men

att de i alla fall helst boer halla sig hemma.

Kallar ni det vidskepelse, att jag bringar olycka, sa kommer ni

antagligen att angra er innan kvaellen. Ni maste vael aenda medge att var

kaera vaerdinna redan aer allt annat aen lycklig? Foer att nu inte tala om

den stackars herr Brut!

Generalagenten lade speldosan i asken; han taenkte: Om lyckan aer mig

bevagen och gumman, som jag tror, tycker om vin, far jag kanske saelja en

liten fagel efter middagen.

Men hoegt sa han:

Lyckan, kaera maenniska, aer en fagel, som alla hoer och ingen ser. Den

flyger fran gren till gren och fran traed till traed och daerfoer blir var

vandring krokot och utan mal. Men inte utan mening, ty vi se oss omkring

och laera oss ett och annat, som kan vara bra att veta vid ett senare

tillfaelle.

Ack ja! Sa sant och sa skoent! suckade froeken Alexander. Vi aero alla barn

och livet aer ingenting annat aen en dansskola, daer vi fa laera oss ett

passande upptraedande. Men somliga laera foer himlen, andra foer helvetet.

Jag var engang pa en bjudning hos aelskvaerda maenniskor, man, hustru och

dotter, en foertjusande flicka, vacker och oskyldig, vek och droemmande.

Foeraeldrarna voro rikt folk, praektigt folk, ansett folk. Men vid

middagsbordet rakade de i tvist. Vem hade taenkt sig det! Tvisten blev

grael och det yttrades saker, som gingo oever alla graenser. De generade

gaesterna soekte sla bort det hela med skaemt, men det skulle de inte ha

gjort, ty de bada makarna uppeldades daerav. Saerskilt gnistrade hustrun

av han och hat och slungade fram den ena beskyllningen vaerre aen den

andra. Raett vad det var, reste sig mannen och laemnade rummet. Gaesterna

sutto daer tysta och foerlaegna; frun yttrade heller ingenting och tycktes

alldeles franvarande. Men den unga flickan pratade och skrattade och

soekte halla malron vid makt. Efter en stund reste sig ocksa frun och

laemnade salen. Strax daerpa kom en tjaenstflicka inrusande och ropade:

Hjaelp, hjaelp! Herrn har haengt sig! Gaesterna stoertade upp och foeljde

henne. Hon foerde dem in i en stor garderob; i taket haengde ett avskuret

rep och under repet lag den store, fine, gode, rike, ansedde herrn

oskadad, fast avsvimmad. I sin hustrus armar kvicknade han ater till

liv. Och nu, herr generalagent, fingo gaesterna hoera sa oemma ord och heta

kaerleksfoerklaringar, som de kanske aldrig hoert foerr. Hade de inte varit

med om det foeregaende, sa kunde de sannerligen ha trott sig bevittna ett

kaerleksmoete mellan tva unga aelskande. Foerlaegna drogo de sig ater till

salen och visste varken ut eller in. Men den unga flickan, parets

dotter, sa: Ack laemna dem bara i fred och bry er inte om det! Det aer

inte foersta gangen det haer haender, och blir vael inte den sista! Vad

saeger herr generalagenten om det?

Jag saeger, svarade generalagenten, att flickan var ett monstrum.

Just ingen komplimang foer mig! sa froeken Alexander och log vemodigt.

Emellertid kan jag foersaekra, att mina stackars foeraeldrar aelskade

varandra innerligt. Att de ibland hatade sa daer cyklonartat var nog

endast ett saett att komma varandra naermre och foerenas innerligare, aen

kaerleken foermar astadkomma. Ty kaerleken aer ingenting annat aen ett

hopploest foersoek att bli kvitt sig sjaelv.

Men daer borta, fortsatte froeken Alexander, kommer nagon, som jag

verkligen beklagar!

Hon straeckte pa halsen och ropade:

Herr Brut! Herr Brut! Har ni funnit henne?

Casimir Brut kom fran akern och gick tvaers genom parken. Vid froeken

Alexanders rop ryckte han till, stannade foer ett oegonblick, skakade pa

huvudet och fortsatte i oekad takt. Froeken Alexander foeljde honom med

blicken, sa laenge han var inom synhall. Och hon vaende sig till

generalagenten, saegande:

Medgiv att samvetet aer en besynnerlig inraettning! Somliga anse, att

samvetet aer raedsla foer straff, men det tror jag inte mycket pa. Snarare

aer det raedsla att undga upptaeckt. Tron pa sanningens helgd aer den mest

outrotbara tro eller oevertro, maenniskan aeger. Om hon uppfoert sig mindre

passande och noedgas ljuga med munnen, foersoeker hon tala sanning med

oegonen eller ansiktsfaergen eller hon bekaenner den i foertaeckta ordalag

eller hittar pa ett teckensprak. Ty fram ska den och samvetet aer

ingenting annat aen raedslan att den inte ska komma fram. Om herr

generalagenten haft den saken klar foer sig, skulle ni hoert och sett

manga bekaennelser haer i dag. Men herr Bruts bekaennelse kommer nog under

dagens lopp och da ska ni passa pa!

Vad har da haent? skrek generalagenten och spaerrade upp oegonen alldeles

som flickorna Willman.

Efter vad jag kan foersta, svarade froeken Alexander, sa har herr Brut

slagit ihjael den stackars flickan. I hastigt mod naturligtvis. Jag

antar, att han aelskade henne passionerat. Jag passade pa och sprakade

litet med hennes kamrater och fick veta, att hon pa sista tiden skaffat

sig en faestman bland torvupptagarna. Antagligen var det honom hon moette

i morse och antagligen har foervaltaren oeverraskat dem i skogen.

Faestmannen tog till flykten och laemnade flickan ensam med den rasande

maenniskan. Praestens barn sag dem brottas. Om han sedan skoet henne eller

pa annat saett bragte henne om livet, det toers jag inte saega. Men det

kommer nog snart i dagen. Och vad saeger herr generalagenten nu?

Jag saeger, svarade generalagenten, att ni aer en ryslig maenniska! Hur vet

ni allt det haer?

Froeken Alexander log vemodigt.

Vissa maenniskor ha en skarp blick och en snabb uppfattning i fraga om

olyckor. De bli uppoevade i barndomen. Och nu hoppas jag att herr

generalagenten inte skyller mig foer vidskepelse, da jag saeger, att jag

foer olycka med mig?

Men den upproerde gamle mannen svarade:

Ni aer en tossa! Jag saeger det av uppriktigt hjaerta! Ni aer en hemsk

gammal tossa! Jag tror inte ett ord, av vad ni har sagt! Och ni skraemmer

mig inte med er vidskepelse!

Som ni behagar! sa froeken Alexander. Jag hoppas innerligt att jag inte

ska bringa er olycka! Nu ska jag ga och spraka lite med flickorna i

koeket och titta in hos raettarn och hoera mig foer haer och var, sa far jag

kanske veta nagonting naermre. Men jag saeger bara: Stackars herr Brut,

som ska behoeva leda skallgangen efter sitt eget offer! Och man kan taenka

sig hur den blir ledd! Och stackars det lilla offret! Och stackars lilla

hennes nad, naer hon far veta, vad som haent! Och stackars er ocksa, herr

generalagent!

Hon reste sig, men hon hade inte tagit manga steg mot lusthusets doerr,

da hon rakade trampa pa en murken planka, som lossnat i fogen. Plankan

guppade till och vaelte ett litet bord, pa vilket generalagenten staellt

asken med den sjungande fageln.

Ack! utropade froeken Alexander. Matte inte den vackra fageln ha tagit

skada!

Daermed gick hon. Generalagenten ater tog med skaelvande haender upp asken,

oeppnade foersiktigt locket och fann, att hans aelsklingsfagel fallit fran

pinnen. Den lag pa burens botten med de gyllene sma vingarna utbredda

och halsen knaeckt, sa doed och foerdaervad som det aer moejligt foer en

sjungande konstgjord fagel att bli.

* * * * *

Froeken Alexander sprakade med flickorna i koeket, tittade in hos raettarn

och hoerde sig foer haer och var. Hon gick ocksa ut pa stora landsvaegen och

traeffade en del personer, med vilka hon inledde intressanta samtal.

Ingen av de goda maenniskorna visste mer aen hon och de flesta visste

mindre. I staellet foer att inhaemta upplysningar blev det snarare hennes

lott att meddela dylika. Och det gjorde hon gaerna. Hon sa ocksa, att hon

trodde, att foervaltaren skulle bekaenna foere kvaellen. Var hon gick fram,

lugn och mild, laemnade hon bakom sig bestoerta och haepna maenniskor. Hon

gick som ryktet.

Hennes vaeg och vandring foerde henne ocksa foerbi stallbacken.

Uppklaettrade pa raecket vid goedselbrunnen sutto tre manspersoner och

roekte cigarretter. Den ene var kusken, den andre var praestens son och

den tredje var Ludwig. De unga herrarna hade slagits i fyra omgangar och

vilade sig nu foer den femte. Praestens son var illa atgangen, Ludwig

daeremot helbraegda men dorsk och ledsen, daerfoer att saken aldrig fick

nagon aenda. Ty sa snart han fatt den stackars praestpojken under sig och

tilltygat honom just lagom, framstoette den slagne mellan flaemt och flas:

Vill du nu erkaenna att du aer en loegnare?

Och det kan jag inte, sa Ludwig till kusken. Jag har blivit relegerad

fran tva allmaenna hoegre laeroverk pa grund av min sanningskaerlek, och hur

ska jag da kunna foerneka att hans far aer en genomtrevlig praest?

Nej, det gar nog inte det, medgav kusken.

Det bevisar, att du behoever mera smoerj! flaemtade praestens son. Sa stod

saken da froeken Alexander anlaende. Hon stannade framfoer dem och sa:

Skulle inte de unga herrarna kunna foeretaga sig nagonting nyttigare och

mera aktningsvaert aen att slass?

Han daer, svarade Ludwig vresigt, slass foer sin fars aera, och jag foer min

egen. Vet froeken nagot nyttigare och mera aktningsvaert sa klaem bara fram

med det!

De unga herrarna, fortsatte froeken Alexander utan att faesta sig vid hans

vresighet, skulle till exempel kunna deltaga i skallgangen efter den

olyckliga flickan. En kedja gar genom skogen, har man sagt mig, och en

annan oever myren.

Kors i jisse namn! skrek Ludwig. Ga de skall efter Bollan och jag aer

inte med!

Herrn, sa han till praestens son, ska vi leta efter toesen ett slag? Sa

hinner herrn komma i baettre form.

Foerslaget antogs och de bada kaemparna satte av oever aengen och utmed

vetefaeltets diken bort mot myren. Pa avstand hoerdes redan ropen fran den

aennu osynliga kedjan, som naermade sig.

Och vad tror kusken? fragade froeken Alexander.

Kusken sag pa froeken Alexander och han sag bort at skogen och han sag

upp mot herrgarn och ut oever myren. Slutligen sa han:

Vad jag tror? Jag tror, att jag tiger.

Froeken Alexander laet honom da veta, vad hon trodde.

Och under allt detta slogo Larsbos klockor sina slag och angavo sin

asikt om tiden, medan soluret hade en annan och praestens mage en tredje.

Vad honom betraeffar, sa lag han utstraeckt pa graesvallen nedanfoer

gardsplanen. Gaessen betade omkring honom, Ludwigs jakthund hade slickat

honom i ansiktet och delade nu hans laeger med huvudet pa hans broest.

Garden var tyst, dagen var varm, graeset var mjukt, praesten sov ostoerd i

tva timmar.

Han vaknade till sist, han satte sig upp, han straeckte pa sig och

gaespade, han sa:

Det kurrar sa skoent i min mage! Om gamla maerken sta, sa skulle det

betyda, att den vaelsignade timmen aer slagen. Och att bordet pa Larsbo aer

dukat.

Tyvaerr hade herr kyrkoherden i sina beraekningar utelaemnat vissa

psykologiska faktorer, som visade sig aega stort inflytande i foersenande

riktning. Maten var lagad, daerom skvallrade sjaelva luften, maettad med

haerliga dofter. Bordet i stora matsalen stod dukat, rikt pa silver och

kristall, blommor och karaffer, vaenligt och skoent. Husets gaester,

kyrkoherden, generalagenten och froeken Alexander, uppehoello sig i dess

omedelbara naerhet och tante Sara stroek da och da tyst genom rummet,

aendrade och ordnade. Men husets vaerdinna, som ensam kunde uttala det

foerloesande ordet och goera slut pa en pinsam vaentan, infann sig icke och

ej heller hennes vaeninnor. Till sist tog kyrkoherden froeken Schoenthal i

armen och yttrade hoevligt men bestaemt:

Baesta froeken Sara, faerdiglagad mat foerlorar foer varje minut i saft och

arom. Man goer oraett mot sig sjaelv, om man inte aeter den, da den aer som

laeckrast.

Ack ja, jag vet! mumlade den olyckliga gamla damen och skyndade bort som

foer att astadkomma en aendring. I sjaelva verket saknade hon allt

inflytande och kunde inte goera nagonting at saken.

De psykologiska faktorer, som kyrkoherden utelaemnat i sin beraekning av

maltidstimmen, var fru Olgas skiftande sjaelstillstand. Den langa

sommardagens haendelser hade frestat hennes krafter oever foermagan. Efter

en taemligen orolig natt hade hon stigit upp i otta, fylld av en viss

flaemtande energi, som tagit sitt foersta uttryck i kammarjungfruns

utsaendande. Flickan hade i likhet med Noaks tredje duva icke atervaent,

och ehuru den lilla naden alls icke aegde en froeken Alexanders

divinatoriska snille, maste hon likvael ana en olycka. Och

foertretligheterna hade foeljt varandra slag i slag! Hon hade kastat en

klocka ut genom foenstret och i otid vaeckt hela huset. Hon hade krossat

Jan-Petters dyrbaraste konstskatt, vasen Eros, och sammansvurit sig med

Ludwig foer att undanroeja sparen av denna olycka. Daervid hade hon

oeverraskats av foervaltaren, och den uppjagade sinnesstaemningen hade

medfoert en tvist, som laengre fram pa dagen lett till fullstaendig

brytning. Herr Brut, som i femton ar oklanderligt foervaltat det

vidstraeckta Larsbo, hade fatt sitt avsked! Och maenniskan hade mottagit

sin dom med oeverdriven och alldeles ovaentad tillfredsstaellelse; han hade

utbett sig att fa laemna platsen genast, han packade kanske redan sina

kappsaeckar. Hon stod daer med sin gard, skaeligen hjaelploes. Saradagen

uppvisade alla en Tycho-brahedags kaennemaerken.

Men ur dessa olyckor, foerolaempningar och foerfoeljelser hade hennes sjael

haemtat en oanad styrka. Fru Olga hade i sjaelva verket utvecklats med

foerbluffande hastighet. Klockan sex pa morgonen hade hon aennu varit

Jan-Petters rika och behagliga men sjaelsligen raett obetydliga aenka.

Framemot fyratiden pa eftermiddagen hade sjaelva doktor Karolina mast

medgiva, att denna obetydliga person mahaenda upptaeckt moejligheter till

en ny stor roerelse i tidens anda. Bort fran erotiken! En ny frigoerelse,

sund och ekonomisk, fri och straeng; en roerelse, som kunde fa vidstraeckta

foerbindelser med alla moejliga vetenskaper och som kunde intraenga pa alla

maenskliga omraden. Det var ju i alla fall inte smasaker! Och denna

roerelse hade framsprungit ur hennes sjael mellan klockan 6 f.m. och

klockan 4 e.m.--i sanning en laett foerlossning! Naturligtvis var den aennu

i sin linda, dess karaktaer en smula obestaemd, dess drag otydliga--man

far inte begaera foer mycket--men den fanns daer! Och den hade i ett slag

vaent upp och ned pa hela hennes liv. Hon sag i dunkel men lockande dager

en framtid av tidningsartiklar, broschyrer, intervjuer, kongresser pa

Larsbo, agitationsresor jorden runt, foerfoeljelse och aera, fanatiska

fiender och fanatiska vaenner. Hon hade icke varit professorskan

Anna-Lisas dotter om hon icke funnit denna framtid uppiggande och

foertjusande. Vem eller vad hade astadkommit denna ploetsliga foervandling?

Ingen, intet. Naturen sjaelv hade aterinsatt henne i hennes raetta

sammanhang med maenskligheten. Engang hade hon varit den stora,

vetenskapliga Willmanska slaektens offer pa den snoeda Mammons altare. Hon

hade salts som i oesterlandet unga flickor saeljas till rika vaellustingars

harem. Men hon hade kaempat sig upp ur den erotiska dyn, hennes

intelligens hade triumferat, hennes huvud hade segrat oever hennes

hjaerta. Hon hade frigjort sig sjaelv och hon skulle frigoera andra. Bort

fran erotiken! Vad det nu var, men inte var det smasaker!

Under sadana betraktelser och i en stundom angestfylld, stundom

glaedjebaevande sinnesstaemning skred fru Olga till att bestaemma sin

middagstoalett. Hennes foersta avsikt var att icke vidtaga nagra som

helst aendringar i den svarta och naestan dystra draekt hon bar. Men efter

en blick i spegeln kom hon att taenka pa, att hennes liknoejdhet foer yttre

bjaefs kunde uppfattas som en ovaenlighet mot namnsdagsbarnet, tante Sara,

och en ohoevlighet mot de langvaega gaesterna. Med en laett suck begav hon

sig till klaedkammaren. Medan hon betaenksam gick fran draekt till draekt,

naestan alla svarta eller atminstone moerka, upptaeckte hon en helvit

klaenning undanhaengd i en vra. Hon tog fram den och betraktade den med

ett vemodigt leende. Det var hennes sista balklaenning som flicka, anvaend

blott en gang. Den var omodern naturligtvis, mycket enkel och obetydligt

dekolleterad men bortsett fran nagra faniga skaera bandstumpar ganska

soet. Och det enda vita i garderoben. Fru Olga sa till sig sjaelv:

Det aer vansinnigt men jag tar den, daerfoer att det roar mig att ta den.

Jag har gatt klaedd som en gammal nucka sedan jag gift blev. Den aer

vaeldigt kortaermad foer en san haer middag, men om jag inte vagar trotsa

en sa loejlig foerdom, sa kan jag ga och laegga mig. Och Bort fran erotiken

med mig! Jag tar den, om den inte aer foer trang oever broestet och foer snaev

kring stjaerten.

Hon oemsade och staellde sig framfoer spegeln. Det visade sig, att hon i

det naermaste behallit sin flickfigur; endast fa och sma aendringar voro

av noeden. Hade hon tid daertill? Hon sag pa sitt ur; det stod alltjaemt

och gav henne inga exakta upplysningar men vael ett allmaent intryck av,

att det inte kunde vara sa farligt med tiden. Hon gick raskt till

verket, tog fram sax och spraettkniv och sparkade kraftigt i golvet foer

att tillkalla Lotten Brenner, som bodde i rummet inunder. Lotten kom i

underkjol och med tva sma roeda flaetor haengande och slaengande kring det

klotrunda huvudet. Hon betraktade klaenningen; den provades anyo och

Lotten sa: Det aer baest att ta hit flickorna Willman! Hon boerjade daerfoer

irra omkring i huset och kom aeven infoer praesten, som vaende sig bort med

vaemjelse. Aentligen fann hon flickorna Willman samlade i Lizzys rum, daer

de alltjaemt diskuterade dagens haendelser.

Vet ni vad! skrek hon. Olle taenker klae sig i vitt!

Allt det underliga, som dagen foert med sig, tycktes kulminera i detta

utrop! Flickorna Willman sjoenko ihop, deras munnar oeppnades till ett

uttryck av sloe foervaning. Betty repade sig foerst, satte den sokratiska

naesan i vaedret och yttrade:

Jasa i vitt! Aer det aennu nagon, som betvivlar, att hon aer kaer i Casimir

Brut?

En fraga, som just diskuterats.

Doktor Karolina sa:

Hon aer inte kaer. Jag skulle ha maerkt nagonting, och jag har ingenting

maerkt, fast jag nog haft oegonen pa dem.

Hon aer inte kaer, bekraeftade Lizzy. Men hon aer ursinnig. Han har pa nagot

saett foerolaempat henne och hon vill visa honom, vem han stungit haver!

Lat oss hjaelpa henne! ropade den godhjaertade Brita. Hon sprang foere och

de andra foeljde henne, traengandes och knuffandes i alla doerrar. Men da

de kommo i naerheten av klaedkammaren, stannade de och lyssnade med

aterhallen andedraekt. Fru Olga sjoeng! Hon hade sjungit som flicka men

aldrig efter broellopet och ej heller efter begravningen. Nu sjoeng hon i

sin ensamhet! Hon sjoeng pagens aria ur Figaros broellop; musikaliskt ej

tadelfritt, men med kaensla och hoerbart noeje. Flickorna Willman traedde

sakta in i klaedkammaren. Daer satt fru Olga vid sybordet och spraettade

bort de skaera banden. Hennes ansikte hade en livlig faerg, hennes oegon en

varm glans. Doktor Karolina, som var bestaemd motstandare till

kaerlekshypotesen, befarade ett kroppsligt lidande.

Har du feber? fragade hon.

Nej, svarade fru Olga lugnt. Varfoer skulle jag ha feber? Jag star vid en

vaendpunkt i mitt liv och kaenner mig lite konstig. Jag taenker saetta pa

mig den haer kaera gamla trasan. Vad saeger ni om det?

Och du mar inte illa pa nagot saett? fortsatte doktorn sitt foerhoer; men

Lizzy sa:

Vi maste se, om den klaer dig.

Foer tredje gangen patogs den halvt uppspraettade klaenningen. Fru Olga

vaende sig langsamt runt och laet sig beskadas. Lotten graenslade sin

pincene oever den koettiga naesryggen och brummade sakta en ed; Betty

stoedde hakan i handen, foersjoenk i kritisk beundran; Lizzy stoppade

munnen full med knappnalar och boerjade ordna vecken; doktor Karolina,

alltjaemt orolig, stack handen ned pa fru Olgas rygg foer att kaenna om hon

var mycket het; Brita sa:

I den daer klaenningen ser hon ut som en barnrumpa. Den kommer att goera

susen.

Vilken sus? sporde fru Olga, tillade med skaerpa: Om jag far fraga!

Inte vet jag, mumlade flickan kuvad av gloeden i fru Olgas blick och

majestaetet i hennes hallning. De andra fortsatte i lugn men med stigande

staemning sin granskning. Betty sa:

Jag hoppas du inser, att din koaffyr maste radikalt laeggas om?

Det inser jag fullkomligt, svarade fru Olga. Jag maste hitta pa

nagonting alldeles nytt och jag tror naestan, att jag har en ide. Men vem

ska hjaelpa mig med det?

Vi! svarade flickorna Willman; och Lizzy fortsatte:

Jag har aldrig foerr skaenkt Olles utseende nagon naermre granskning.

Faktum aer, att hon aer naerapa vacker och att hon med sma och enkla medel

kan goeras blaendskoen. Jag hoppas, pojkar, att vi alla ha en honnett

ambition och veta var plikt i ett fall som detta?

De begavo sig alla med glatt mod, beslutsamma, ivriga, behjaertade,

kunniga, iderika, vael skolade och foerberedda till fru Olgas toalettrum.

Nagra aegnade sig at henne, andra at klaenningen, och alla visade vackra

prov pa nit, smak och foerstand. Efter en timmes ihaerdigt tyst arbete

kunde de staella den lilla frun framfoer spegeln, saegande:

Naa? Vad tycks?

Hon sag och hon log, dels av glaedje vid den vackra bilden, dels foer att

prova ett halvt dussin loejens skiftande verkan. Hon sa:

Tjusig!

Men blev i en hast allvarlig och aengslig, utbrast:

Har nagon en aning om klockan? Jag tror det aer matdags. Praesten blir

oresonlig om han far vaenta en halv minut. Lat oss genast ga!

Da ropade flickorna Willman pa engang: Fem minuter om vi fa be! Bara

fem! Och de stoertade bort var och en till sitt rum och sitt toalettbord.

Minuter foerrunno i femtal, tiotal och tjogtal, ty flickornas honnetta

ambition var verkligen vaeckt och stod i sitt flor och tog tid. Under det

att generalagenten slank ur vra i vra med sin tystade fagel, aengsligt

undvikande den olycksbringande froeken Alexander; under det att praestens

mage kuttrade dovt som duvor i skogen och hans tunga med satiriska och

vresiga tillrop plagade den oroligt vankande Sara; under det att Casimir

satt foerdjupad i gardens raekenskaper och gang efter annan reste sig upp

foer att kasta en moerk och orolig blick ut oever myren; under det att de

bada kedjorna skallgangsmaen en efter en samlades vid Spilleboda foer att

med Ludwig i spetsen goera ett sista foersoek att aterfinna den foersvunna

flickan, doed eller levande--arbetade de fem flickorna friskt och flinkt

vid fem toalettbord, obekymrade om tid och tilldragelser. Fru Olga i sin

omstuvade draekt fran den sista flickbalen, obeskrivligen naett och fin,

ilade fran den ena till den andra, staendigt beredd att hjaelpa med rad

och dad och aldrig foersummande att med noeje betrakta sin egen person i

de olika speglarna. Av allt att doema hade hon foer stunden gloemt dagens

sorger, uppskakande haendelser och stora tankar.

* * * * *

Men naer resultatet av allt detta samvetsgranna arbete, denna fantasi,

iderikedom, smak, aentligen i samlad trupp infann sig i matsalen, kunde

flickorna Willman inte undga att kaenna en djup besvikelse. De hade icke

vaentat sig nagon publiksucces, vael vetande, att det icke fanns nagon

publik att tala om pa Larsbo, och likvael hade taetataeten med den stadigt

minut efter minut allt skoenare spegelbilden ingivit dem en vag

foerhoppning om att bliva haelsade med foertjusta utrop, komplimanger,

beundrande blickar. Det blev inte fallet. Praesten var fraesande foerargad,

generalagenten sorgsen och suroegd, froeken Alexander butter och sarad av

jaemfoerelsen mellan sin egen gra enkelhet och dessa praktblommor, tante

Sara blyg och nedslagen. Casimir Brut, Ludwig och praestsonen saknades.

Den kolossala disproportionen mellan avsikt och verkan maste vaecka en

viss foerstaemning aeven hos dessa godmodiga och rappa flickor, som

sannerligen inte voro raedda om besvaeret och som skulle ha noejt sig med

en kogubbes beundran, om den varit uppriktig. Allenast fru Olga syntes

helt oberoerd av det kyliga mottagandet och gick sa langt i naiv

sjaelvbeundran att hon fragade den farlige praesten om inte vitt klaedde

henne. Lyckligtvis laet han maten tysta munnen; och fru Olga vaende sig nu

mot generalagenten och laet de sex omsorgsfullt utprovade leendena avloesa

varandra i en snabb och gracioes foeljd. Och fastaen icke ens detta gav

naemnvaert resultat, foerefoell hon glad och belaten. Men naer Casimir Brut

foerst efter soppan gjorde sitt intraede, rynkade hon pannan och yttrade

kaervt:

Jag vet inte, hur det kan ha foerhallit sig i ert barndomshem, herr Brut;

men i mitt fick man laera sig att passa pa maltiderna eller atminstone be

om ursaekt, naer man kom foersent.

Brut svarade lugnt:

Jag har inte haft nagot barndomshem och aer en alldeles ouppfostrad

maenniska. Men naturligtvis ber jag om ursaekt.

Han tog plats bredvid praesten, som vaende sig till honom saegande:

Att hoera fruntimmer prisa punktlighet aer lika roerande som att hoera fan

prisa evangelium. Sjaelv har jag fatt en vardad uppfostran och daerfoer

saeger jag att denna steken aer god men att den saekerligen var baettre och

mera laettsmaelt och smaklig foer tva timmar sedan.

Som han hade steken bredvid sig, undersoekte han den noga, skar med

omsorg nagra skivor och at. Fru Olga tog ater sin tillflykt hos

generalagenten, skaenkte flitigt i hans glas och gjorde sina blickar och

leenden sa sinnesbedoevande som moejligt. Till sist boerjade den sorgsne

gamle mannen fatta eld, han viftade med haenderna alldeles som den

krossade lilla fageln viftat med vingarna, han guppade pa stolen

alldeles som fageln pa sin pinne, och hans falsett drillade och

tremulerade.

Titta! viskade Brita till Betty. Min sju och sjael far hon inte gnistor

ur generalagenten!

Ploetsligt avbroet fru Olga leken; hon spratt till och med uppspaerrade

oegon fragade hon:

Var aer Ludwig?

Ja, var aer Ludwig? upprepade flickorna Willman.

Froeken Alexander smalog oeverlaegset och medlidsamt.

Damernas observationsfoermaga, sa hon, aer synbarligen inte saerdeles

uppoevad. Jag kan emellertid tala om, att herr Ludwig och kyrkoherdens

herr son deltaga i skallgangen efter den moerdade flickan.

En kvarts minuts paus uppstod, varpa de sex damerna samfaellt skreko: Den

moerdade flickan! Den moerdade flickan? Sex sopraner, en falsett och

froeken Alexanders alt floedade nu oever i en oredig stroem av utrop, fragor

utan svar och svar utan fragor. Tills med ens Casimir Bruts staemma broet

igenom det gaella larmet, moerk och skraellande som en askknall.

Jag anhaller, att det inte pratas nagra dumheter!

Han tillade mera daempat:

Flickan aer inte moerdad.

Jasa, inte moerdad? upprepade froeken Alexander efter ett oegonblick. Och

hon fortsatte med ett betydelsefullt smaleende:

Kanske herr foervaltaren vet, var hon finns?

Nej, svarade han korthugget. Men jag antar, att hon kommer tillraetta. I

alla haendelser aer det onoedigt att tala om saken nu.

Saaa! infoell fru Olga. Varfoer skulle man inte fa tala om saken?

Han sag ned pa tallriken, han sag ater upp och han sag henne foer en

sekund rakt in i oegonen. Han svarade med ett blitt lugn och saktmod, som

besynnerligt stred mot den kaerva formuleringen:

Daerfoer att jag inte vill det.

Fru Olga teg och tystnaden blev allmaen. Till dess att praesten aetit sa

pass, att magen tystnat och han sjaelv kunde boerja tala.

Na, herr Brut, sa han, hur kaenns det att laemna Larsbo?

Casimir Brut kastade en storoegd blick pa fru Olga, som rodnande och

otalig utropade:

Varfoer ser ni sa pa mig? Jag har talat om foer mina vaenner att ni ska

laemna oss.

Brut nickade, och vaend till praesten svarade han:

Hur det kaenns? Tungt. Jag har arbetat haer i femton ar, jag har haft min

baesta tid haer. Det kaenns tungt.

Varfoer i herrans namn flyttar ni da? fragade praesten.

Han svarade:

Man brukar flytta, naer man blir bortkoerd.

Fru Olga gav till ett rop, men doktor Karolina snaeste henne med ett

barskt: Tyst du! Och hon sa:

Vad vill det saega? Bortkoerd? Olle har sagt oss, att ni aer mer aen villig

att laemna Larsbo.

Har hon sagt det, genmaelte Brut lugnt, sa har hon ljugit.

Ljugit! flaemtade fru Olga. Men han bekymrade sig inte om hennes

sinnesroerelse utan fortsatte:

Om en person far hoera att han aer oeverfloedig och att man vill bli av med

honom, sa kan han naturligtvis inte stanna. Men han gar inte frivilligt.

Fast det later trevligare att saega sa. Fruntimmer tycker om det, som

later trevligt.

Det aer sant! medgav Lizzy. Jag foer min del foeredrar det som later

trevligt framfoer det som later otrevligt, alldeles som jag foeredrar det

vackra framfoer det fula och det angenaema framfoer det oangenaema.

Och sanningen da? inskoet Brut. Lizzy putade ut med munnen och saenkte

oegonlocken i foernaem likgiltighet. Betty sa:

Det aer laettare att skilja det angenaema fran det oangenaema aen det sanna

fran det osanna. Daerfoer aer det klokast att halla sig till det angenaema.

Risken att bega fatala misstag aer vaesentligt mindre.

Nej, sa Brut och saenkte huvudet sa att det svarta skaegget bredde sig

oever duken. Det aer inte risken, det kommer an pa. Kvinnor aer inte raedda

foer risk; det ska man inte skylla dem foer. Men de tycker inte om

sanningen; de foersta sig inte pa den och veta inte, vad de ska goera med

den. Att halla sig till sanningen aer ju allenast att taga haensyn till

fakta och lata dem gaella, vare sig de aero angenaema eller oangenaema.

Kvinnor ta bara haensyn till hur saker och ting borde vara. I deras

tycke. Om en man har en puckelryggig hustru, sa tycker han, att hon aer

ful, vad det yttre betraeffar. Om en kvinna har en puckelryggig man, sa

tycker hon att han aer ovanligt rak i ryggen. Vilket naturligtvis inte

hindrar, att hon finner andra och stoerre fel hos honom. Men sadana som

han inte har. Det finns ingenting, som de inte kan ljuga fran eller

till. Maen kunna ocksa ljuga, naer de tvingas. Men sanningen aer foer dem

granit; de maste spraenga bort den. Kvinnor vifta bort den med naesduken.

Herrn aer bitter, infoell kyrkoherden, och det skulle jag ocksa vara om

jag blivit bortkoerd av en eller annan liten nippertippa. Och daermed

syftar jag inte speciellt pa hennes nad utan pa unga fruntimmer i

allmaenhet, som, da de natt en viss alder, ersaetta de ljuva kaerleksorden

med allahanda fraser. Naer en kvinna saeger: Jag aelskar dig! sa menar hon,

att vederboerande skall ta henne i famn. Men naer hon saeger: Raedda

maenskligheten! sa menar hon ackurat detsamma.

Och hur aer det med maennen? fragade Betty. Om en man saeger till en

kvinna: Vad du aer vacker! sa menar han: Aer jag inte en statlig karl? Och

saeger han: Raedda maenskligheten! sa menar han ackurat detsamma. Det finns

kanske en skillnad, men den aer harfin.

Jag anhaller! smattrade ploetsligt doktor Karolinas roest, skarp och

olycksbadande. Jag anhaller, att herr Brut foerklarar sig! Herr Bruts

sorgliga erfarenhet av kvinnlig loegnaktighet aer sannerligen inte vidare

smickrande foer oss damer pa Larsbo. Vi taenker inte noeja oss med nagra

dunkla antydningar! Var sa god!

Brut svarade langsamt:

Jag behoever ju inte ha gjort mina erfarenheter pa Larsbo. Jag har dem

redan fran min barndom. Min far och min mor voro inte gifta, men vael

blev min mor gift med en annan man kort efter det jag foeddes. Mor ville

inte kaennas vid det daer. Hon ville inte att det skulle vara sa. Och

fastaen hela byn visste, att jag var son till en draeng och inte till en

bonde, tvingade hon min gamle styvfar att latsas att jag var hans. Jag

skulle roent mindre smaelek och fatt faerre stickord och blivit baettre

behandlad, om hon satt pa mig ett plakat med noggrann uppgift om min

boerd. Men om en kvinna kan reda sig med ett halvt kilo sanning sa

foeredrar hon att oedsla tio kilo loegn. Har hon braent hal pa en duk, sa

har blixten slagit ned. Har hon krossat en tallrik, sa har det varit

jordbaevning. Har hon begatt, vad man kallar ett felsteg, sa maste hela

maenskligheten genast och med kraftiga medel raeddas. Ty hur skulle hon

kunna ha begatt ett felsteg, om inte maenskligheten vore genomfoerdaervad?

Det blir sa stort och ovaligt allting pa grund av hennes starka fantasi

och hennes ringaktning foer sma, enkla fakta. Aero de till pa koepet

obehagliga, sa fa de absolut inte existera. Hennes fantasi skaenker at

obetydliga handlingar de hemskaste och omoejligaste konsekvenser. Om

hennes allra minsta hemlighet foerrades, star genast vaerlden i brand. Och

det vaersta aer, att hennes fantasi aer suggestiv och har en ovanlig

foermaga att saetta annat folk i roerelse och foerma dem att bega dumheter.

Lat oss ta ett exempel. Lat oss saega att en kvinna rakat ut foer en

jaemfoerelsevis obetydlig maloer. Hon har slagit soender ett vaerdefullt

foeremal, till exempel en dyrbar vas--

Just i detta oegonblick intraeffade en liknande olycka: fru Olga rakade

knuffa omkull ett blomglas, som stod framfoer henne. Det var ett

egendomligt sammantraeffande men vaeckte i och foer sig mindre haepnad aen

fru Olgas skraemda utrop:

Casimir!

Flickorna Willman, trots deras laettsinne kaenda foer en ovanlig

sjaelvbehaerskning, hoppade hoegt pa stolarna; praesten harsklade dovt;

froeken Alexander oeppnade munnen stort som om hon velat saega: aha!

Generalagenten drog sig hastigt at sidan, ty i fru Olgas roest lag ett

energimaettat hot. Men Casimir Brut yttrade lugnt:

Foer min del foeredrar jag sanningen, behaglig eller obehaglig. Den

obehagligaste sanning staeller till med mindre trassel aen den

behagligaste loegn.

Nu buro de tre naetta flickorna in kaffet, likoererna, cigarretterna.

Under det att dessa havor utdelades och de foersta roekmolnen korsades

oever bordet, radde en tankediger tystnad. De haeftigt uppskakade

flickorna Willman boerjade saenda varandra en och annan betydelsefull

blick i foerening med vissa hemlighetsfulla grimaser, som bildade

slaektens teckensprak. Fru Olga satt alldeles stilla och sag rakt framfoer

sig; i den vita nagot ungdomliga draekten sag hon ut som en flicka, som

foer foersta gangen far vara ute bland stort folk.

Tystnaden broets av praesten, som sa:

Ett gott ord aer detta: Saeg sant vad du saeger, men saeg inte allt, som aer

sant. Jag saeger gaerna sanningen, men jag goer det pa ett belevat saett

och sarar ingen. Det aer min metod. Men herrn torde inte vara i

besittning av mycken belevenhet.

Jag aer nog inte det, medgav Brut. Jag har inte fatt laera mycket i den

vaegen.

Herrns barndom, fortsatte praesten, tycks ocksa ha varit av det

bedroevliga slaget. Att vara styvson till en bonde och oaekta son till en

draeng, det aer en dalig boerjan. Jag antar, att herrns riktige far inte

bekymrade sig stort om honom?

Han kunde inte det, svarade Brut. Han kom i faengelse, da jag var nagra

ar gammal, och han dog i faengelse.

Allt baettre och baettre! sa praesten. Toers man fraga, varfoer han kom i

faengelse?

Foer mord, svarade Brut.

Jag ma saega, atertog praesten efter en fundersam tystnad, jag ma saega,

att dylika premisser kunde ha givit en saemre konklusion aen vad herrn har

blivit. Men nu ska herrn beraetta oss nagonting om allt det daer!

Naja, sa Casimir Brut och stroek skaegget fran bordet. Om det kan laera

nagon nagot, sa kan jag vael beraetta.

Da och da avbruten av praestens fragor och damernas infall foertalde han i

ungefaer foeljande ordalag historien om

HANS HINZ OCH KVINNORNA.

Hans Hinz Faber hette han, som skoette kvarnen; aegaren hette Gruber.

Kvarnen lag en halvtimmes vaeg ovan byn, och vattnet, som drev

kvarnhjulet, daemdes i byn upp i ett murat baecken, vari kvinnorna skoeljde

sin tvaett. Da de sysslade haermed, foell deras tal gaerna pa Hans Hinz, och

kvinnorna oeverbjoedo varandra i att prisa hans kunskaper och foermagor. Om

en fraemling lyssnat till lovsangen, hade han saekerligen fatt den

foerestaellningen, att mjoelnaren var en mogen man och i besittning av den

rikaste erfarenhet. Det var dock icke fallet. Hans Hinz raeknade blott

nagra och tjugu ar. Daeremot var det sant, att han aegde utomordentliga

kroppskrafter, vilket kvinnorna ej heller foersummade att prisa. Han

skoette ensam arbetet i kvarnen och vidmakthoell det gamla skraellet, som

naestan dagligen maste lappas och stoettas. Dessutom fann han tid och

krafter att bista bykvinnorna i deras oraekneliga moedor och bekymmer.

Den bland dessa, som foerst upptaeckte Hans Hinz, var en viss fru Maturin,

en aenka, som sedermera blev gift med den rike bonden Joachim Brut. En

augustiafton kom hon och manga med henne fran skoerdefesten i en avlaegsen

bergsby. Det oevriga saellskapet gick kvarnen foerbi utan att varsna Hans

Hinz, som satt oroerlig pa baenken vid kvarnvaeggen. Vaeggen var gragroen av

mossa, draengen gulgra av mjoel; i skymningen sago de honom icke. Men fru

Maturin stannade och upptaeckte hans oegonbryn, som svarta, breda och

sammanvuxna lago som en likkista oever oegonen. Fru Maturin var troett

efter dansen och gangen, hon satte sig bredvid honom, i det hon fragade:

Aer du inte Hansi, vallpojken? Naer blev du mjoelnare?

Han svarade icke utan sag framfoer sig i skymningen, lugn med sina

tankar. Det var hans fritid och han brydde sig om ingen. Da fru Maturin

vilat ut, reste hon sig och bjoed farvael. Icke heller nu svarade han och

hon gick utan att saerdeles faesta sig vid hans ohoevliga tystnad. Men om

natten, da hon lag vaken utan tankar, erinrade hon sig hans moerka,

kraftiga oegonbryn och hon boerjade fundera oever hans tystnad, hans

ensamhet och hans ungdom, och hon gjorde sig manga foerestaellningar om

honom. Vid foersta tillfaelle begav hon sig ater till kvarnen. Och hon

upprepade sina besoek. Byfolket, som staendigt hoell vakt oever fru Maturin,

boerjade gaeckas med henne. Da tog hon illa vid sig och svarade haeftigt

att om det funnes manga sa kunniga och sedesamma ynglingar som Hans Hinz

Faber skulle hon hysa en baettre tanke om maennen. Saerskilt framhoell hon,

hur sedesamt han levde i staendig ensamhet och staendigt arbete. Haerat

skrattade maennen, men kvinnorna blevo nyfikna.

Redan samma hoest boerjade de vandra uppfoer stigen till kvarnen och gingo

i skymningen oever glaentan och utmed skogsbrynet, tysta som nattskaerror.

Han sag dem smyga sig fram mellan tallarna och stanna vid den sista

naermast kvarnen, som om de vaentat att han skulle ropa dem till sig. Han

ropade icke. Aentligen stego de fram, haelsade och slogo sig ned. Han

beredde dem icke plats och gjorde sig intet omak foer deras skull.

Men naer nu en kvinna foer att giva sitt besoek en rimlig orsak fragade

honom, varfoer hennes ko sinade, foeraendrades hans saett, ty det var en

allvarlig fraga och han hade som vallarepojke samlat en hel del

erfarenhet betraeffande kreaturen. Han tog alltsa fragan i oevervaegande

och anstraengde sig att finna det raetta svaret. Da undergick hans ansikte

en maerklig foervandling. Den trumpna minen foersvann, den dasiga blicken

fick liv, oegonen moerknade och foerstorades, pupillerna blixtrade som

svarta diamanter. Det starkaste intrycket och ett alldeles saereget

gjorde hans oegonbryn, som hoejdes helt sakta men slutligen sa hoegt, att

askadaren erfor samma kaensla av orolig foervaentan som om hon sett en

skicklig bagskytt spaenna sin bage till det yttersta. Och hon fick laett

den foerestaellningen, att bakom oegonbrynens hoegspaenning foerefanns en

andlig spaenning av samma styrka.

De rad, som i detta och liknande fall blevo resultatet av draengens

allvarliga oevervaegande, voro ingenting annat aen gamla huskurer, som

kvinnorna vanligen kaende till foerut. Icke foerty boerjade tron pa hans

underbara insikter och gavor att sprida sig och kvinnorna drogo snart

den slutsatsen, att den, som kan bota djurens sjukdomar ock kan bota

maenniskornas. Moedrar foerde till honom sina sjuka smattingar. Han vaegrade

att taga nagon befattning med dem, han brummade, han foerbannade, han

knuffade undan dem. Men denna motstraevighet endast eggade moedrarna. En

charlatan bjuder ut sin visdom; den verklige undergoeraren later daeremot

alltid truga sig. Ju djupare hans insikter aero, desto oginare aer han

sjaelv. Och omvaent: ju oginare undergoeraren aer, desto djupare aero hans

insikter.

En afton kom skogsfogdens Graedel. Hon var ung och ogift och hade inga

barn att bekymra sig om. Da Hans Hinz sag henne komma gick han hastigt

upp i kvarnkammaren, haemtande i foerbifarten en skopa vatten ur raennan.

Han tvadde ansikte och haender. Under tiden naermade sig Graedel tveksamt.

Hon kaende draengen fran barnaaren, men hon hade redan hoert sa mycket

foertaeljas om hans underbara kurer, hans ensliga leverne och hans harda

och oartiga saett mot kvinnorna, att hon naerde en baevan foer

mjoelnardraengen, som om han varit kyrkoherden sjaelv. Dessutom var hennes

aerende futtigt och loejligt. Hon hade stora fula vartor pa haenderna, som

varken krita eller lapis foermatt utrota. Var det nu ett lyte att komma

med till en undergoerare?

Hon stod vid doerren och hennes hjaerta klappade hardare aen hennes hand.

Pa andra sidan doerren stod Hansi och lyssnade och gud vet, hur laenge de

sa stodo. Aentligen tog han mod till sig och traedde ut och aeven Graedel

tog mod till sig, framfoerde sitt aerende och visade honom sina stackars

haender. Hansi vidroerde vartorna helt laett med fingerspetsarna och

skakade pa huvudet. Han kunde foer doed och pina inte erinra sig ett enda

medel mot vartor. Sedan han hastigt torkat av baenken med rockaermen, bad

han Graedel taga plats. Hon satte sig och de tego, till dess att Graedel

en smula otaligt sporde, om han icke ville hjaelpa henne.

Vad pratar du! svarade Hansi. Aer jag kanske en doktor eller en klok

kaering? Vad aer det foer dumheter? Varfoer kommer ni till mig med era

kraempor? Och du till! Dra foer hin i vald!

Men da hon helt foerskraeckt reste sig, tryckte han henne ater ned pa

baenken. Daer satt hon och daer stod han, bada tysta. Aenda till dess att en

koltrast hoppade fram till Hansi: och boerjade picka pa hans stoevel. Han

laet fageln hoppa upp pa handen och boerjade haerma dess locktoner, varvid

trasten kramade sig pa det lustigaste saett, spretade ut med stjaerten och

gluckade, sa att det lilla broestet svaellde upp till en stor mjuk boll.

Da brusto de i skratt och fageln floeg.

Och nu boerjade Hansi visa prov pa de konster, han verkligen laert under

sina vallpojkear och som huvudsakligast bestodo i en skicklig

efterhaermning av allahanda djurlaeten. Sedan han salunda och annorlunda

framhallit sina foertjaenster och foermagor, sprang han bort till ett

urgammalt koersbaerstraed, vars enda levande gren aennu bar nagra oevermogna

men saftiga baer. De befunnos vara tretton till antalet; sex gav han

Graedel, sex at han sjaelv men det trettonde delade de salunda, att Graedel

hoell dess ena haelft mellan sina laeppar under det att Hansi bet till sig

den andra. Da var det redan sa skumt i skogen att Graedel maste atervaenda

till byn.

Naer vintern kom, blev kvarnvaegen svarframkomlig och det var nu endast

fru Maturin, som besoekte kvarnen da och da, medfoerande en korg

fullproppad med matvaror. Likvael upphoerde icke Hansi Hinz att

sysselsaetta kvinnornas fantasi. Nagra bland dem hade laest beraettelser om

eremiter och fromma undergoerare, vilka alla levde lika ensligt och

torftigt som mjoelnaren. Hans bild vaexte i deras foerestaellning. Och under

de langa moerka manader, da de endast sago sparen efter hans skidor i

snoen och endast hoerde ljudet av hans kraftiga yxhugg mot frusna stammar,

blev Hansi Hinz oavlatligen foeremal foer deras tankar och funderingar.

Maennen i byn kunde svarligen undga att foerarga sig oever allt detta prat

om en mjoelnardraeng. De trodde sig ha funnit hans svaga sida och skyndade

att angripa den: han gick aldrig i kyrkan. Foeljaktligen maste han vara

en gudloes slyngel. Haertill genmaelte kvinnorna flinkt, att han laeste sina

boener lika troget som nagon annan, och ehuru de aldrig hoert honom laesa

ett enda Fader var, voro de beredda att ga ed pa hans gudsfruktan. De

laeto ocksa foersta, att de vid sina besoek i kvarnen fatt hoera manga

gudaktiga och taenkvaerda ord. Desslikes boerjade de pa det nedrigaste saett

haeckla och svaerta den stackars kyrkoherden och foermenade, att den som

ville halla sin tro i helgd, helst borde undvika bykyrkan. Maennen fingo

slutligen ga allena i hoegmaessan, och foerde de kvinnorna med sig, syntes

pa dessa som oftast spar efter tarar, oerfilar och hardragning.

Under det att kvinnorna salunda foersvarade Hans Hinz, var hans eget

stoersta bekymmer just det, att han aldrig kom i hoegmaessan. Orsaken till

hans uteblivande var enkel men avgoerande: han aegde icke nagon

helgdagsdraekt. I de lappade, lumpna arbetsklaederna, genompyrda av mjoel

och liksom fernissade med beck och kada, kunde han icke infinna sig utan

att komma pa skam bade infoer Var Herre och skogsfogdens Graedel. Han

oevervaegde laenge och under hoegt spaenda oegonbryn fragan, hur han skulle

kunna skaffa sig en anstaendig helgdagsdraekt. Pengar hade han inga. Hans

loen utgick in natura och var sa knapp att den blott raeckte till draengens

dagliga spis, en sorts mjoelroera, som han kokte i salt vatten. Hansi Hinz

funderade i sex manader och besloet till sist att uppsoeka kvarnaegaren,

herr Gruber, som bebodde en vindskammare i skolhuset. Besoeket skulle aega

rum en soendag, men redan pa loerdagskvaellen begav han sig astad. Natten

aemnade han tillbringa i naerheten av Graedels gard.

Daer i byn radde den seden att den manliga ungdomen anvaende

helgdagsnatten till att uppsoeka sina kaerestor. Hansi stoette foerdenskull

samman med manga unga maen, som ensamma och tysta eller och i sjungande

flockar drogo ned mot byn. De haelsade honom med en visserligen trumpen

men dock ofoertydbar aktning, och foer foersta gangen njoet han soetman av

att vara en betydande person. Den rike bonden Bruts ende son i foersta

giftet, en ung och enfaldig man vid namn Henrik, laemnade till och med

sin sjungande flock foer att sluta sig till Hans Hinz. Och den hjaertans

beskedlige token hade inom kort anfoertrott Hansi sin loerdagshemlighet

han aemnade uppsoeka skogsfogdens Graedel!

Hans Hinz hade gaerna velat fraga, om Henrik staemt moete med Graedel och om

de kanske redan voro faestfolk. Men han kom sig icke foer. Stillatigande

och till synes oberoerd gick han vid den sladdrande ynglingens sida,

lagade dock sa, att de bada sackade efter och snart befunno sig pa ett

betydande avstand fran flocken. Da stannade han ploetsligt, och i det han

gjorde sig fri fran Henriks arm, sa han:

Du taenker ga till skogsfogdens Graedel. Men hoer nu pa: jag skall ga i

ditt staelle.

Den foerbluffade friaren soekte sla bort saken med skaemt. Hansi oevertygade

honom dock snart om sitt allvar och kastade honom slutligen pa rygg i

ett vattenfyllt dike. Viss om att morsgrisen skulle atervaenda hem foer

att oemsa klaeder, gick han sjaelv raka vaegen till skogsfogdens gard. Han

smoeg sig uppfoer fritrappan, som foerde till vinden och Graedels kammare.

Han kaende pa doerren och fann den staengd. Nu boerjade han haerma trasten

och daerav vaecktes ingen i huset undantagandes Graedel. Efter en stund kom

hon ut till honom och de sutto sida vid sida pa trappan. Hansi

beraettade, att han skulle ga till herr Gruber och begaera pengar till en

helgdagsdraekt. Graedel funderade en stund; daerpa sa hon:

Du borde skaffa dig en annan och baettre plats men inte haer i byn.

Det blev nu Hansis tur att fundera och efter en stund sa han:

Far jag komma tillbaka till dig, sedan allting aer uppgjort med husbond?

Hon svarade:

Det blir vael, som du tycker.

Graedel gick ater in, men Hansi blev sittande pa trappan. Och under det

att han vaelvde allahanda planer foer framtiden och besloet att taga sig

bort fran bygden och dess dumma kvinnor, boerjade aentligen tupparna gala.

Hansi begav sig till herr Gruber.

Gubben tog emot honom liggande pa saengen utan andra saengklaeder aen en

smutsig och trasig tageldyna. Han hade varit skollaerare och foerst pa

gamla dagar blivit kvarnaegare tack vare ett arv. Sjaelv kunde han icke

skoeta kvarnen, och det gamla skraellet skulle inte ha givit honom nagot

som helst oeverskott, om han noedgats ordentligt avloena draengen. Han hade

emellertid lyckats locka till sig och faengsla vallarepojken med

allahanda dunkla loeften om framtida foermaner. Naer nu Hansi med moessan i

hand, trumpen men hoevlig, begaerde pengar till en helgdagsdraekt, blev

gubben ursinnig och oeveroeste honom med ovett. Hade han inte lovat honom

framtida foermaner?

Hansi svarade:

Husbond lovar men inte vet jag, om han taenker halla. Foer resten kan jag

inte vaenta pa det. Jag taenker gifta mig.

Herr Gruber, som just foert vattenkruset till munnen foer att laeska sin

strupe efter ovettet, fick vattenklunken i vrangstrupen. Foerst sedan

Hansi dunkat honom duktigt i ryggen och ruskat om honom, aterfick han

andan men lag en lang stund alldeles utmattad. Slutligen reste han sig

med Hansis hjaelp och stapplade pa bara foetter bort till en kista, vari

han foervarade sina papper. Oeverst lag ett staemplat dokument, som gubben

med skaelvande haender vecklade upp, och snarare ur minnet aen fran bladet

laeste han upp dess innehall, varvid den skrovliga och gnaelliga

gubbroesten fick varma, naestan oemma toner.

Dokumentet var ett testamente, varigenom Gruber tillfoersaekrade sin

trogne draeng Hans Hinz Faber all sin kvarlatenskap. Naer gubben slutat

upplaesningen tillfogade han med samma oemma och varma tonfall:

Jag har taenkt pa dig som en far taenker pa sin son. Men du vill laemna mig

gubbstackare i sticket. Sa ga da, otacksamme!

Vare sig nu att gubben verkligen taenkt pa Hansi som en far pa sin son

eller om han uppraettat testamentet blott foer att fa njuta frukterna av

den flinke draengens moeda utan att i livstiden behoeva ge honom nagon loen,

sa kaende sig Hans Hinz alldeles oevervaeldigad av denna ploetsligt

uppenbarade godhet. Gubbens staendiga kaelt foerefoell honom nu som

ytterligare ett bevis pa hans faderliga omtanke. Han boejde sig ned och

kysste nattrockens aerm och gubben mottog oemhetsbeviset med en vaerdighet,

som redan roejde den kraenkte vaelgoerarens harm. Han boerjade korsfoerhoera

draengen betraeffande hans giftermalsplaner, och naer han fick hoera, att de

gaellde Graedel, sa han efter kort betaenkande:

Att du valt skogsfogdens Graedel har jag ingenting emot. Men lat mig

foerst tala med skogsfogden och saega honom, hur det star till mellan mig

och dig. Eljest far du ett bleklagt nej, min stackars gosse. Jag daeremot

har nog ett och annat i den haer kistan, som kan goera skogsfogden benaegen

att taenka pa saken. Lat mig hallas och atervaend genast till kvarnen.

Allt detta yttrade han med faderlig vaelvilja och myndighet och sa begav

det sig att Hans Hinz laemnade byn utan att foerst uppsoeka Graedel men fast

oevertygad om, att han lagt hennes sak och sin i de baesta haender.

Foer herr Gruber var det emellertid av stoersta vikt att stryka ett grovt

streck oever Fabers framtidsplaner. Och den Lede sjaelv foerde fru Maturin

i hans vaeg. Han anfoertrodde henne ofoerbehallsamt sin angest och laet

henne foersta, att om Hansi gifte sig med Graedel, skulle han saekert

laemna bygden foer att annorstaedes soeka sig baettre utkomst. Fru Maturin

visade sig vara en lika avgjord fiende till detta gifte som herr Gruber

sjaelv. Och hon var kvinna och till pa koepet en van aektenskapsstifterska:

hon visste rad. Hon uppsoekte bonden Brut, papekade, vilket foermanligt

gifte, som haer yppade sig foer sonen Henrik och uppmanade honom att

ofoerdroejligen tala med skogsfogden. Sa skedde. Graedels far hade

ingenting att invaenda mot friaren men lade avgoerandet helt och hallet i

flickans hand. Graedel foerklarade att hon icke kunde gifta sig med

Henrik, eftersom hon hade en annan kaer. Tillfragad om denne andre vore

Hansi Hinz svarade hon ingenting utan laemnade rummet. Men den papassliga

och radiga fru Maturin foeljde henne, hann upp henne pa garden, lade

foertroligt armen kring hennes liv och foerde henne ut pa aengen bakom

huset. Haer meddelade hon henne vissa saker roerande sitt foerhallande till

Faber och vare sig att hon talade sanning eller osanning, fick hon

flickan att inse, att hon icke hade nagonting gott att vaenta av Hansi.

Slutet blev, att Graedel gav Henrik sitt loefte.

Broellopet stod vid midsommar, och pa sjaelva broellopsdagens afton fick

Faber besoek av fru Maturin. Som aektenskapsmaeklerska hade hon suttit hoegt

och foernaemt bade i kyrkan och i broellopsgarden, och brudgummens far, som

var aenkling, hade visat henne mycken uppmaerksamhet. Men da dansen skulle

boerja, hade hon foersvunnit fran broellopsgarden och satt redan pa baenken

bredvid Hans Hinz. Hennes hjaerta dunkade hart; likvael dolde hon sin oro

under leenden och ett oavlatligt surrande prat. Hon skildrade broellopet

och hela brudfoeljet och kom till sist till bruden. Hon sade, att Graedel

varit den gladaste och lyckligaste flicka man vael nagonsin sett under

brudkronan.

Under allt detta pladder bevarade Faber sitt lugn och sin tystnad. Hon

dristade fatta hans hand och flyttade sig taett intill honom. Han laet

henne hallas. Efter en stund reste han sig och gick in i kvarnen. I

foerstone ryckte hon till som om hon fatt ett slag i ansiktet. Hon satt

nagra oegonblick stilla och stirrade framfoer sig. Hennes kropp skaelvde,

hennes haender darrade. Men da hon reste sig foer att ga, maerkte hon, att

Hansi laemnat kvarndoerren oeppen. Nu smalog hon och suckade och hennes

oegon blevo foer heta foer tarar. Sakta och tyst steg hon in i kvarnen och

reglade dess doerr bakom sig.

* * * * *

Efter detta skoette Faber kvarnen lika flitigt som tillfoerne utan att

nagonsin besvaera herr Gruber med nagon anhallan om loen. Bykvinnorna

foersago honom med sa mycken och vaelredd mat, att hans stora, starka

kropp saekerligen skulle ha blivit alldeles oevergoedd, om han icke spaekt

den med allt hardare arbete. Utan tvivel skulle de ocksa ha foersett

honom med klaeder och kontanter, om han blott velat mottaga sadana

gavor. Men dylikt avvisade han bryskt och ibland hardhaent nog. Foer

resten bekymrade han sig inte stort om kvinnorna utan laet dem hallas,

komma och ga som dem behagade. Likvael fordrade han, att de ej besvaerade

honom med fafaenga besoek. Kommo de icke med allvarliga fragor, som kraevde

sinnrika svar, eller med boen om hjaelp i nagon kinkig belaegenhet, kunde

de vara vissa om att bli illa mottagna. Men da kvinnans liv staedse aer

fyllt med manga om ocksa icke alltid stora bekymmer, saknade de aldrig

foerevaendning att taga plats vid hans sida. Aeven sin syndaangest och sina

religioesa tvivelsmal och grubblerier boerjade de anfoertro honom; Och

under det att Hans Hinz bakom langsamt stigande oegonbryn begrundade den

kvistiga saken, gavs det tillfaelle att gripa och smeka hans haender och

vaerma hans blod. Sedan han besvarat fragan i ord och vaendningar, som med

tiden blevo alltmera djupsinniga och svarfoerstaeliga ej blott foer

kvinnorna utan aeven foer honom sjaelv, steg han vanligen upp och gick in i

kvarnen. Staengde han doerren bakom sig, aterstod foer kvinnan ingenting

annat aen att besviken och foeroedmjukad smyga daedan. Laemnade han ater

doerren pa glaent, kunde hon foelja honom.

Slikt maste givetvis vaecka stor foerargelse i bygden dels bland maennen

dels och i aennu hoegre grad bland de aerbara kvinnor, som ej smittats av

den besynnerliga "kvarnfebern". Kyrkoherden uppmanades att inskrida mot

ofoget, men aldern hade gjort den foertraefflige mannen bekvaem och

obenaegen att pataga sig en sa kinkig sak. Han urskuldade sig med att

Faber trots sina signerier och vidskepliga utlaeggningar icke gjort sig

skyldig till nagot verkligt kaetteri. Och det sjukliga svaermeriet foer

hans person skulle slockna desto foerr, ju mindre man blaste pa det.

Slutligen och da Fabers rykte vunnit sadan spridning, att folk fran

fjaerran socknar uppsoekte honom, blev den beskedlige gubben alldeles

foerskraeckt, kroep till kojs och foerebar sjukdom. Da intraeffade foeljande.

En hustru kom till Faber och bad honom stoetta hennes hoenshus, vars gavel

tryckts in av snoens tyngd. Hansi svarade: Bed din man! Vartill kvinnan

genmaelte:

Du pratar! Vore inte min man ett kraek, skulle jag inte komma till dig.

Dessutom har han farit till staden med en kalv och vaender inte tillbaka,

foerraen han supit upp pengarna. Jag aer ensam pa garden.

Hansi lovade att hjaelpa henne och fram mot kvaellen infann han sig mycket

riktigt med en stock oever axeln. Han skred genast till verket. Men nu

bar det sig inte baettre, aen att bonden atervaende hem tidigare aen hustrun

foermodat. Da han varsnade den oekaende mjoelnaren pa sin gard, tumlade han

ur slaeden och vacklade pa ostadiga ben fram mot Faber. Denne nickade en

tyst haelsning och fortsatte att arbeta. Bonden stod en stund och

betraktade honom med rusiga, blinkande oegon; sa fann han trots ruset

radligast att goera upp saken med hustrun. Han raglade saledes in i

huset och snart hoerde Faber ett foerfaerligt kattrakande daerinifran.

Alldeles oberoerd haerav fullbordade han sitt arbete och atervaende helt

lugnt till kvarnen. Knappt hade emellertid hustrun med eder och

bedyranden noedtorftigt lugnat mannen, foerraen hon smoeg sig ut foer att

moeta Hansi. Hon soekte honom foergaeves, och nu blev det hennes tur att

bryta ut i raseri. Hon stoertade in till mannen, som redan lag och

snarkade pa traesoffan, drog honom i haret och oeveroeste honom med

skymfliga tillmaelen, i det hon med skamloes oeppenhet tillstod, att hon

lockat dit Hansi foer att vara ensam med honom om natten. Hon ryckte den

halvsovande fyllbulten fran soffan, slaepade honom ut genom doerren och

vraekte honom i en driva.

En halvtimmes soemn i snoe och kyla kom mannen att nyktra till. Han reste

sig foer att ga in men fann doerrar och foensterluckor staengda. Genast tog

han foer givet att hustrun last sig inne med Hansi. Sedan han foergaeves

dunkat pa porten, maste han soeka tak oever huvudet hos grannas, daer han

gratande och svaerjande foertalde sin olycka. Foeljande dag bars haendelsen

fram till kyrkoherden och denna gang kunde han icke vaegra att inskrida.

Atfoeljd av nagra bland byns aeldsta antraedde han med tungt hjaerta

vandringen till kvarnen. Men Hansis vaeninnor, som underraettats av

hustrun, besloeto att icke laemna honom i sticket. De broeto upp i samlad

flock och foeljde pa nagot avstand maennen.

Faber, med moessan i hand, lyssnade talmodigt och undergivet till

kyrkoherden, som tillvitade honom intrang i en aktad mans hem och kanske

i hans aekta saeng. Da kyrkoherden tystnat, redogjorde han lugnt och

faordigt foer haendelsens verkliga foerlopp. Han hade hjaelpt kvinnan med

att stoetta hennes hoenshus och efter slutat arbete hade han atervaent hem.

Han kunde till och med namngiva ett par personer, som han moett pa

hemvandringen. Kyrkoherden och de aeldsta stodo daer ganska foerlaegna men

icke sa kvinnorna. Nu ingrepo de och skraedde icke orden, varken da de

prisade Fabers duglighet och hjaelpsamhet eller da de skildrade

byamaennens oemklighet och svartsjuka. Snart boerjade de krydda sitt rappa

snatter med ordlekar och grovkorniga anspelningar, som visserligen voro

obegripliga foer den beskedlige kyrkherrn men som alldeles foerbryllade

honom. Hans foeljeslagare fingo icke en syl i vaedret och till raga pa

olyckan kunde nagra bland dem icke motsta kvinnornas mustiga skaemt utan

brusto i flin. Aeven Faber smalog, och trots hans alltjaemt voerdnadsfulla

min kunde man se att han gonade sig at sina vedersakares foerlaegenhet.

Men ploetsligt ryckte mjoelnaren till och drog sig hastigt bakom doerren.

Strax daerpa traedde han ater ut och stod daer till synes lugn men med sa

tung och moedosam naestan flaemtande andhaemtning att det till och med

vaeckte kyrkoherdens uppmaerksamhet. Han harsklade sig och boerjade att en

smula stammande goera nagra allmaenna betraktelser. Men han hade en stark

foernimmelse av att ingen och allra minst Faber lyssnade. Han sag alla

blickar riktade at samma hall och nu upptaeckte han i glaentan en kvinna,

som vandrade uppfoer stigen. Han igenkaende bondsonen Henriks hustru,

Graedel.

Och Graedel, som hade ett aerende till byn ovanfoer kvarnen, gick stillsamt

och tyst foerbi kyrkoherden och hans ahoerare, oveten om vad som

foersiggick, foerlaegen och sorgsen, da hon moette Hansis blick som

oavlatligt foeljde henne.

Prosten lyckades emellertid forma sitt tal sa, att det varken gav Faber

full uppraettelse eller helt foerdoemde honom. Ganska noejd med sin

praesterliga diplomati laemnade han kvarnen, foeljd av maennen. Naer Hansi

sett Graedel foersvinna, steg han in och reglade doerren bakom sig. Da

begavo sig aeven kvinnorna ned mot byn. De gingo tysta och stillsamma som

Graedel.

* * * * *

Moetet mellan kyrkoherden och draengen, da Graedel gick foerbi, blev en

bidragande orsak till de foeljande olyckorna, mordet pa herr Gruber, den

stora processen, Fabers dom. Redan nagra dagar efter moetet hettes det i

byn, att praesten dragit ut foer att omvaenda Faber, men att han sjaelv i

dess staelle blivit omvaend. Aennu nagra dagar senare visste man beraetta,

att den gamle praesten fallit till draengens foetter, kysst hans haender och

gratande bett om hans vaelsignelse. Fragade man ryktesspridarna, till

vilken ny eller gammal laera Faber skulle ha omvaent praesten, kunde de

visserligen ej giva besked men laeto sig ej heller foerbluffas utan

svarade: Skulle praesten ha fallit pa knae om han icke blivit omvaend? Tog

man ater fragorna i en annan ordning och sporde, om det verkligen var

troligt att den voerdnadsvaerde praesten knaeboejt infoer draengen, svarades

med aennu stoerre trosvisshet: Icke infoer Faber knaeboejde han utan infoer

den gudomliga sanningen.

De aeldste, som bevittnat moetet, gavo knappast klarare besked. Ingen hade

sett nagot knaefall, men praesten hade varit upproerd och foervirrad och

hade snarare prisat aen klandrat Faber. Daertill kom, att den lilla

episoden med Graedel, den ploetsliga, foervaentansfulla tystnaden, Fabers

beteende och utseende snart blev maerkligare i deras minnen aen i

verkligheten. De tyckte sig foersta att nagonting egendomligt just da

intraeffat, men foer dess art och vaesen kunde de ej redogoera. Kyrkoherden

sjaelv var vael den ende, som kunnat giva klart besked, men den gamle

herrn hade fatt mer aen nog av hela saken. Han gick ater till saengs, fast

besluten att ej visa sig foerraen historien rakat i gloemska.

Kvinnornas och deras medloepares vittnesboerd fick daerfoer sta taemligen

oemotsagd, och haerav begagnade sig fru Maturin foer att foerma Faber att

framtraeda som Ordets foerkunnare och Guds man. Det aer moejligt att hon

verkligen hade en dunkel tro och aennu dunklare foerestaellningar om hans

mission, men dessutom aegde hon ett alldeles saerskilt skael att omgiva

honom med en mystisk gloria. Hon var sedan nagon tid foerlovad med bonden

Brut, Graedels svaerfar, och man visste, laett det bradskade med broellopet.

Man visste ocksa eller trodde sig veta, att upphovet till denna bradska

ej var den blivande brudgummen utan just Hansi Hinz. Och denna slutsats

drog man av fru Maturins taeta besoek i kvarnen. Foer henne blev det

saledes angelaeget att giva dessa besoek en foerklaring: hon hade suttit

vid den nye maestarens foetter, hon var hans foersta laerjunge.

Detta statliga bedraegeri eller sjaelvbedraegeri stoette emellertid pa ett

obevekligt hinder: "maestaren" vaegrade bestaemt att vidkaennas nagra

andliga gavor av denna utomordentliga art. Han ville inte hoera talas om

slika dumheter; han var en olaerd draeng och visste litet om de heliga

tingen. Den listiga fru Maturin vek foer detta hinder och slog in pa en

annan vaeg. Hon skulle goera honom till "maestare" mot hans vilja. Hans

beundrare och anhaengare, bland vilka numera raeknades ej sa fa maen, voro

tillraeckligt talrika foer att bilda en liten menighet. Fru Maturin skulle

pa laemplig dag foera dem till kvarnen, och da Faber ploetsligt stod

ansikte mot ansikte med sa manga troende, skulle han vael kunna foermas

att yttra nagra uppbyggliga ord. Och daermed vore en god boerjan gjord.

Hansi Hinz visste alltsa ingenting om fru Maturins foerberedelser, men

hur hemligt hon aen bedrev dem, nadde dock ryktet daerom herr Grubers

oeron. Gubben greps av en utomordentlig, foerskraeckelse. Skulle hans

draeng bli predikant? Med andra ord laemna honom och kvarnen i sticket!

Det gamla maenniskovraket hade alltfoer laenge levat av den unge mannens

krafter foer att icke uppfatta en sadan foeraendring som en grov kraenkning

av hans egen raett. Han linkade och skuttade i en sorts haltande trav upp

till kvarnen och boerjade pa aekta skolfuxmaner oeveroesa draengen med

foerebraelser foer otacksamhet, laettja, slarv. Slutligen foerbjoed han honom

utan vidare att upptraeda som predikant. Faber begrep ingenting men

gubben skrek:

Hycklare! Du vet mycket vael, vad jag syftar pa. Men jag skall goera ett

slut pa det haer alldeles som jag gjorde slut pa den dumma historien med

skogsfogdens dotter.

Faber hade som alltid, da husbonden bannade, statt med moessan i hand,

tyst och voerdnadsfull. Och varken hans hallning eller uppsyn

foeraendrades, naer han yttrade:

Det var saledes husbond, som gjorde slut mellan mig och skogsfogdens

Graedel?

Herr Gruber hade foerratt sin hemlighet. Han blev besinningsloest raedd. I

staellet foer att svara skrek han:

Akta dig! Jag kan riva soender testamentet naer jag behagar!

Faber stod en stund och funderade; daerpa tog han ett steg fram mot

gubben, stannade och sa:

Hur skulle husbond kunna goera det? Jag har tjaenat utan loen. Det vore

oraett. Husbond skulle angra sig.

Hotar du! skrek herr Gruber och ploetsligt rusade han fram till draengen

och boerjade hamra loest pa honom med sina utmaerglade, maktloesa naevar.

Faber gitte inte vaerja sig, men gubben, som kaende den unges svaellande

och harda muskler under den tunna rocken, sprang i full foerskraeckelse pa

doerren, svaerjande och bedyrande att draengen velat moerda honom. Pa vaegen

moette han Graedels man, Henrik, och skildrade foer honom haendelsen pa sitt

saett utan att likvael vinna vare sig tilltro eller medlidande.

Foerberedelserna foer moetet, som skulle foervandla mjoelnardraengen och

kvinnotjusaren till underman och andlig ledare, bedrevos fram pa

sommaren mera oeppet. Utsocknes maen och kvinnor kommo till byn och hystes

av Fabers anhaengare. Fru Maturins plan blev allmaent kaend och aeven herr

Gruber fick veta, att man aemnade oeverraska Faber och locka honom att

framtraeda infoer menigheten. Herr Gruber sag sig da ingen annan rad aen

att trots sin raedsla ga till kvarnen.

* * * * *

Han fann draengen pa hans vanliga kvaellsplats och som vanligt reste han

sig och haelsade husbonden genom att stryka av sig moessan. Gruber

framfoerde genast sitt aerende och sitt foerbud. Han svarade fogligt, att

han icke skulle lata locka sig till moetet. De stodo en stund tysta

bredvid varandra, gubben flasade aennu efter vandringens moedor och aeven

den unge andades tungt. Gubben steg in i kvarnen och ropade at draengen

att foelja efter. Alldeles som vanligt fann han manga ting att klandra

och skrek sig hes foer att oeverroesta danet. Hans skrek till svar, att han

ingenting kunde hoera, och da han hade allvarligare saker att tala med

husbond om, foereslog han, att de skulle stiga upp i kvarnkammaren.

Gubben samtyckte och de klaettrade uppfoer stegen.

I kammaren, vars foenster endast var en fotshoeg glugg, var det redan

nermoerkt. Gubben gick fram till gluggen, Hans stod kvar vid luckan.

Husbond--boerjade han, men roesten stockade sig. Gubben ropade:

Kom hit! Jag hoer dig inte.

Langsamt och med saenkt huvud steg Hans fram till honom och utan att hoeja

blicken fran golvtiljorna fragade han, om Gruber verkligen stode fast

vid, att han naer som helst kunde riva soender testamentet. Gruber jakade.

Da, sade Hans, aer det sa gott, att jag laemnar kvarnen redan i morgon,

eftersom jag inte laengre kan tro husbond pa hans ord. Jag har tjaenat

laenge nog utan loen.

Gruber svarade:

Bra! Bra! Jag ska riva soender pappersstrunten den kvaell i kvaell.

Efter en stund sade Hans med groetig roest, som Gruber till sin foervaning

och laettnad, trodde vara dov av tarar:

Jag skulle nog inte ga aenda, om jag inte vore tvivlande pa att papperet

finns. Husbond har nog redan braent det.

Gruber svarade:

Farskalle! Foelj mig hem, sa ska, jag visa dig att det, ligger i min

kista. Men nu litar jag inte laengre pa dig ditt otacksamma kraek. Ga din

vaeg! Jag skall nog finna en annan. Och sa snart jag kommit hem, ska jag

riva soender elaendet och braenna var bit.

De stodo en stund tysta; Gruber vaende sig fran gluggen. Ploetsligt skrek

han till:

Vad star du och bligar i golvet? Se pa mig!

Hans grep honom i armen, icke saerdeles hart men med ett grepp, som

foerefoell gubben oloesligt. Han sa:

Husbond kommer icke hem.

Ater stod de en stund tysta. Gruber gjorde icke nagot foersoek att slippa

loes. Hans tankar blevo hastigt klara och besinningsfulla. Han insag att

han med vald eller hot ingenting foermadde. Han boerjade tala med en

bildad mans tonfall och ordval, nagonting som han eljest foer laenge sen

lagt bort.

Min kaere gosse, sade han, du har tydligen missfoerstatt mig grundligt. Du

borde ju aenda kaenna mitt humoer och veta, att jag pratar i vaedret, da

gallan saetter at mig. Jag har aldrig ett oegonblick taenkt rygga mitt ord.

Vad har jag gjort, eftersom du misstror mig? Taenker du kanske pa den

daer historien med Graedel? Jag svaer vid allt vad heligt aer--

Han tvaertystnade; greppet kring hans arm hade ploetsligt hardnat till och

laet honom foersta, att han rakat in pa en farlig vaeg. Efter ett oegonblick

fortsatte han, resonerande, lugnt, klart, kallt:

Na. Lat vara att du misstror mig. Det kan jag foersta. Du misstror mig,

jag misstror dig, du misstror mig, det brukar sa vara. Och det skadar

inte, det aer noedvaendigt haer i livet att ga omkring med en viss portion

misstro i vaestfickan. Men det finns ju lag och raett. Jag kan lata

inregistrera testamentet. Eller aennu baettre! Jag kan i morgon dag saetta

upp ett gavobrev. Jag skall skriva konceptet, sa snart jag kommit hem--

Hans upprepade entonigt:

Husbond kommer inte hem.

De tego.

Ploetsligt sjoenk gubben ihop och Hans maste sla armen kring hans liv. Med

huvudet slappt vilande mot draengens broest, viskade herr Gruber:

Min kaere gosse, jag foersaekrar dig! Jag talar i ditt eget intresse. Du

far i alla haendelser ingen glaedje av det. Betaenk! Sa snart man fatt

veta--du kommer i faengelse--

Han svarade:

Jag har taenkt ut det sa, att ingen ska fa veta nagot.

Han bar den halvt medvetsloese gubben bort mot luckan. Aennu engang

boerjade herr Gruber viska:

Min kaere gosse, jag begriper inte--varfoer tror du mig inte pa mitt ord?

Jag foerstar alltsammans. Vi maste tro varandra. Det aer noedvaendigt. Sa

snart jag kommit hem, ska jag visa dig--hur oraett du har--

Hans upprepade:

Husbond kommer inte hem.

* * * * *

Samma afton var Hans Hinz synlig pa en gard soeder om byn. Han hade ett

obetydligt aerende och avlaegsnade sig efter nagra minuter. Vid elvatiden

knackade han pa hos den kvinna, vars hoenshus han stoettat, och bad att fa

stanna daer oever natten. Han beraettade varifran han kom och sade att han

redan i gryningen skulle fortsaetta upp till kvarnen. Bade kvinnan och

mannen raeknades numera bland hans anhaengare. De kunde icke nog froejda

sig at den aera, han gjorde deras hus, och hustrun ville baedda at honom i

storstugan, men gaesten foeredrog att ligga hos de andra i koeket. I

dagbraeckningen avlaegsnade han sig.

Naer fru Maturin och hennes vaenner, i allo ett sjuttiotal, drogo upp mot

skogen, moette de honom pa vaeg nedat byn. Han beraettade, att han vid sin

hemkomst tidigt om morgonen funnit gubben Gruber liggande doed vid

kvarnkammarstegens fot. Antagligen hade gubben soekt honom i kvarnen, och

da han icke funnit honom, klaettrat uppfoer stegen, pa atervaegen hade han

i moerkret trampat fel, stoertat ned genom luckan och brutit nacken. Den

bestoerta skaran foeljde honom upp till kvarnen, daer de funno herr Gruber

i det laege och den staellning, draengen beskrivit.

Men redan samma afton haektades mjoelnardraengen. Hans Hinz Faber som

skaeligen misstaenkt att hava vallat sin husbondes doed. Visserligen kunde

han prestera ett sorts alibi, men da Gruber bevisligen laemnat byn redan

vid sextiden och da Faber anlaent till den omtalade garden foerst efter

klockan tio, syntes detta alibi skaeligen svagt. Vem som lett

myndigheternas uppmaerksamhet pa det misstaenkta, fallet, foerblev hemligt,

men ryktet utpekade Henrik, Graedels man. Graedel sjaelv skulle ha saent

honom i ett aerende till kvarnen, dit han anlaent vid attatiden. Han hade

funnit doerren reglad, men kvarnverket hade varit i gang. Och da han foer

att vila och fundera slagit sig ned pa baenken hade han satt sig pa

nagonting mjukt, som visade sig vara Hans Hinz' moessa. Eftersom draengen

icke hade flera moessor aen denna och eftersom han saekerligen ej vandrat

barhuvad halvmilen ned till bondgarden, hade han sannolikt befunnit sig

i kvarnen och salunda i varje fall traeffat sin husbonde foere dennes doed,

ett sakfoerhallande, som han dock envist foernekade.

* * * * *

Fabers raettegangsbitraede hette Schueler, en kunnig och skicklig jurist

men staendigt foerfoeljd av en besynnerlig otur. Ett kvickhuvud hade doept

honom till "den foerlorande partens advokat" och tack vare detta

bedroevliga renomme fick han vanligen noeja sig med mer eller mindre

tvetydiga uppdrag. I fallet Faber tycks han ha vaedrat moejligheten till

en "stor" raettegang. Saken foerefoell visserligen enkel. De foer den

anklagade graverande omstaendigheterna voro oevervaeldigande och mot dem

kunde han endast uppstaella ett mycket svagt alibi. Men herr Schueler hade

vid ett besoek i byn gjort en bekantskap, som ingivit honom vissa

foerhoppningar om att kunna sla ett stort slag--han hade laert kaenna fru

Maturin.

Herr Schuelers taktik gick ut pa att framstaella Faber som en folkledare

och ett offer foer kyrkliga intriger. Tyvaerr staemde den anklagades

upptraedande infoer raetten illa oeverens med denna bild. Faber hyste en

fast foertroestan till sitt alibi. Indicierna hopade sig, men han trodde

sig kunna parera dem med de laettsinnigaste loegner. Han tycktes uppfatta

foerhoeren som ett spaennande spel och var tydligen stolt oever att sitta

inne med den avgoerande trumfen: sanningen. Han bemoette aklagare och

vittnen medlidsamt, ironiskt, oeverlaegset. Och han som tillfoerne saellan

eller aldrig skrattat eller ens smalett, kunde nu brista i gapskratt vid

nagon fraga, som syntes honom saerskilt dum och meningsloes.

Ni tro mig ju inte i alla fall! skrek han. Men det aer noedvaendigt att vi

maenniskor tro varandra. Det aer det enda noedvaendiga. Ni pratar alldeles

foer mycket! Man fangar inte sanningen som man fangar en ekorre genom

att staella sig under traedet och smacka!

Trots domarens tillraettavisningar upprepade han gang pa gang dylika

fraser med ohoeljd ironi i min och tonfall. Ahoerarna voro daerfoer till en

boerjan ganska ense i sina omdoemen om den anklagade: han var en typisk

foerbrytarnatur och en loegnare av foedseln. Sanningen att saega gjorde han

ett allt annat aen angenaemt intryck. Den vackre bypojken hade i faengelset

hastigt foeraendrats och ingalunda till sin foerdel. Den rikliga

faengelsekosten i foerening med det ovana stillasittandet hade kommit bade

kropp och ansikte att svaella upp till blekfet pussighet. De foerut

vaederbrynta kinderna voro nu mjoelvita och mot denna sjukliga blekhet

stack oegonbrynens breda, svarta rand av pa ett saett, som gjorde ett

hotfullt, brutalt, obehagligt intryck. Daertill kom att hans upptraedande

foer varje ny raettegangsdag blev alltmera egenkaert och oevermodigt. Den

statliga och praktfulla domsalen med dess staendigt taett besatta

ahoerarbaenkar gav honom en hoegst oeverdriven foerestaellning om hans egen

betydelse. Saerskilt roade det honom att vara foeremal foer sa manga rikt

utstyrda damers uppmaerksamhet. Kvinnorna aero sig oeverallt lika, taenkte

han. Hade jag varit mjoelnare i staden, sa skulle, de daer fina damerna ha

suttit uppradade pa mina mjoelsaeckar.

Foersta raettegangsdagen intraeffade ingenting anmaerkningsvaert

undantagandes att herr Schueler soekte jaeva aklagarens huvudvittne,

bonden Henrik; Graedels man. Vittnet hade laenge visat den anklagade

uppenbar ovaenskap, foerorsakad av svartsjuka. Da han emellertid ej

maektade styrka sitt pastaende--den anklagade sjaelv utbrast i foerargad

och myndig ton: Det aer loegn! Henrik har aldrig haft orsak till

svartsjuka--avslog raetten hans begaeran. Aklagarens seger visade sig dock

foeljande raettegangsdag som ett nederlag. Vittnet Henrik svaevade

betaenkligt pa malet. Da utropade herr Schueler:

Unge man, infoer raetten kan ni tala tryggt. Hit straecker sig inte

svartrockarnas inflytande.

Hoegeligen foerargad genmaelte aklagaren att han icke aemnade tala, att

foersvarsadvokaten framstaellde alla misshagliga vittnen sasom varande

tubbade och skraemda av praesterna. Foer att mota denna tadelvaerda taktik

skulle han inkalla byns kyrkoherde som vittne. Herr Schueler svarade

patetiskt:

Jag skulle ha kommit min aerade kollega i foervaeg haerutinnan, ifall jag

icke nyligen underraettats om att kyrkoherden foer en vecka sedan slutade

sin jordiska vandring. Han star nu infoer en domare, som ser klarare aen

vi i denna sak.

Den ovaentade nyheten fran byn och advokatens patetiska tonfall roerde

Hansi; hans oegon tarades och nagra sparsamma droppar runno utfoer

kinderna. Den papasslige herr Schueler vaende sig till sin klient och

yttrade hoegt:

Jag har hallit det hemligt foer er, min kaere vaen. Han var er fiende men

jag visste, att ni skulle bli bedroevad.

Den lilla episoden och advokatens medlidsamma ord verkade pa ahoerarna

till den anklagades foerman. Och det daerefter foeljande korsfoerhoeret med

vittnet Henrik gav dem en alldeles ny syn pa saken. Henrik foernekade,

att kvarnen varit i gang den oedesdigra aftonen, och vad moessan pa baenken

betraeffade, sa kunde den likavael ha tillhoert herr Gruber som Faber.

Vidare sade han sig icke kaenna till nagon oenighet mellan husbonde och

draeng; tvaertom hade han hoert herr Gruber lovorda Faber.

Foerbryllad av sitt huvudvittnes beteende vaende sig aklagaren till raetten

med anhallan om att vittnet matte haenvisas till sin sjaelasoerjare i och

foer en tydligen noedvaendig undervisning om vittnesedens betydelse. Herr

Schueler inskoet:

Aklagaren vill kanske jaeva sitt eget vittne? Gaerna foer mig om han blott

vidgar, att det aer just pa detta vittnes utsago, han byggt sin

anklagelse. Personligen har jag efter detta fatt en vida hoegre tanke om

vittnets karaktaer och sanningskaerlek. Han star foer mig som en man, hos

vilken sanningskaerleken segrat oever futtiga haensyn--

Denna vackra harang avbroets av ett skallande skratt. Hela foersamlingen

ryckte till och vaende sig mot den anklagade. Det var verkligen han, som

skrattade och skrattade foer full hals. Bestoertningen blev stor,

foerargelsen stoerre. Herr Schueler motade bada med ett raskt ingripande.

Han sa:

Jag har redan foerut velat papeka en omstaendighet, som vallat mig stora

bekymmer. Min klients fysiska och framfoer allt psykiska haelsa har den

sista tiden betaenkligt foersvagats. Faengelseluftens deprimerande inverkan

har ruinerat aeven dessa robusta nerver--

Foerhandlingarna avbroetos, den anklagade aterfoerdes till sin cell,

faengelselaekaren tillkallades. Han fann inga som helst symtom av nagon

nervsjukdom. Tillfragad varfoer han brustit i skratt svarade Faber:

Kan man goera annat? Jag vet inte, vem som ljuger vaerst min advokat eller

den andre!

Minnet av advokaternas ordstrid kom honom ater att brista i skratt, men

denna gang kulminerade skrattet i ett valdsamt hostanfall. Han stroek sig

med handen oever mun och visade laekaren en blodblandad upphostning. En

undersoekning med stetoskopet gav vid handen, att den ena lungan var raett

hart angripen. Mikroskopet visade naervaron av tuberkler i upphostningen.

Faber oeverfoerdes till faengelsets sjukavdelning. Hans tillstand var dock

icke sadant att man behoevde goera nagot uppskov i foerhandlingarna.

Sa stod saken, da herr Schueler foerde bykvinnorna i elden. I trots av att

de gavo sina uppgifter i sa likalydande vaendningar, att aklagaren

foeraktfullt talade om "herr Schuelers formulaer", blevo dessa foerhoer ej

enformiga. Var och en gav sin beraettelse ett saerdrag, betecknande foer

vittnets karaktaer, omstaendigheter och behov. En kvinna hade hoppats, att

Faber skulle utrota superiet i byn; en annan att han skulle taga sig an

de misshandlade kvinnornas sak; en tredje hade hoppats bli botad foer

ett arslangt lidande; en fjaerde hade soekt och voerdat honom pa grund av

hans djupa insikter i naturens skilda riken. De flesta sade sig dock av

Faber vaenta ett klarare gudsord aen vad kyrkan skaenkte. Sa hade var och

en haengt sina saerskilda oenskningar pa honom och smyckat honom med

egenskaper och foermagor alltefter eget behov. Hans Hinz lyssnade till

lovsangen med synbart behag.

Och aen engang brast han i skratt, men nu drunknade hans skratt i hela

foersamlingens. En flicka, vars foerstand tydligen ej hoerde till de

skarpaste, hade i svaermiska ordalag prisat Hansi sasom den, vilken kunde

goera envar lycklig och i all synnerhet kvinnorna. Foer att goera slut pa

hennes tvetydiga svammel, fragade herr Schueler kort och torrt, om hon

trodde Faber vara i stand att sla ihjael en maenniska, vartill flickan i

foernaermad ton genmaelte:

A bevars! Ett dussin om det kniper!

Hennes stolthet oever hjaeltens kroppskrafter och hennes okaenslighet foer

fragans moraliska betydelse framkallade en stormande munterhet. Domaren

hotade att lata utrymma salen och da lugnet aterstaellts, kallade herr

Schueler fram sitt huvudvittne: fru Maturin.

* * * * *

Hon stod vid vittnesskranket och hoell sig krampaktigt fast vid dess

spjaelor. Redan hennes roest och tonfall, da hon avlade eden, laet

foersamlingen ana att det haer var fraga om ett viktigt vittnesmal.

Domaren gjorde nagra inledande fragor, som fingo knappt hoerbara svar.

Vaend till honom yttrade nu herr Schueler:

Jag oenskar veta, var vittnet uppehoell sig den oedesdigra dagen mellan

klockan fem och halv tio eftermiddagen.

Domaren upprepade fragan, fru Maturin svarade lagmaelt men fullt tydligt:

I mitt hem.

Var ni ensam? fragade herr Schueler. Fru Maturin kroep ihop och drog

schalen taetare omkring sig. Domaren upprepade fragan; hon svarade:

Min man hade farit till staden.

Herr Schueler visade tydligt att han icke var noejd med svaret och lika

tydligt, att han sjaelv kaende sig brydd. Han stroek sig med handen

upprepade ganger oever ansiktet. Ploetsligt gick han pa taspetsarna bort

till domaren och viskade honom nagot i oerat. Domaren spratt till och

blickade haepen upp pa herr Schueler. Daerpa nickade han och sade, i det

han ater vaende sig mot vittnet:

Ni ska inte kringga fragan! Var ni ensam i ert hem?

Fru Maturin svarade hastigt och en smula sluddrande:

Hansi Hinz var hos mig.

Den anklagade smalog halvt foerbluffad, halvt medlidsam. Det foerefoell

honom som om orden fladdrat fram genom tystnaden likt ostadigt

vinglande, svarta sma fjaerilar.

Herr Schueler fortsatte:

Kan ni erinra er, vid vilken tid er man laemnade garden?

Fru Maturin hade emellertid aterfatt sitt lugn och svarade alltjaemt vaend

mot domaren, hoegt och tydligt:

Han for med femtaget.

Och naer infann sig den anklagade?

Strax efterat. En kvart kanske.

Visste han pa foerhand, att er man skulle laemna garden?

Ja.

Herr Schueler gav svaret tid att verka; daerpa vaende han sig till domaren

och yttrade:

Foerst foer tre dagar sedan infann sig vittnet i min bostad och avlade

denna bekaennelse. Da jag foerebradde henne, att hon sa laenge foertegat en

omstaendighet av avgoerande betydelse, svarade hon att hon i det laengsta

velat skona sin man. Jag oenskar nu fa bekraeftat, att det var denna

finkaenslighet eller fruktan, som vallade hennes foertegenhet.

Domaren behoevde nagra minuter foer att formulera den kinkiga fragan.

Redan innan den framstaellts fick den ett slags svar: en ljudlig,

stoenande suck. Domaren vaende sig foerargad mot ahoerarna, men den

tillaemnade foerebraelsen stannade pa tungan. Fridstoeraren, som satt pa

fraemsta ahoerarbaenken, var en stor, kutryggig gammal bonde med slaetrakat

roedlaett ansikte, fru Maturins man. Han hoell de knutna naevarna hart

pressade mot munnen, som om han velat hejda aen flera suckar. Domaren

vaende sig ater till vittnet.

Hade ni nagon giltig orsak foermoda, att den anklagades besoek i ert hem

skulle valla er man vrede eller sorg?

Fru Maturin svarade med naiv uppriktighet:

Det aer klart; det foerstar man.

En spjuver bland ahoerarna ropade: Tacka tusan foer det! Han foerdes genast

ut ur salen men hans dumma skaemt vaeckte varken loeje eller ens nagon

uppmaerksamhet. Spaenningen var alltfoer stark. Domaren fortfor:

Hur laenge uppehoell sig den anklagade i ert hem?

Han gick en kvart oever nio.

Hur kan ni sa precis erinra er klockslaget?

Jag sag flera ganger pa klockan. Hansi hade aerende till en gard soeder om

byn och han kunde inte komma dit senare aen tio.

Vet ni, om den anklagade gick direkt till den daer garden, sen han laemnat

ert hem?

Jag foeljde honom en bit pa vaeg.

Moette ni nagon under vaegen?

Fru Maturin tycktes rannsaka sitt minne; slutligen jakade hon och

namngav tvenne kvinnor.

Kunde den anklagade uppehalla sig sa laenge i ert hem utan att nagon av

ert husfolk varsnade honom?

Fru Maturin svarade raskt:

En av pigorna sag honom, da han kom; men jag har bett henne tiga.

Under det att vittnesmalet avgavs hade aklagaren haft sin uppmaerksamhet

huvudsakligast faestad vid den anklagade. Fabers foerbluffade och

medlidsamma loeje hade icke undgatt honom; efter hand som vittnesmalet

framskred blev den anklagades ansiktsuttryck och hallning alltmera

tryggt oeverlaegset och foeraktfullt. Pa grund av sjukdomen tillaet man

honom att sitta och denna tillatelse utnyttjade han nu pa ett naestan vael

ofoerskaemt saett. Makligt tillbakalutad mot skranket med armarna korsade

oever broestet, det ena benet kastat oever det andra tycktes han foelja

foerhandlingarna, halvt road, halvt uttrakad. Tydligen betraktade han

saken som redan avgjord till sin foerman. Aklagaren ingrep.

Det kan ju vara moejligt, sade han, att vittnet av haensyn till sin man

och sitt rykte hallit en sa viktig omstaendighet hemlig. Daeremot

foerefaller det mig alldeles otroligt, att den anklagade, som gjort ett

sa stort nummer av sitt ytterst svaga alibi, ej med ett ord beroert sitt

besoek hos vittnet. Lat oss visa en liten smula aktning om icke foer

sanningen sa atminstone foer det sannolika.

Herr Schueler stod just i begrepp att parera det skarpa utfallet, da hans

klient ploetsligt sprang upp fran baenken och utropade:

Sanningen aer att jag aldrig sprungit efter kvinnor, men vael ha de

sprungit efter mig. Det aer sanningen. Och kom inte och tala om sanning i

den haer loegnhalan! Det aer kvinnorna, som ljugit mig hit och nu far de

vael se till, hur de ska kunna slaepa mig haerifran.

Domaren gav honom en straeng tillraettavisning, varvid den anklagade

bugade sig och tog med handen at huvudet som foer att stryka av moessan.

Han mumlade halvt foer sig sjaelv:

Folk haller styvt pa sanningen, naer den gagnar dem sjaelva eller skadar

andra. Eljest aer det inte sa kinkigt. Men man kan bli led vid alla

loegner ocksa.

Tidigt pa morgonen den sista raettegangsdagen traedde herr Schueler in i

sin klients cell. Han var tankfull och bekymrad; segern tycktes honom

alls icke saekrad. Aklagaren hade aennu tre vittnen ohoerda. Tva av dem

voro maen: byns skolmaestare och skogsfogden. Deras utsago skulle, antog

herr Schueler, ga ut pa att staella Fabers foerhallande till kvinnorna i

sadan dager, att vaerdet av deras vittnesboerd foerringades. Det tredje

vittnet var en kvinna, skogsfogdens dotter, Graedel. Om henne visste herr

Schueler ingenting annat aen att hon var Henriks hustru och denna

okunnighet oroade den foersiktige advokaten.

Hans Hinz satt vid en ganska riklig och smaklig frukost och befann sig i

det yppersta lynne. God morgon, husbond! ropade han at herr Schueler och

grinade sjaelv at sin skaemtsamma haelsning. Mellan honom och herr Schueler

radde ganska stor foertrolighet och da de voro pa tu man hand brukade

advokaten dua sin klient. Foersaenkt i sina funderingar besvarade Schueler

icke hans haelsning utan satte sig pa baenken och boerjade ivrigt blaeddra

bland papperna i sin portfoelj.

Slutligen sag herr Schueler upp fran sina papper och yttrade i betaenksam

ton:

Ja, min kaera vaen, jag har gjort mitt baesta och jag hoppas att vi skola

lyckas. Men maenniskan spar och Gud rar, som man plaer saega. Aklagaren har

aennu tre vittnen ohoerda. De tva bekymra mig inte stort. Den tredje aer

den daer bonden Henriks hustru Graedel. Matte hon inte staella till med

nagon olycka.

Graedel! utbrast Hans Hinz och hoejde oegonbrynen aenda till harfaestet.

Efter en stund sade han, lugnt och trohjaertat:

Hon blir inte farlig. Hon vet ingenting.

Nej, vad skulle hon ocksa veta? mumlade herr Schueler en smula foerlaegen.

Och han fortsatte:

Men kvinnor aero i vissa fall mycket daliga och opalitliga vittnen. De

veta vad de oenskar veta. De veta med hjaertat sa att saega. Fragan aer nu,

om hennes hjaerta aer staemt till din foerdel eller motsatsen. Pa det kan

mycket bero.

Faber vaende honom ovilligt ryggen, och da herr Schueler fullfoeljde sina

bekymmersamma funderingar, avbroet han honom barskt.

Prata inga dumheter! Graedel! Det aer nagonting helt annat. Foer resten vet

hon ingenting. Tig med sant daer!

Infoerd i raettegangssalen bugade han foerst som vanligt foer domaren men

vaende sig daerpa mot de till traengsel fyllda ahoerarbaenkarna och haelsade

helt sirligt med upprepade bugningar. Da boerjade nagra damer vifta med

sina naesdukar, andra kastade slaengkyssar och ater andra klappade i

haenderna. Den foergrymmade domaren hotade att lata utrymma salen, varvid

Faber foerebraende utbrast:

Herr domare! Det aer ju sista gangen!

Som straff foer sitt oskickliga upptraedande frantogs han raetten att sitta

under foerhandlingarna. Faber bugade och sade allvarligt:

Alldeles riktigt, i dag boer jag sta.

Foerhandlingarna boerjade. Skogsfogdens och skolmaestarens vittnesboerd

gingo, som herr Schueler foermodat, ut pa att visa, vilket inflytande den

anklagade haft oever kvinnorna. Men till aklagarens foerargelse svaevade de

pa malet alldeles som Henrik, och skogsfogden foerklarade till slut helt

bestaemt att hans samvete foerbjoed honom att infoer raetten upprepa en massa

dumt byskvaller.

Nu blev det Graedels tur. Hon hade framsagt den foerestavade eden med

tydlig och stark roest men besvarade nu fragorna lagmaelt och aengsligt.

Herr Schueler satt i stark spaenning. Emellertid staellde aklagaren blott

ett par taemligen betydelseloesa fragor till vittnet. Hon hade den

oedesdigra dagens morgon moett sin mans styvmor och av henne fatt veta,

att svaerfadern skulle resa till staden. Vidare hade fru Maturin yttrat

att hon aemnade anvaenda tiden vael under mannens franvaro. Tillfragad vad

hon ansag att svaermodern menat med detta yttrande, svarade hon, att hon

trott att svaermodern aemnade vidtaga foerberedelser foer det beramade

skogsmoetet. Sedan han natt detta skaeligen magra resultat foerklarade sig

aklagaren ej ha flera fragor att goera. Da reste sig herr Schueler och

framstaellde samma fraga som han regelbundet staellt till foeregaende

vittnen: Trodde hon den anklagade vara i stand att bega en sadan

ogaerning som den, foer vilken han beskylldes. Med en trotsig styrka och

skaerpa i roesten, som man knappt skulle ha tilltrott henne, svarade

Graedel:

Nej. Aldrig i livet! Jag kaenner honom, sen vi voro barn. Jag vet, att

han inte har gjort det.

Herr Schueler spratt till och sken upp. Slumpen hade tydligen smusslat

till honom aennu en trumf. Det var sannerligen icke illa att avsluta den

langa raden vittnesmal med ett aklagarevittne, som uttalade sin

bergfasta tro pa den anklagades oskuld. Han besloet att utnyttja trumfen,

han uppmanade Graedel att utfoerligt beraetta, vad hon hade sig bekant om

den anklagade.

Olyckligtvis fattade Graedel denna uppmaning alltfoer bokstavligt. Det

edliga loeftet att ingenting foertiga skraemde henne till onoedig

utfoerlighet. Hon skildrade raett omstaendligt den foeraeldraloese pojkens

uppvaextar, som till stoersta delen foerflutit i skogsfogdens gard. Bade

domare och aklagare och slutligen aeven herr Schueler soekte da och da

daempa hennes beraettariver, men hon stoette staendigt pa nya enskildheter,

som hon fann mycket betydelsefulla. Och hon beraettade sa troskyldigt och

med sa barnslig oevertygelse om beraettelsens vikt, att de knappt hade

hjaerta att avbryta henne. Salunda fingo ahoerarna en frisk och ganska

tydlig bild av vallarepojken. De fingo bland annat nagra taemligen

oskyldiga tjuvpojksstreck till livs, vilka verkade desto mer roande som

beraetterskan tydligen framstaellde dem med djupt och allvarligt

ogillande. Helhetsintrycket blev i alla haendelser gynnsamt: en praektig

och godhjaertad pojke, stark, flitig, samvetsgrann, hjaelpsam.

Dessa sma beraettelser om lantlig och barnslig oskuld tjusade

stadsdamerna och vaeckte hos bykvinnorna blida och vemodiga minnen.

Staemningen i den pompoesa och dystra raettegangssalen foeraendrades, som om

man ploetsligt oeppnat alla dess foenster foer varsol och varvind, barrdoft

och bybaeckens sorl. Allas blickar voro oavlatligt faestade vid

beraetterskan.

Ledd av herr Schuelers foersiktiga fragor foerdes hon nu fram till senare

tider. Hon blev mindre meddelsam. Sedan Faber gatt i tjaenst hos herr

Gruber hade de saellan moetts. Kvinnosladdret om draengens hemlighetsfulla

foermagor och underkurer hade hon aldrig faest sig saerdeles vid. Lockad av

sin nyfikenhet hade hon dock engang soekt hans hjaelp, men da han oeppet

tillstatt, att han icke ens kunde trolla bort vartor, hade hon foerstatt

att det inte var det ringaste bevaent med hans kunskaper.

Denna i en viss oemkande och foeraktfull ton framsagda dom alstrade en

skrattlust, som smittade sjaelve domaren. Mitt i den rungande

skrattsalvan ropade Hansi Hinz ivrig och halvt foerargad:

Du gloemmer, att jag gav dig koersbaer i staellet!

Graedel ropade tillbaka:

Det gloemmer jag visst inte. Sex at du och sex at jag och det trettonde

delade vi.

Domaren fann nu radligt att doelja munterheten bakom sin allra

straengaste aembetsmin.

Savael aklagare som foersvarare foerklarade sig beredda att oeverlaemna

malet. Aklagaren fattade sig helt kort, papekade att alla indicier gingo

i samma foer den anklagade ogynnsamma riktning, understroek svagheterna i

det presterade alibit och yttrade till sist med skaerpa, att om nagra

vittnen blivit obehoerigt paverkade, sa var det sannerligen icke

aklagarens.

Aeven herr Schueler alade sig en viss matta. Han framstaellde pa sitt saett

vittnesmalens resultat och yrkade pa den anklagades frikaennande. Likvael

kunde han icke helt avsta fran att soeka giva raettegangen en mer

allmaennelig betydelse. Han yttrade:

Det haer aer ej blott fraga om ett maenniskooede utan jaemvael om vissa

principer, som foer mig alltid varit heliga. Om den anklagade icke

foervaervat sig annat aen sina medborgares blotta aktning, skulle han

sannolikt ej ha statt, daer han nu star. Det jaemnstrukna blir ej foeremal

foer tadel, avund och intriger. Faber aer eller har varit en folkledare.

Aklagaren har vid flera tillfaellen med tydligt foerakt gjort gaellande,

att hans anhaengare huvudsakligast utgjorts av kvinnor. Jag vill goera min

kollega en kanske nagot naergangen fraga. Anser han verkligen kvinnors

haengivenhet och beundran sa mycket mindre vaerda aen maennens? Ma vara att

de i hoegre grad aen vi lata leda sig av sina kaenslor. Maste dessa kaenslor

ovillkorligen leda dem vilse? Styras de verkligen av en pervers boejelse

foer allt som aer oaekta, falskt, loegnaktigt? Ja, i sa fall maste jag

medge att dessa kvinnors haengivenhet a priori staemplar min klient som en

svar brottsling. Men jag dristar foermoda att icke ens min aerade

motstandare ser sa moerkt pa vara moedrar, hustrur, doettrar. Det ma foer

resten bliva hans ensak. Foer mig och foer manga med mig vaeger det

kvinnliga foertroendet snarare tyngre aen det manliga. En aerlig

sanningssoekare skall--det aer min fasta oevertygelse--vinna sina foersta

proselyter bland kvinnorna. Och om han blott vunne en enda anhaengare och

denna enda vore en kvinna, skulle jag saega: Han har kanske icke funnit

sanningen, men jag vet, att han har soekt den. En sadan sanningssoekare aer

min klient. Kvinnor ha i honom sett sin ledare; maen ha padiktat honom

ett brott. Jag oeverlaemnar honom med lugn at hans insiktsfulla och

samvetsgranna domare. Ur materiell synpunkt sett kan han icke vara

brottslig; ur ideell synpunkt sett far han icke vara det.

Herr Schuelers tal mottogs med stillatigande men tydligt bifall. Domaren

staellde nu till den anklagade den obligatoriska fragan, om han hade

nagot att tillaegga, innan raetten boerjade sin oeverlaeggning.

Faber svarade:

Jag vill tala om, hur det gick till.

Hans roest var emellertid sa grumlig att domaren ej uppfattade svaret.

Hansi Hinz stod en stund tyst och stirrade framfoer sig. Hans oegonbryn

voro hoegt uppdragna i pannan alldeles som da han, sittande pa baenken

vid kvarnen, grubblade oever kvinnornas mangahanda spoersmal.

Slutligen boerjade han tala med tydlig roest men i avhuggna och ibland

svarfoerstaeliga satser. Han sade:

Sa haer var det. Husbond lovade att tala med skogsfogden om Graedel. Jag

litade pa loeftet, men han svek. Da visade han mig testamentet, att

kvarnen och skogen skulle bli mina. Det tyckte jag var raett. Men vad det

led blev han ond pa mig. Han sa, att han kunde riva soender testamentet

som om det ingenting varit. Da kunde jag inte lita pa det heller. Vad

skulle jag lita pa? Allting var loegn tyckte jag. Och jag tyckte det var

oraett.

Och den daer dagen kom husbond till mig och jag hade vaentat pa honom

laenge och taenkt oever saken. Da tog jag honom med mig upp pa kammaren och

fragade om han redan rivit soender papperet. Nej, sa han, men han skulle

goera det samma afton. Da taenkte jag: Han ska ljuga sa laenge han lever,

men om han doer nu, ljuger han inte mer. Och han foerstod, vad jag taenkte.

Han blev sa raedd, att jag maste halla honom uppe. Han la huvut haer pa

broestet och bedyrade att han inte skulle ljuga. Men det var foer sent. Du

ska tro mig, sa han, det aer noedvaendigt att vi maenniskor tro varann. Det

kan haenda. Men han hade sjaelv handlat sa, att jag inte kunde tro honom.

Da bar jag honom bort till luckan och laet honom falla ned i kvarnen. Jag

sprang genast ned och kaende pa honom att han redan var doed. Da blev jag

foerskraeckt och gav mig ut i skogen, men naer jag lugnat mig gick jag

till bekanta foer att de skulle tro, att jag varit borta fran kvarnen.

Det aer sanningen.

Fabers bekaennelse foeljdes av en fullstaendig och raett langvarig tystnad.

Icke ens den bestoerte herr Schueler foermadde fa fram ett ord. Domaren

vred och vaende haeftigt pa sina papper och det laetta prasslet var det

enda ljud som foernams. Slutligen yttrade domaren:

Hur kommer det sig, att Faber, som hitintills halsstarrigt foernekat all

skuld, nu helt ploetsligt avlaegger bekaennelse?

Hansi Hinz hoejde eftersinnande de tjocka oegonbrynen. Daerpa vaende han sig

langsamt om och soekte med blicken Graedel, som tagit plats bland

ahoerarna. Han pekade pa henne. Han sade:

Om hon daer ljugit som de andra, sa skulle jag inte ha sagt ett ord, utan

herrarna hade fatt leta sig hit eller dit. Men det var sant allt vad hon

sa. Aenda fran det vi var sma, det var sant alltsammans. Allt, vad de

andra sa, var loegn, men allt vad Graedel sa var sant. Varfoer skulle jag

da ljuga? Inte vinner man nagonting med loegn, nej, ingenting.

Den anklagade, som hela tiden foerblivit staende, visade nu oroande

tecken till svaghet och begynnande vanmakt, varfoer sessionen

avbroets. Vid foeljande session doemdes mjoelnardraengen Hans Hinz

Faber--trots herr Schuelers anstraengningar att fa honom staelld under

laekareobservation--till livstids straffarbete. Faber foerklarade sig noejd

med domen. Herr Schuelers nederlag blev saledes fullstaendigt och hans

hopp att med fallet Faber som sprangbraeda na en baettre staellning

krossat. Flera vittnen staelldes till ansvar foer mened, men endast fru

Maturin kunde oeverbevisas. Eftersom hon befann sig i vaelsignat tillstand

ansag sig emellertid vederboerande laekare kunna intyga att hon vid

ifragavarande tillfaelle ej aegt sina sinnens fulla bruk.

I byn talades det givetvis laenge om denna raettegang och om Hansi Hinz.

Aeven som tukthusfange sysselsatte han kvinnornas fantasi och var foeremal

foer deras oemmaste medlidande. Mot Graedel visade de en tyst avoghet, vars

ofoernuftiga orsak var den, att de i henne sago upphovet till Hansis

olycka. Hon levde naestan lika ensamt och stillsamt som fangen sjaelv.

Vad Hansi Hinz betraeffar, tycktes han icke vantrivas i sin sjukcell.

Visserligen satt han foer det mesta tyst och oroerlig pa baenken vid vaeggen

och soekte allahanda foerevaendningar foer att slippa ifran de foereskrivna

promenaderna. Men han sag helt foernoejd ut, daer han satt lugn med sina

tankar, bakom hoejda oegonbryn funderande oever ett och annat.

Hans straff blev kort; halvtannat ar efter domen dog han.

Da Casimir Brut slutade, var praesten alltjaemt spaeckad med fragor, men

foervaltaren ursaektade sig som hastigast och atervaende till sina

raekenskaper. Praesten gick nu loes pa den stackars Faber, laemnade

ingenting hederligt kvar hos honom utan menade, att han varit en uraekta

spetsbov och vael vaerd sitt oede. Damerna Willman togo honom daeremot

ganska varmt i foersvar, sa att det ville synas som om den stackaren aennu

efter doeden behallit nagot av sitt kvinnotycke. Lotten beundrade hans

standaktiga kaerlek till en enda kvinna, doktor Karolina prisade hans

hjaelpsamhet och ridderlighet mot kvinnor i trangmal, Betty foervanade sig

oever hans foermaga att pa ett stillsamt saett klara sig bland sa manga

fruntimmer, och Lizzy sa:

Jag fick det intrycket att han maste ha varit en statlig och bra pojke

och inte sa olik herr Brut sjaelv. Jag aer verkligen ledsen, att han inte

kan tala mig.

Ledsamma erfarenheter ha gjort honom till kvinnohatare, foerklarade

Betty.

Det ser naestan sa ut, infoell doktor Karolina med betydelsefull skaerpa.

Och under dessa repliker betraktade damerna oavvaent fru Olga, som satt

daer i sin vita klaenning och sag ut som om hon maste svaelja nagonting

bittert.

Froeken Alexander viskade till generalagenten:

Om jag inte misstar mig, aer lilla hennes nad naera graten. Jag vagar

foerutspa, att saken blir aennu sorgligare aen jag foerst taenkt mig.

Spa vad ni vill, kaera maenniska, mumlade generalagenten och drog sig

skyggt at sidan. Men laemna mig i fred; jag har haft nog av olyckor.

Mina damer, fortsatte han vaendande sig till de oevriga. Haer har talats

mycket om kaerlek och foervisso foerljuvar den livet och goer det vaert att

leva, pa samma gang som den trasslar till det och astadkommer manga

obehag och onoediga utgifter. Men det finns ocksa utgifter som man aldrig

behoever angra. Det kommer en tid, mina damer, da kaerleken inte laengre

har nagonting att saega. Vaenskapen inte heller. De stora, vittfamnande

intressena falla fran sjaelen, som grenarna fran en gammal tall. Trohet

blir ett tomt ord, framgang meningsloes, glaedje han. Livet blir gratt som

dimma. Minnena plaga. Kroppen njuter av intet; sjaelen slutes langsamt i

moerker. All visdom foerlorar sin saelta. Och tiden blir lang. Men har man

da, mina damer--och aeven herr kyrkoherden kan taenka pa saken, ty det

finns manga olika prislaegen--har man da en liten konstgjord, sjungande

fagel--

* * * * *

Haer avbroets herr generalagenten av ljudet fran en doerr, som vraektes upp,

tummel i trappan, snubbel oever troeskeln. Praestens son stod i

doerroeppningen, flaemtande men trots spranget blek. Strax efter honom kom

Ludwig, knuffade den andre at sidan och kastade sig pa en stol. Bordet

med kaffekoppar och likoerflaskor var naera att stjaelpa, da damerna alla

pa engang stoertade upp.

Lugna er! flaemtade Ludwig. Jag har bara slagits.

Och de kunde tryggt tro honom pa hans ord, ty blod floet ymnigt fran naesa

och mun. Brita sprang efter vatten och handdukar. Ludwig bloedde och sa:

Jag har slagits med drevkarlarna.

Med hela hopen? fragade Brita.

Idiot! Men jag slogs med den vaerste av dem, det kan herrn daer intyga.

Det var Bollans faestman och han slogs foer toesens skull, sa det aer

ingenting att saega om det. Jag slogs, daerfoer att han pastod att Casimir

tagit livet av henne. Och det finns inte heller nagonting att saega om

det. Den ena maenniskan kan komma att sla ihjael den andra och vara

renharig aenda. Men han pastod, att Casimir ville skjuta skulden pa nagon

bland karlarna och sjaelv smita. Da slogs jag.

Han fick mycket smoerj, fortsatte praestens son med en viss

tillfredsstaellelse. Och nu gaeller det herr Brut sjaelv. Hela skocken

kommer hitat.

Spring ned i flygeln, befallde praesten sin son, och saeg at foervaltaren

att han genast kommer hit.

Ludwig, sa doktor Karolina, som i egenskap av aeldsta flicka Willman

gaerna tog ledningen vid allvarliga tillfaellen. Ludwig, du har anseende

foer att vara en sanningsenlig gosse. Saeg oss, vad du vet!

Jag vet ingenting annat aen vad karlarna beraetta, muttrade Ludwig

motvilligt. Men sa haer ska det ha gatt till. Flickan gick ut i morse foer

att haemta grodspott at Olle, som har en revorm bakom oerat. Da moette hon

sin faestman, som aer torvupptagare och jag kaenner mycket vael igen honom

nu, sen jag har slagits med honom. Naja, de gick och gick och kommo allt

laengre bort utan att finna nagon grodspott. Om de funno nagot annat, det

vet jag inte, men raett vad det var, kom Casimir oever dem i skogen. Han

hade kommit oever dem engang foerut pa morgonkroeken och skickat hem

flickan, sa nu tyckte han, att mattet var ragat. Han maette dem skaeppan

full bada tva, och han sa, att hennes nad hade straengt foerbjudit sant

daer. Torvupptagaren insag det oraetta i sitt handlingssaett och hade just

boerjat lomma i vaeg, da den ettriga flickan ropade nagot som gjorde

Casimir ursinnig.

Vad ropade hon? fragade doktor Karolina.

Men Ludwig fortsatte:

Han tog tag i henne och sa, att nu skulle hon genast foelja honom till

laensman och saettas i haekte foer sin onda tungas skull. Men flickan blev

fran vettet och skrek, att hon hellre skulle ta livet av sig aen komma i

haekte. Hon slet sig loes och sprang och Casimir satte efter henne. Sen

dess har hon inte varit sedd; men fram pa dan kom Casimir och laet

genomleta arbetarebarackerna och Spilleboda och staellde till med

skallgang. Och nu tro de, att han gjort det foer att vilseleda och kasta

misstankarna pa torvupptagarna. Dessutom ha praestens foerfaerliga barn

sprungit omkring och bedyrat att de sett mordet begas. Och ett aeldre

stadsfruntimmer ska ha varit hos statarna och sagt, att foervaltaren

kommer att bekaenna innan kvaellen.

Det aeldre stadsfruntimret, infoell froeken Alexander, aer nog ingen annan

aen jag. Och jag tror fortfarande, att bekaennelsen inte ska lata vaenta pa

sig. Sadant har jag pa kaenn. Foer resten fa vi inte doema herr Brut foer

hart. Vad flickan ropade till honom var verkligen oanstaendigt, och en

man med hans temperament blir laett offer foer sin vrede.

Kors i jissi namn! ropade Ludwig och stirrade foerskraeckt pa den dystert

leende froeken Alexander. Hur kan damen veta, vad som sas i skogen?

Kaenner man maenniskorna, svarade froeken Alexander, sa vet man naestan

alltid pa ett ungefaer, vad de ha sagt eller kommer att saega vid det och

det tillfaellet. Man kan ta fel pa ordalydelsen men inte pa innehallet.

Ludwig! manade doktor Karolina. Det aer av vikt att fa veta vad flickan

sa, som kunde till den grad upproera herr Brut. Jag kan inte taenka att du

aemnar undanhalla oss sanningen.

Jo, det goer jag, sa Ludwig som satt med huvudet tillbakaboejt foer att fa

blodet att stanna. Och han tillade:

I det haer fallet kan inte fan sjaelv tala sanning. Da aer det baettre att

slass.

Jasa, sa praesten. Da toer hon ha beskyllt honom foer stoeld eller andra

oegentligheter, och det kan staemma med det ovaentade avskedet.

Daer hoegg kyrkoherden i sten! skrek Ludwig foerargad. Och ploetsligt

givande efter foer sin pinsamma och tyranniska sanningskaerlek fortsatte

han buttert:

Flickan sa, att hennes nad kunde vara lagom straeng om dagarna, naer hon

sjaelv gick till foervaltaren om naetterna. Undra sen pa om att han blev

arg, helst draengen hoerde pa--

* * * * *

Det aer moejligt att en viss anstaendighetskaensla parad med oemkan skulle ha

avhallit damerna Willman fran att kommentera det sensationella

avsloejandet, ifall den foersta djupa tystnaden brutits pa ett vaerdigt och

avledande saett. Olyckligtvis blev det herr generalagenten foer

konstgjorda faglar, som foerst tog till ordet. Han var inte situationen

vuxen, eller raettare sagt: han var alldeles bakom floetet. Hans

aelsklingsfagel var krossad och trots den sena timmen hade han icke fatt

upptaga en enda order. Han var sjaelv sorgsen och orolig, och som alla

sorgsna och oroliga trodde han sig omgiven av idel glada, lyckliga och

skaemtsamma varelser. Daertill kom, att de foer honom ovanliga vinerna och

likoererna avtrubbat hans eljest skarpa omdoeme. Han brast i ett

spasmodiskt fnitter och utropade:

Ack, lilla hennes nad, nu aer raetta stunden att koepa tva sma faglar: en

foer er sjaelv och en foer er vaen. Minns ni inte, hur jag och min aelskade

Judit signalerade till varandra? Det aer praktiskt! Det aer poetiskt. I

laengden ocksa billigt pa grund av spelverkets outslitlighet. Och det

blir ett minne! Da hoesten kommer och aldern, och vintern och den stora

tystnaden--tryck pa knappen och var och ungdom aero ater daer! Da

naektergalen tiger, hennes nad, da sjunga mina faglar!

Ludwig tog honom i armen och viskade vaenligt: Om herr generalagenten

tiger, lovar jag att koepa ett halvt dussin! Generalagenten teg och

antecknade ordern. Men damerna Willman gingo till attack:

Besynnerligt! sa doktor Karolina. Besynnerligt att detta skulle haenda

dig, kaera Olga, som av var mor alltid framhoells som ett exempel pa

sjaelvbehaerskning. Besynnerligt ehuru icke alldeles ovaentat. I alla

haendelser katastrofalt! Herr Brut aer dock en tjaenare. Han hoer inte till

var sfaer. Det kan bli en obehaglig historia.

Obehaglig eller ej, genmaelte Betty, sa aer den psykologiskt intressant.

Bort fran erotiken kommer i ett nytt ljus. Roerelsen blir mig mera

sympatisk, ty det ligger ett verkligt patos bakom och ett stort

moraliskt fallissemang.

Menar ni verkligen, att hon aer kaer i honom? undrade Lizzy. I sa fall

blir hans avsked en gata.

Eller en bluff! atertog doktor Karolina. Det oroar mig mer aen nagot

annat, ty det kan tyda pa framtidsplaner. Hur langt har du egentligen

taenkt ga, min snaella vaen? Jag hoppas, att du inte i din yra gloemt

Jan-Petters testamente? Ett nytt aektenskap betyder Larsbos foerlust. Taenk

om du skulle vilja foerklara dig! Vi aero haer bland vaenner, situationen aer

kritisk och en falsk blygsamhet obehoevlig.

Nu begriper jag, infoell Betty, varfoer just Olle skulle upptaecka

sambandet mellan sedlighet och ekonomi. Men jag foerstar inte, hur hon

taenker loesa problemet foer sitt eget vidkommande.

I alla haendelser, sa Lizzy, aer det tydligt, att hon har experimenterat.

Hur i all sin dar har hon sluppit ut om naetterna? undrade Brita, som

alla ungdomar mera intresserad av det rent tekniska. Bollan ligger ju i

ytterrummet och hon sover som en fagel.

Lotten sa:

Ni ska fa se, att hon gatt genom Jan-Petters rum!

Doerren aer igenspikad, invaende doktor Karolina.

Spikar kan dras ut!

Stora vasen star framfoer doerren, invaende Lizzy.

Stora vaser kan flyttas!

Damerna Willman tystnade till begrundan. Egendomligt nog tycktes

intresset foer fru Olgas saett att praktisera sig in och ut undertrycka

alla andra intressen. De gjorde emellertid icke nagra fragor, kanske

oevertygade om att ej erhalla nagra svar.

Ty foeremalet foer deras ogillande och harmsna foerundran foerefoell att vara

alldeles kaensloloest och omedvetet om vad som yttrades. Hon hade gatt

fram till det oeppna foenstret och stod och sag ut oever gardsplanen och

parken. Ansiktet var vaxgult, oegonen omgivna av vida, bla ringar. Den

finsvarvade lilla kroppen foersattes stoetvis i dallringar, som om den

utsatts foer elektriska stroemmar. Det kan inte foernekas, att hennes

utseende pa den sista kvarten betaenkligt deklinerat. Hon sag inte gammal

ut; hon sag ut som en sjuk flicka, en konvalescent. Utsmyckningen hade

falnat.

Hennes tankeverksamhet var lyckligtvis bedoevad, hennes kaenslor

olyckligtvis icke. Alldeles som pa morgonen hade hon en dunkel kaensla av

att nagonting krossats--en hel liten leksaksvaerld. Hon liknade en

barnunge som rett sig en traedgardstaeppa, foernumstigt arbetat, petat och

plockat pa flickmaner, ansat var blomma, ordnat vart stra och fatt det

hela till foerundran prydligt, prudentligt och naett. Mitt i hagen; bland

snar och klaengen, vildros, maskros och tistel. Och klokt folk hade sagt:

Na, na, lilla barn, du arbetar ju bara foer bocken! Det var inte sant;

men nu var det sant. Olyckan och skammen lag mindre daeri, att bocken

skoevlat hennes taeppa; snarare daeri att hon gjort den sa fin, prudentlig

och naett. Ty bocken! Vem var bocken? Casimir Brut? Nej. Jan-Petter och

ingen annan. Och hon visste utan att taenka det i ord att en lang strid

slutat med nederlag. Jan-Petter triumferade! Hon foernam hans roest i

flickorna Willmans; hon brydde sig inte om orden, roesten var henne

alldeles nog.

Som hon nu stod daer, tom i hjaernan men med grubbel i hjaertat, boerjade

hon halvt franvarande lyssna till ett ljud, som under de sista minuterna

oavlatligt vaext och kommit naermre. Ett mangstaemmigt sorl fran parken,

som da och da tystnade foer att giva fri rymd at en ensam roest. Klockan

var vid pass nio, solen hade gatt ned, dagern oever gardsplanens gra grus

var aennu taemligen stark, men i dunklet under traedens moerka groenska kunde

hon ingenting urskilja.

Nu vaende praestens son tillbaka och foerkunnade att Brut ej fanns i

foervaltareflygeln. Ludwig rusade fram till foenstret och knuffade undan

fru Olga. Flickorna Willman traengdes omkring henne, lyfte sig pa ta,

straeckte halsarna, lyssnade. Ludwig, som haevt sig ut genom foenstret,

vaende sig ater in mot salen. Blodet floet pa nytt ned oever mun och haka,

men han maerkte det inte.

Kors i jissi namn! viskade han. Casimir har gatt ut till dem. Vad ska

det nu bli? Han slar strax och de aero minst femtio stycken.

Ploetsligt hoerde de Bruts roest, urskilde den i trots av att sorlet ej

laengre tystnade. Hans staemma mullrade som askan, sorlet som dess eko med

nyckfullt stigande och fallande rytm. Fru Olga vaende sig om och gick mot

doerren. Daer stod praesten. Han tog henne kring handloven. Han fragade:

Varthaen? Hon svarade med grat i roesten och ett uttryck, som om hon

foersatts tjugu ar tillbaka i tiden:

Jag ska ga och be dem vara snaella.

Jasa, be dem vara snaella, upprepade praesten. Och han sa: Da, da, da!

Och skoet henne tillbaka till damerna Willman.

Jag ska ga och tala med dem, sa han. Det aer inte noedigt att nagon foeljer

mig, foer jag gar som praest och inte som slagskaempe.

Han gick. Men vid foten av trappan moettes han av en liten gra gubbe med

krokiga knaen och langa armar, som oroligt svaengde fram och tillbaka.

Bredvid gubben stod en ovanligt stor och tjock kaering, och mellan dem

traengde sig en tredje, som sag ut som en gaenglig femton ars pojke men

med gubbansikte. Hans har var roett och hans oegon roeda, glaensande,

tariga; han gnydde sakta som en sjuk valp. Alla tre sago i skumrasket ut

som en trollfamilj pa aftonpromenad; deras blickar kilade kors och tvaers

oever herrgardsfasaden, snokande som moess. Och praesten sa:

Jasa, Spillebodaren aer ute och gar. Kunde vael tro, att fan inte kom utan

foelje.

Da upplaet kvinnan sin mun till anklagelser och foerbannelser. Vad vreden

gaellde foerblev oklart; men orsaken var foervaltarens besoek pa Spilleboda,

da han soekte den foersvunna flickan. Praesten laet emellertid inte bjuda

sig ovett utan roet:

Tig satkaering! Ska nagon tala, sa aer det vael gubben sjaelv.

Det aer raett, sa torparen. Tig kaering!

Strax teg gumman och praesten sporde om anledningen till besoeket.

Torparens armar kommo i aen livligare roerelse; han sag maekta foerlaegen ut

men mumlade till sist, att han kommit foer att traeffa Jan-Petters aenka.

Vad vill du henne? fragade praesten. Torparen svarade:

Jag har vael ett ord och haelsning till henne fran honom sjaelv.

Vilken honom? sporde praesten.

Jan-Petter!

Det var vaerstens! utbrast praesten. Kommer du sa langvaega ifran?

Torparen flinade till men blev genast ater allvarlig och svarade:

Det aer ett ord, som Jan-Petter sa mig, da jag satt vid hans yttersta.

Att jag skulle foera det till aenkan i sinom tid.

Vad saeger du! foervanade sig praesten. Satt du ocksa vid doedsbaedden?

Jag satt vael om natten och kyrkherrn om dagen, foerklarade Spillebodaren,

tillade: Och naer varken kyrkherrn eller jag satt, da satt den tredje och

han satt laengst.

Det menar jag med, sa praesten. Men nu ska du vara liker kar,

Spillebodare, och visa att du aer foermer aen syndarenom! Du ska laga att

gardsfolket kommer till ro och det andra byket tillbaka till barackerna.

Vad goer de med foervaltaren?

Fran trappan och gardsplanen kunde man svarligen se, vad som tilldrog

sig i parken. De ropande roesterna hade tystnat; dock hoerdes dova ljud

som fran ett slagsmal eller snarare fran en folkmassa, som vaeltrar av

och an. Torparen svarade:

De halla honom till laensman kommer. Jag har ingenting med honom att

skaffa. Jag har kommit foer aenkans skull, att hon ma Stiga haer ut.

Vad skulle det vara bra foer? undrade praesten.

Torparen svarade:

Det star skrivet: Synderskan skall ha sin smaelek.

* * * * *

Synderskan hade emellertid smugit sig efter praesten och redan hunnit ut

i foerstugan, da damerna Willman upptaeckte hennes flykt. De skyndade

efter och omringade henne.

Vad taenker du nu goera? fragade de. Taenker du staella till med nagon ny

skandal?

Vad som upproer mig mest, utbrast doktor Karolina, aer din brist pa

foertroende mot oss, din syster, din slaekt, dina vaenner! Jag skulle

foersta dig, om vi vore nagra trangbroestade varelser, men du vet lika vael

som jag, att du hos oss kunnat paraekna foerstaelse.

Just daerfoer! mumlade synderskan. Doktor Karolina hoerde henne icke utan

fortfor:

Du begriper vael foer guds skull barn, att det inte aer din lilla svaghet,

vi klandra! Envar har sin och pa din ha vi sa att saega vaentat bade laenge

och foergaeves. Men det aer saettet, barn! Som du inte tycks ha nagon aning

om! Endera trampar man den konventionella moralen under sina foetter,

dristigt och med hoegburet huvud. Man goer det med patos!

Och med stil! infoell Lizzy.

Och helst med reklam, tillfogade Betty.

Ty daerigenom, fortsatte doktor Karolina, hoejer man sig oever moralen och

blir sa att saega portalfigur till den nya etikens tempel. Man blir

klandrad men ocksa beundrad. I alla haendelser kommer det nagonting stort

oever det hela. Eller om man inte har mod, kraft, intelligens nog att

vaga sig pa nagonting dylikt, arrangerar man sig inom oevliga graenser och

gaengse former. Den som inte kan vara stor, boer atminstone kunna vara

elegant och taktfull. Du har burit dig at som en lantlolla!

Som en gammaldags mamsell! hoegg Lizzy i med stigande hetta. Vi skaems foer

dig. Du har vanhelgat dig sjaelv, din slaekt och ditt koen genom att smyga

omkring som en brottslig piga. Du har kaent dig brottslig, det aer ditt

stora fel. Ty ingenting kan vara osundare!

Nej, ingenting kan vara osundare! upprepade doktor Karolina. Och nu

befinner du dig i en situation, som foerefaller hopploes. Du har gjort dig

loejlig genom ditt allmogeaktigt torftiga upptraedande. Du kan helt enkelt

inte stanna pa Larsbo med mindre du gifter dig med den daer trevlige

herrn. Och gifter du dig, far du inte stanna. Hur vill du klara den

saken? Kaende jag Jan-Petter raett, sa har han anat det haer och lagt ut en

snara foer dig. Tyvaerr har han nu som alltid fatt skrattarna pa sin sida!

Ditt fall aer hopploest.

Jag tror, genmaelte Betty, att Olle aeven i detta postuma fall blir en

desillusion foer stackars Jan-Petter. Jag tror, att hon har drabbats av

den stora kaerleken och det kan aldrig ha varit den retsamma men

hjaertegoda apans avsikt.

* * * * *

Praesten sa:

Daer star du och grinar invaertes, Spillebodare, och det foervanar mig

icke. Ty da ett vaerldens barn faller i gropen, froejdar sig fan och de

fromma. Men vad har du foer kaennedom om saken och hur har du fatt den?

Haha! skrek ploetsligt kaeringen. Vi ha haft oegonen hitat alltsen

Jan-Petter dog och laenge dessfoerinnan. Haha! En kaenner vael, var det osar

braent! Pojkstackarn har oegon som en katt och larvar omkring utan att

nagon ser honom. Ty vem aktar masken som oedmjukt kryper? Haha! Eller

ugglan pa traedets gren? Vi vet nog vad styggelse aer i socken. Haha! Goer

sig inte foer bred, kyrkherrn! Eller flaedermusen i skymningen; vem ser

honom? Men han ser om det sa ska vara tvaersgenom praestgardsvaeggar! Och

vad han inte ser, det foerstar han med foerstandet--

Tig kaering! sa torparen; och till praesten:

Pojken har gatt omkring och tittat. Alldeles som kyrkherrns ungar foer

den delen.

Pa det saettet! sa praesten. Da veta vi att saken aer allmaenligen bekant;

och kaend sak aer sa god som vittnad. Men du ska inte neka till, att det

aer du som uppviglat folket med dina loegnhistorier om moerdade flickor och

annan styggelse. Du har staellt till med spektakel foerr och kaempat med

synden och djaevulen infoer allt folket. Men naer du fick dig en kanna

braennvin och nagra riksdaler, sa gick du hem till ditt. Och vad aer det

nu du vill Jan-Petters aenka?

Hon aer hoegfaerdig, sa torparen. Och ett aer Herren en styggelse:

hoegfaerdiga oegon!

Praesten genmaelte:

Aer det sant som saegs, att hon gar i par med en fattig foervaltare, sa kan

du inte skylla henne foer hoegfaerd! Och laemna du mans hennes oegon i fred.

Eller har du foertagit dig pa hennes oegonvarv och latit hennes dejelighet

goera dig lusta?

Da torparen foernam bibliska ord blev han eftersinnande och soekte i sitt

eget foerrad; men kaeringen ropade:

Haha! Aer hon inte hoegfaerdig! Da gubben satt hos Jan-Petter pa hans

yttersta, ville hon inte sitta naer honom och deltaga i boenen foer den

doeendes sjaelafrid. Haha! Aer hon inte hoegfaerdig! Och var helst

gubbstackarn haer gick i hennes hus, var hon efter honom med luktvatten

och staenkte omkring honom och haevde det oever honom. Och till sist laet

hon tjaenarna vraeka ut honom.

Jasa, det aer daer skon klaemmer, sa praesten.

Haha! fortfor kaeringen. Honom klaemmer ingen sko, utan den som klaemd

bliver aer haerskarornas Herre, da han ser en synderska hoegfaerdas infoer de

heliga! Men Jan-Petter i sin stora syndaktighet sag sig inte foer god att

halla gubbstackarn i hand och taga vaelsignelse och boen av honom. Och han

skaemdes foer kvinnans hoegfaerd och sa: Liksom hon haeller luktvatten oever

dig sa har hon bespottat mig foer min svaghets och min synds skull och

hon aer som de fariseer: utantill vitmenad men fylld av de doedas ben.

Jasa han sa det, Jan-Petter, sa praesten. Till mig sa han annorless, men

han toer ha varit tvafaldig in i det sista. Och nu har du kommit hit,

Spillebodare, och badat upp allt gardens folk foer att taga haemnd foer

luktvattnet?

Torparen svarade lagmaelt:

Jag lovade Jan-Petter att jag skulle vakta hennes vaegar. Och da jag sag

henne falla, skulle jag stiga fram och uppraetta henne. Ty han foergat

icke i sin sjaelanoed, att han slaepat en kvinna med sig genom synden och

han vandades mera foer hennes sjael aen foer sin egen.

Han var en omtaenksam man, medgav praesten, och han visste precis, hur han

skulle staella det foer att bereda sin omgivning trevnad. Men klaem nu ur

dig vad du ska ha foer att maka dig undan och fa det andra byket att goera

sammaledes!

Spillebodaren upprepade truligt och trilskt: Jan-Petters aenka ska komma

hitut.

Varfoer det da? fragade praesten aen engang och aen engang svarade torparen:

Hon ska ha sin smaelek.

Jasa, du uppraettar, de fallna med smaelek, du? sporde praesten.

Icke jag, svarade torparen, utan Herren!

Da rann sinnet pa praesten och han utropade:

Den herren, som du och dina gelikar tjaenar, aer ingen annan aen djaevulen!

Det maerker man daeruppa, att synden aer er en soet lukt, sa att ni gaerna

springa milen fram och tillbaka i ur och skur om ni blott kan fa lukta

pa en om aen aldrig sa liten synd. Drevhundar aer ni i det stora

tjuvskyttet pa Guds villebrad. Och liksom hundar har ni inte stoerre lust

aen den att fa hetsa och jaga och daerfoer star fradgan kring munnen pa er

och tungan haenger ur kaeften. Men en Herrens tjaenare talar i saktmod som

jag.

Haha! pep kaeringen. Talar du i saktmod, du?

Det goer jag! svarade praesten. Ty talade jag i vrede skulle du raemna. Men

fall du mig inte i mitt aembete, torpare, sa ska jag inte falla dig i

ditt! Tror du inte, att jag som foervaltat predikoaembetet i foertio ar,

daertill fostrad och invigd, tror du inte att jag kan tala foerstand med

ett litet fruntimmer, som rakat hoppa oever gaersgarn? Tror du inte att

jag kan visa henne grinden och den raetta vaegen? Vem aer du din krake att

du vill saetta dig till doms oever andra och till pa koepet oever gardens

fru? Vad lockar dig hit och vad goer du pa hennes vaegar? Att Jan-Petter

saent dig, det haller jag foer troligt. Och hur ledsamt han aen kan ha det,

daer han vistas, sa toer han vid det haer laget sitta och grina at dig, din

stolle. Ty den som saetter sig till doms i kaettjemal, han goer sig sjaelv

saker i hjaertat. Eller lever du inte i synd du med? Vad skulle det bliva

av dig, om jag toge till aembetet och late dig skrifta? Men jag har haft

oeverseende med dig som med andra lurkar i min hjord, daerfoer att jag

vet, att Herren leder oss fram fjaet foer fjaet efter sitt sinne och inte

efter vart. Fram ska vi, din tossing, fram ska vi! Ty Jerusalems portar

sta oeppna!

Ja, Jerusalems portar sta oeppna! upprepade torparen halvt foervirrad och

gumman ropade: Haha! Haha! Praesten sag god verkan av ordet, eldades

daerav och fortsatte:

Backe upp och backe ned, gubbe och kaering, baer det! Samma vaeg ha vi

alla, samma vanda och leda, suck och gruvan, grat och sorg, synd och

skam, sar och sveda. Men foerdoemd och evigt doemd aer den, som stoeter sin

felande broder fran vaegen. Ty skall du icke sta haer och ropa smaelek oever

din gards fru! Utan ga i frid och tag kaeringen och bytingen med dig. Vad

aer du foer en, som goer natten till dag och star haer och skraepar klockan

tio pa kvaellen? Man kan sannerligen tro dig om lite av varje. Ge dig i

vaeg!

Men Spillebodaren stod daer han stod och mumlade:

Hon ska ha sin smaelek.

* * * * *

Och praesten fick annat att taenka pa, ty det sag ut, som om parken skulle

toemma sitt moerker oever gardsplanen. Folkhopen vaeltrade fram och stannade

vid soluret. Den moerka, roerliga massan hade en fast kaerna: Casimir Brut

och de maen som hoello honom. Vad som var att saega hade sagts och

maenniskorna hoello sig tysta. Men gruset rasslade och gnisslade som

strandgrus under vagglid, da hopen i langsamma svaengningar sakta roerde

sig av och an. Casimir Brut kaempade fortfarande foer att komma loss.

En man gick oever gardsplanen och steg tveksam uppfoer trappan; han stroek

hoevligt av sig moessan och fragade efter fru Janselius.

Vad vill ni henne? sporde praesten. Karlen, som var arbetsfoerman vid

torvupptaget, funderade en stund och svarade foerlaeget:

Vi vill egentligen bara ha bud efter laensman.

Och han tillade halvhoegt:

Det vore baest, om han komme sa fort som moejligt. Fan har flugit i dem

och jag har ingen ressel med dem. De saeger, att foervaltaren slagit ihjael

flickan, daerfoer att hon oeverraskat honom och frun. Inte vet jag, men det

aer baest att laensman kommer.

Praesten betaenkte sig ett oegonblick.

Naja, inte mig emot, sa han, jag ska laga att han kommer.

Han vaende sig om foer att ga in, men i porten, som oeppnats bakom honom,

foersiggick en hastig brottning, varpa fru Olga traedde ut pa trappan och

porten ater staengdes. Hennes vita draekt lyste i halvdunklet vid sidan om

praestens svarta langrock.

Naer Casimir Brut fick se henne, gjorde han anyo ett foersoek att komma

loss. Hela hopen, som nu fyllde bakre delen av gardsplanen, foersattes

ater i en vagroerelse, som sa smaningom foerde de fraemsta fram till

trappan. Fru Olga sa:

Haer aer jag, om det aer mig ni soeker.

Spillebodaren pa krokiga knaen slank hastigt och tyst som en skugga

uppfoer trappan.

Aer du Jan-Petters aenka du? gnaellde han. Jag kaenner inte igen dig foer den

vita klaenningens skull.

Han stack tva fingrar inom svangremmen och tog fram en papperslapp, som

han raeckte henne, saegande:

Haer har du ett ord och en haelsning fran honom sjaelv. Fran Jan-Petter, da

han lag pa sitt yttersta.

Fru Olga tog lappen och stirrade franvarande pa den. Det var helt enkelt

ett gulnat visitkort: Jan-Petter Janselius. Utan att veta vad hon

gjorde, stoppade hon kortet i skaerpet. I detsamma steg foermannen fram

till henne och yttrade i snaev och befallande ton:

Vi vill, att det ska ga skjuts efter laensman.

Hon svarade:

Nej

Och det blev ett oegonblick fullstaendigt tyst. Endast praesten mumlade en

varning. Han tog henne sakta i armen. Men hon gjorde sig loes, steg

laengre fram pa trappan och ropade:

Nej! Det ska inte ga nagot bud till laensman. Och ni ska oegonblickligen

slaeppa herr Brut. Han har inte gjort nagot ont.

Nu fick hon svar i ett sorl, som var alltfoer mangstaemmigt foer att kunna

tydas. Folkhopen pa gardsplanen uppgick nu till halvtannat hundratal,

maen och kvinnor. Arbetarbarackerna pa myren och de sma stugorna runtom

pa Larsbos aegor stodo tomma. Foerhallandet mellan fru Janselius och

foervaltaren, som till denna dag foerblivit hennes anfoervanter obekant,

hade sedan ett par veckor tillbaka samlat det allmaenna intresset pa

Larsbo. Det var en kaerleksroman och den eldade alla sinnen. Attioariga

gubbar foeljde den med samma spaenning som sjuttonariga ungmoer. Socialt

intresserade torvupptagare funno i historien belaegg foer vissa teorier

betraeffande oeverklassens hemliga laster. Spillebodaren och hans

anhaengare behandlade den efter sina metoder utan att historien daerigenom

foerlorade i saft och pikanteri. Det tomma begreppet hennes nad eller

gardens fru hade blivit en liten kvinna som envar kunde slaeppa in i sin

hjaertekammare och behandla efter sin smak. Och ploetsligt hade historien

kryddats med en kraftig dos tragik. En fattig flickstackare hade

upptaeckt det brottsliga foerhallandet och upptaeckten hade kostat henne

livet. Pa ett eller annat saett. Endera hade Brut skraemt henne till att

bega sjaelvmord. Det var froeken Alexanders version och den delades av

hennes bekanta bland gardsfolket. Eller ocksa hade han rent av roejt

henne ur vaegen. Torvupptagarna, som haft tillfaelle att beundra

foervaltarens ovanliga styrka, voro boejda foer denna asikt. De visste av

egen erfarenhet, att han hade ett uppbrusande lynne. De hade sett honom

orolig och mot vanan foersagd. Skallgangen och husundersoekningen pa

Spilleboda och i barackerna togo de foer en fint. Sjaelva skallgangen med

dess fruktloesa spaenning hade hetsat upp dem. Maennen, som hoello honom

mellan sina haender, kaende den starka kroppen skaelva. Det retade dem och

ingenting retar maen sa som maens fruktan. I flock aer svaghet en doedssynd.

Traengseln, hettade, knuffarna eggade. De fraemsta i hopen voro taett

intill trappan och Brut och hans vaektare knappt tio steg daerifran. De

kunde inte laengre foerdraga att kaenna hans kropp oskadd. De ville sla

honom infoer hans medbrottsling; daeri lag raettvisa och dessutom en

saerskild njutning. Ett slag foell och aennu ett. Vid det foersta radde

tystnad, vid det andra gav hopen till ett tjut, som om var och en

traeffats av slaget. Men nu spraengdes leden, som skilde fangen fran

trappan, av foermannens spadstora naevar. I en handvaendning hade han ryckt

loes foervaltaren och dragit honom med sig upp pa trappan.

Vad aer det foer djaevla dumheter! roet han. Aer ni folk eller fae? Ska ni sla

ihjael karn, innan ni vet, om flickan aer doed? Hon sitter kanske pa

skorsten, och skrattar at oss. Naer det aer kvinnfolk med i spelet kan man

vara saeker pa en sak: att bli lurad!

* * * * *

I foerstugan bakom porten stodo flickorna Willman, lyssnade huttrande och

skaelvande, ur stand att laengre diskutera de olika saett, pa vilka en

liten kaerlekshistoria kan avvecklas med grace eller med storhet. I

salen satt generalagenten med tante Sara i famn, tilltaeppande hennes

oeron med haenderna. Froeken Alexander lyssnade vid ett foenster,

triumferande och olycksbadande men sjaelv lyckligare aen om hon bevistat

en begravning. I ett annat foenster haengde Brita och Ludwig. Och Brita

viskade mellan, klapprande taender:

De kommer att sla ihjael dem bada tva! Gode Gud, om det gar bra ska jag

aldrig kyssas mer!

Ploetsligt utbrast Ludwig:

Kors i jissi namn!

Och drog sig tillbaka in i rummet. Han stirrade pa Brita med vitt

uppspaerrade oegon, han mumlade:

Hundra mot ett! Kom ihag! Jag haller hundra mot ett!

Daermed foersvann han, springande men pa ta.

Men Casimir Brut, som fatt ett oegonblicks frist, andades ut, tog luft i

lungorna och ropade med stark roest:

Jag saeger er, att jag inte gjort flickan nagonting! Sa pass borde ni

kaenna mig, att ni vet, att jag inte ljuger.

Da stod Spillebodaren framfoer honom och skrek med sin gaella roest, sin

snubblande, snabba predikotunga:

Later oss proeva, om du aer av sanningen eller av loegnens ande! Aer det

sanning eller loegn att du brutit mot sjaette budet med din egen matmor

och din husbondes aenka?

I staellet foer att svara gick Brut emot honom, men de naermast staende

rusade upp pa trappan foer att skydda torparen. De ater, som stodo laengre

bort pa planen, ropade:

Ga ur vaegen! Vi vill se dem! Knuffa ihop dem! Lat dem pussas!

Karlarna drogo sig tillbaka och Casimir Brut och fru Olga stodo allena,

sida vid sida framfoer den svarta porten. Smaeleken var stor och

fullkomnad. Och Spillebodaren pekade pa den vita lilla frun och

utropade:

Si daer star hon i skoekoklaednad, listig.

Vildsinnad och ostyrig, sa att hennes foetter ej kunna bliva i hennes

hus.

Nu aer hon ute, nu pa gatan och vaktar vid alla hoern. I skymningen om

aftonen da det moerkt vart.

Och jag sag bland de fakunnige en galning, som traedde in pa vaegen till

hennes hus. Hon tog honom fatt och kysste honom utan skam och sade till

honom:

Daerfoere aer jag utgangen till att moeta dig, till att soeka ditt ansikte

bittida, och haver funnit dig. Jag haver skoenligen tillpyntat min saeng

med taecken utur Egypten och jag haver bestaenkt min saengkammare med

mirrham, aloe och kanel. Kom lat oss bola allt till morgonen och aelskog

skoeta.

* * * * *

Sa langt hade han hunnit ostoerd, ty en del av folket funno uppbyggelse i

orden och en annan del vaentade, att de skulle bliva saftigare och

laettare att fatta. Praesten och foermannen gjorde sig all moeda att halla

tillbaka Casimir Brut. Och fru Olga stod stilla och undergiven vid

skampalen. Den kloka Lizzy hade foerstatt henne: hon kaende sig verkligen

brottslig. Denna hemska och osunda kaensla, som tidigare pa dagen foermatt

henne att soeka doelja ett litet moraliskt fallissemang bakom en stor

roerelse och en kraftig uppryckning av maenskligheten i sin helhet, denna

kaensla tog sig nu uttryck i en sloe foerkrosselse. Hon hoerde

Spillebodarens roest, men uppfattade till en boerjan ej orden. Det susade

foer hennes oeron och hon hade en vaelgrundad oevertygelse att Yttersta

domens basuner lyftats och att Jan-Petter skrattade. Hon lyssnade

emellertid sa gott hon kunde till Spillebodarens tal och hon lyssnade

med oedmjukt sinne, skuldmedveten och krossad.

Men ploetsligt ryckte hon till och spratt fram som en vit strale ur

portens moerker; och oeverroestande Spillebodaren utbrast hon:

Herregud, vad aer det ni saeger karl? Aer det mig ni talar om pa det daer

rysliga saettet?

Visst aer det du, Jan-Petters aenka! skrek torparen ursinnig men taemligen

foerbluffad oever avbrottet.

Aer det jag, som staenker kanel i min saengkammare och allt det daer andra?

fortsatte fru Olga, vit i ansiktet och med vidgade svarta oegon. Aer det

mig ni kallar sa daer?

Aer du inte en skoeka? skrek Spillebodaren.

Nej nu gar det foer langt! mumlade fru Olga.

Och professorskan Anna-Lisas starka ande vaknade ploetsligt inom henne.

Hon gick spaenstig och snabb fram emot Spillebodaren och ropade:

Vet du inte hut, din drummel? Jag ska laera dig att tala som en anstaendig

maenniska!

En oerfil brann av: Spillebodaren tumlade nedfoer trappan och foell i

famnen pa den tjocka kaeringen. Hur det gick till foerblev outrett. Nagra

hoello foere, att praesten, som stod i naerheten, passat pa och utdelat

slaget. Och som praesten var illa sedd, skreko de upp i vrede. Flertalet

menade daeremot, att den lilla frun sjaelv givit torparen hans loen, och

deras tillfredsstaellelse och beundran kaende inga graenser. Mellan dessa

bada asikter och partier uppstod nu haeftiga tvister, som mahaenda

oevergatt till handgemaeng, om icke Spillebodarens parti naestan

uteslutande bestatt av kvinnor, fru Olgas av maen. Dessutom intraeffade

strax daerpa en avgoerande haendelse, som blev vaendpunkten i detta lilla

sedligtreligioesa upplopp.

Den gnaellande svarta porten laets upp och Ludwig von Battwyhl traedde ut,

baklaenges och boejd, slaepande efter sig en kvinnlig varelse som stretade

emot av alla krafter. Porten staengdes ater bakom paret. Utan att slaeppa

sitt tag vaende sig Ludwig mot menigheten och yttrade hoegt och klart,

kallt och foeraktfullt:

Ja, haer har ni henne nu i alla fall! Dumjockar!

Bollan! svarade menigheten i dov koer, blandad med nagra gaella skratt och

utrop. Bollan!

Jaha! ropade flickan foerargad. Och skrik lagom! Det kunde just ha

passat er, era fulingar, om jag legat doed nagonstans, men det goer jag

inte.

Vaend mot fru Olga snyftade hon:

Stackare oss bada tva, hennes nad! Det haer ante vi inte i morse, naer

solen sken sa klart!

Var har du hallit hus? fragade fru Olga lagmaelt, mindre angelaegen att

leda foerhoeret infoer offentligheten. Bollan ater hyste daervidlag inga

betaenkligheter utan ropade:

Var jag har hallit hus? Halva dagen har jag suttit i en torkria ute pa

myren och svettat mig lungsur. Jag taenkte goera slut pa mig, foer jag

visste inte annat aen att foervaltaren farit efter laensman. Jag tyckte att

det var baettre att jag stackare dog, aen att hennes nad skulle bli

generad med trakigheter. Men naer jag suttit ett par timmar, kom Axel in

till mig och sa: Haer kan du inte sitta laengre, foer nu har foervaltaren

boerjat skallgang efter dig. Men jag ska leda dem bort mot sandgroepperna,

och da kan du smyga dig upp till herrgarn och be hennes nad om

foerlatelse innan laensman kommer. Jag stannade, tills jag hoerde, att de

la i vaeg bortat sandgroepperna. Da gick jag varligt framat herrgarn och

naer jag kom till stallbacken, sag jag Ludwig och praestpojken slass. Jag

tyckte att Ludwig kunde faella ett gott ord foer mig hos hennes nad, sa

jag staellde mig vid lagardsknuten och blinka och vinka at honom. Men var

det likt nagot att en san daer pojkstolle skulle vara klok och

observersam naer han slass. Utan jag fick ga ensam och jag var sa raedd,

att jag skalv. Och vaerre blev det, foer i allen moette jag froeken

Alexander och hon fragade, om jag hoert, att foervaltaren slagit ihjael

hennes nads kammarjungfru, daerfoer att hon roejt en hemlighet. Da foerstod

jag precis, hur illa jag burit mig at och jag gick raka vaegen upp pa

vind foer att haenga mig. Men inte att daer fanns sa mycket som en

snoerstump. Utan det var bara att grata, hennes nad! Och nu har jag

suttit pa en lar i sju timmar och bara gratit--

Det har hon visst inte! infoell Ludwig. Hon har suttit inne pa

vindskammaren och tittat pa Jan-Petters gubbar och haft riktigt

trevligt. Naer jag kom, lag hon pa golvet och snarkade som en korpral.

Och jag skulle aldrig ha funnit pa att soeka henne daer, om inte foerman

sagt, att hon kanske satt pa skorsten och skrattade at oss. Da sa jag:

Hundra mot ett att hon finns i vindskammaren. Och jag vann! Men jag fick

ta henne med vald och slaepa henne utfoer trapporna. Hon aer det gemenaste

stycke som finns, och om ingen haer nagonting att invaenda, ska vi haenga

henne i ett traed, pa det att hennes vackra foeresats matte ga i

uppfyllelse.

Ludwig! Du gar in! befallde fru Olga. Men Ludwig svarade:

Inte foerraen hon har erkaent, att hon har ljugit.

Ljugit! upprepade flickan foertoernad. Vad har jag ljugit?

Det vet du baest sjaelv! genmaelte Ludwig. Du aer ett loegnaktigt och troloest

kraek och hemfallen at helvetets pina, men om du nu inte erkaenner, sa

far du dessutom flytta.

Jasa, later det pa det saettet! sa flickan och torkade sig med kraft om

naesan. Da vill jag bara saega, att jag inte ljugit ett ord. Jag har sagt

att hennes nad var ute i natt, och det aer sant. Foer jag vaknade vid att

porten gnaellde och da gick jag in i hennes nads rum och det var tomt.

Jag kunde inte begripa, hur hennes nad kommit ut, eftersom jag ligger i

rummet utanfoer hennes. Men sa gick jag in i skrivkabinettet och sag, att

hennes nad tagit upp doerren, som brukar vara staengd och foerspikad. Och

da foerstod jag, att hennes nad gatt den vaegen, fast jag inte kunde

begripa, varfoer hon inte gatt genom mitt rum och sagt at mig att foelja

med.

Haer avbroets flickan av ett ljudligt haha! Haha! Och Spillebodakaeringen,

man om sin haemnd, skrek:

Ja, se det aer svart att begripa! Att hon inte ville ha foelje! Ja se det

aer obegripligt! Haha! Naer man gar ut om natten! Haha! Om natten.

Da fnoes karlarna till och kvinnorna fnittrade. Den uppbragta flickan

ropade:

Vad gar at er, grinollar? Kan inte hennes nad bli noedd att ga ut mitt i

natten? Det kan haenda vem som helst, nu till mitt i baertiden!

Men karlarna och kvinnorna, gubbarna och gummorna, pojkarna och

flickorna, som samlats uppretade, allvarliga, tungsinta, togo ploetsligt

sin skada igen och gavo obarmhaertigt vika foer en foerskraecklig

skrattlust. De vredo sig, de vaende sig, de slogo sig pa laren och

stoette varandra i sidorna. Hur allvarlig saken aen kunde vara foer dem den

naermast angick skrattade de hejdloest och muntert och sa som det alltid

har skrattats at dessa i och foer sig allvarliga ting. Fru Olga, som

statt oedmjuk och angerfull infoer foeljderna av en daraktig handling,

stark och modig infoer skamloesa beskyllningar, tappade i skrattvirveln

sans och besinning, drog at sig kjolarna och stoertade blint pa porten,

som lyckligtvis oeppnades inifran. Efter henne foeljde Ludwig och Bollan,

praesten och Brut.

Likvael tystnade varken skrattet eller de skaemtsamma utropen och

anspelningarna. Visserligen avtog sjaelva virveln pa gardsplanen snart i

styrka, men den foell soender i sma vindilar och flaektar av skratt och

fnitter, vilka i sommarnattsdunklet drogo ut oever det lummiga Larsbo,

vaeckte faglarna i parken, skraemde moessen pa akern och fladdrade med

laederlapparna, oever den oedsliga myren.

* * * * *

I stora salen pa Larsbo fick Saradagens festligheter snart sitt slut.

Foersamlade voro staellets vaerdinna, hennes slaektingar och vaenner,

Karolina och Lotten, Betty och Lizzy, Ludwig och Brita, generalagenten

och froeken Alexander, tante Sara och praesten samt foervaltaren Casimir

Brut. Praestens son hade redan dragit sig tillbaka till sitt och faderns

sovrum. De foersamlade tego och fragan var, vem som skulle bryta den

tyngande tystnaden. Doktor Karolina taenkte saega: Vi aero ju alla

foernuftiga maenniskor; jag tror att vi ska sla vara kloka huvuden samman

och ge Olle ett gott rad. Ty situationen har blivit ohallbar.

Lizzy tungade satsen: Tel bruit pour une omelette!

Betty: Eros foell segrande!

Lotten: Pa farfars tid hade de daer maenniskorna varit hoevligare; men de

hade inte haft roligare foer det. Och inte vi heller.

Praesten slutligen: Kan en stackars praestman, som statt i hela dagen, fa

lana en nattskjorta?

De oevriga taenkte inte saega nagonting, ty generalagenten hade latit

hoppet fara, froeken Alexander kaende en djup missraekning och ett stort

foerakt, tante Sara var inte van att saega nagonting och Ludwig och Brita

sutto redan i ett hoern och tisslade foer sig sjaelva.

Fru Olga sjaelv broet tystnaden, hon sa:

Om mina gaester ursaekta, sa gar jag och laegger mig. Jag var uppe sa

tidigt i morse.

Hon tog artigt godnatt av praesten, generalagenten och froeken Alexander;

hon sa till Ludwig och Brita: Ska ni inte ga och laegga er, barn? Hon

nickade vaenligt ehuru med ett visst allvar at Lotten Brenner och

flickorna Willman. Hon sa till tante Sara: Foelj mig!

Slutligen gick hon bort till Casimir Brut, som stod nagot avsides; hon

lade haenderna pa hans skuldror och sa:

God natt, Casimir.

Och hon boejde sig fram och gav honom en laett kyss.

Sa haelsade hon med en liten bugning hela foersamlingen och foersvann.

* * * * *

Uppkommen pa sitt rum, avskedade hon genast den alltjaemt snyftande

Bollan, placerade tante Sara i en laemplig stol och brast i tarar. Men

hon graet inte mycket och pa intet saett i proportion till dagens

haendelser. Under tiden klaedde hon av sig spritt naken och boerjade som

vanligt att med flit och nit ansa och tvaga sin kropp. Och hon sa till

tante Sara:

Pa det hela taget aer jag noejd. Casimir har aldrig kunnat med, att jag

skulle gifta mig med honom och foerlora Larsbo. Och det aer ju en foerlust,

helst jag trivs haer. Men nu har jag funnit en medelvaeg. Casimir stannar

som foervaltare och jag blir foervaltarhustru i staellet foer hennes nad.

Naturligtvis aer det en vadlig degradering. Men i vara tider! Mig goer det

ingenting och flickorna Willman far vael finna sig!

De far vael det, sa tante Sara. Hon satt i en skuggad vra, men det

foerenade ljuset fran de groena gardinerna, redan skimrande av en

begynnande sommarmorgon, och de roeda ljuslagorna pa toalettbordet lekte

pa hennes stora, vartiga naestipp.

Fru Olga daeremot stod mitt i ljusfloden framfoer spegeln och skoette sin

svamp i det hon behagfullt lyfte aen en arm, aen ett ben, aen vred sig

runt foer att komma at ryggen.

I morse, sa hon och andades tungt och stoetvis pa grund av

anstraengningen, da jag satt haer och Bollan kammade mig, upptaeckte jag

ploetsligt i spegeln, att jag gloemt staenga doerren daerinne och dra foer

draperiet och staella tillbaka vasen. Jag blev riktigt het om huvudet. Ty

naturligtvis skulle den daer nyfikna skatan goera fragor och utlaeggningar.

Sa att jag skickade bort henne, foer att i smyg staella allting i ordning.

Men naer jag sedan sag, hur den slarvan stod och kurtiserade med sin

vedervaerdige faestman, foell jag i tankar och gloemde alltsammans. Aenda

till dess att jag rakade stoeta omkull vasen. Det var en trevlig

historia, ma du tro!

Ma jag tro, ekade tante Sara.

Inte foer vasens skull; den har jag alltid hatat. Men foer att Bollan

skulle saetta naesan i vaedret. Sen kom Ludwig och sen kom Casimir. Da blev

jag aennu mer altererad. Casimir kan inte foerdraga att jag har Ludwig

inne hos mig, naer jag klaer mig. Aer det inte loejligt?

Visst aer det loejligt, sa tante Sara.

Lyckligtvis stod ju doerren oeppen, sa att jag fick ut Ludwig. Men sa kom

dunderslaget. Casimir beraettade, att han fatt fatt pa Bollan och att hon

sagt det daer, som du vet att hon sa.

Och da tappade du huvudet! suckade tante Sara.

Jag! fnoes fru Olga. Saellan! Men Casimir tappade huvudet. Han pastod,

att endera skulle vi genast eklatera eller ocksa maste han bums flytta

foer att tysta pratet. Kan man taenka sig nagot dummare?

Nej, sa tante Sara.

Alldeles som om man inte skulle kunna lotsa sig fram en smula. Men jag

blev ond och sa, att han kunde flytta. Gaerna foer mig! Och det var han

med pa! Med glaedje! sa han. Kan du taenka dig?

Ja, mumlade tante Sara soemnigt men vaknade och aendrade sig.

Naja, fortfor fru Olga, jag tog det ju inte pa allvar, foerraen jag

traeffade honom i lusthuset och fick veta, att han redan boerjat packa. Da

foerstod jag, att han var galen. Och det var han ocksa, fast jag inte

visste orsaken. Han trodde pa rena rama allvaret, att flickan gatt och

tagit livet av sig i anger och foerskraeckelse. Kan du begripa, varfoer de

baesta maennen och just dem man rakar tycka om, alltid ska vara idioter?

Nej, sa tante Sara.

Jag blev ond oever alla graenser, men det foell mig naturligtvis inte in

att be honom stanna. Emellertid maste jag i en hast hitta pa ett

svepskael foer avskedet och da kom jag pa att goera Larsbo till en

moenstergard och grunda en roerelse. Det var inte alls nagon dum ide. Och

det aer inte loent, att flickorna Willman skratta at mig. Det aer ofta just

pa det saettet och genom en tillfaellighet, som stora tankar och ideer och

roerelser foedas. Jag skulle saekerligen vara mycket mer pa min plats i en

san daer roerelse aen som hennes nad pa ett gods. Det kan jag foersaekra dem!

Eller vad tror du?

Det tror jag visst, bedyrade tante Sara.

Men oedet ville annorlunda, sa fru Olga, satte hoegra foten pa bordet och

ansade med omsorg dess tar. Hon bytte fot och fragade:

Har du aldrig haft nagot kaerleksaeventyr? Beraetta!

Nej, svarade tante Sara efter nagot betaenkande. Bara engang i min

ungdom, da jag och mina foeraeldrar en sommar voro i Wiesbaden. Jag satt

en kvaell pa en baenk i parken och en herre kom och satte sig bredvid mig

och boerjade prata. Han var bade bildad och berest, sa att jag lyssnade

verkligen med noeje. Han sa mig manga vackra saker, det gjorde han, men

slutligen bad han att fa lana en thaler, eftersom han befann sig i

foerlaegenhet. Jag foersaekrade, att jag inte hade nagon thaler och da sa

han: Inte blott ful utan aeven fattig! Och sa gick han.

En san drulle, mumlade fru Olga tankspritt.

Hon staellde sig framfoer tante Sara, straeckte pa sig, satte handen i

sidan. Hon sa:

Min karaktaer aer vaeldigt allvarlig. Tycker du inte det? Ibland foerefaller

jag mig som en gammal nucka. Och jag har aldrig kunnat tala flams. Men

vad som retar mig mest aer Jan-Petter och vad som glaeder mig mest aer, att

jag vaent honom mot vaeggen.

Vaent honom mot vaeggen? upprepade tante Sara foerbryllad.

Ja, daer nere i kabinettet. Han satt och grinade at mig. Och jag vet nog,

varfoer han grinar. Naer vi hade varit gifta en vecka, laet jag spika igen

doerren mellan vara rum och staellde vasen framfoer. Jag laet kammarjungfrun

sova i ytterrummet. Det hade han ingenting emot, sa han. Men sin vana

trogen kunde han inte lata bli att komma med alla moejliga cyniska

anspelningar. Han sa: Du kan vara lugn, lilla vaen! Jag kommer inte att

dra ut spikarna och flytta vasen och oeppna doerren! Men du kommer att

goera det! Sa han. Foerstar du, vad han menade?

Nej, erkaende tante Sara.

Naja, det goer detsamma. Du kaende honom inte sa vael som jag. Han menade

emellertid, att han inte trodde pa min karaktaersstyrka. Och inte pa

nagon annans heller. Men vad som retar mig, det aer, att han pa saett och

vis och rent ytligt sett fick raett.

Hon ryckte till sig nattlinnet, och kroep i det med sadan haeftighet att

det knastrade i soemmarna. Hon ropade pa Bollan, kysste tante Sara till

godnatt och hoppade upp i saengen.

Haer ligger en papperslapp pa golvet, sa kammarjungfrun, som stoekade

omkring i rummet. Hon raeckte pappersbiten at fru Olga. Det var

Jan-Petters visitkort, gulnat och flaeckat av Spillebodarens smutsiga

fingrar. Fru Olga vaende foerundrad pa kortet. Ploetsligt fragade hon

kammarjungfrun, om hon hade en bibel. Flickan gick in i sitt rum och

atervaende med den heliga boken. Fru Olga sa: Ga nu och laegg dig!

Sa snart flickan foersvunnit, sag hon aterigen pa kortets baksida. Daer

stod skrivet med ojaemna bokstaever: Till min kaera hustru en haelsning och

ett ord att begrunda! Salomos Hoega Visa 3, 5, 4; 12, 16. Hon boerjade

blaeddra i bibeln med skaelvande fingrar. Blodet steg henne at huvudet,

oegonen tarades, oeronen fylldes med sus och genom suset hoerde hon

Jan-Petters skratt.

Hon taenkte:

Det aer saekert nagonting rysligt, han vill saega mig, nagonting som jag

inte kan sta ut med och inte komma oever.

Hennes finger gled med en viss skaelva fran vers till vers och stannade

vid dessa:

Jag besvaer eder, Jerusalems doettrar, vid rar och hindar pa marken, att I

icke uppvaecken min kaera eller omaken henne, till dess henne sjaelv

lyster.

Min syster, kaera brud, du aer en tillsluten oertagard, en staengd kaella, en

foerseglad brunn.

Statt upp nordanvaeder och kom sunnanvaeder och blas igenom min oertagard

att dess oerter maga drypa. Min vaen komme uti sin oertagard och aete sina

aedla frukter.

Naer hon laest detta, suckade hon laettad; och hon sa till sig sjaelv:

Naja! Foer att vara en haelsning fran Jan-Petter! I grund och botten var

han inte elak och jag foerlater honom av hela mitt hjaerta. I morgon ska

jag vaenda honom raett igen.

Hon slaeckte ljuset och lade sig ned. Men i naesta oegonblick satt hon ater

kapprak i saengen, lyssnade.

Fran gardsplanen eller parken hoerdes roester, daempat men tydligt nog foer

att hon skulle igenkaenna deras aegare: Ludwig och Brita!

Hon sag pa klockan. Den stod visserligen men laet henne pa nagot

hemlighetsfullt saett foersta, att timmen var opassande.

Vad skulle hon goera?

Ge dem en uppstraeckning, ropa in dem. Det var hennes tydliga plikt. Men

den var obehaglig. Ty--

Hur var det egentligen staellt med hennes moraliska auktoritet? Efter

dagens haendelser. Vad riskerade hon? Vilket svar kunde hon vaenta av den

haensynsloest uppriktige Ludwig och den impertinenta Brita?

Hon rodnade ater, kinderna braende, oegonen tarades, oeronen fylldes med

sus. Och genom suset hoerde hon Jan-Petters skratt.

Det bestaemde henne. Skratta du! taenkte hon. Det aer tva barnungar och jag

aemnar goera min plikt vare sig jag aer en sluten oertagard eller ej.

Hon sprang raskt men huttrande ur saengen, raetade upp sig till en kavat

hallning foer att ingiva sig sjaelv ett allvarligt mod. Hon skred fram

till foenstret, skoet undan gardinerna. Hon varsnade genast de bada

gestalterna som sutto pa en baenk under ett jasminsnar. Hon klarade

strupen och ropade: Ludwig! Brita! De bada gestalterna hukade ned och

kroepo samman men svarade icke. Da tog hon fram sina djupaste broesttoner.

Foersoek inte! Jag bade ser och hoer er. Vad ska det haer betyda? Varfoer

ligger ni inte? Hela huset sover, men ni aer ute och drar! Tycker ni att

det aer passande? Och vad goer ni egentligen?

Efter nagra hastiga viskningar foernams aentligen Ludwigs roest. Fru Olga,

som statt i stor spaenning, andades ut och tillaet sin troetta kropp att

sjunka hop en smula i behaglig slapphet. Ty roesten hade en visserligen

uppriktig men allt annat aen impertinent klang. Den sa:

Nu ska du inte vara ond, Olle! Vi har bara begravt Eros.

Och Brita ropade:

Vi har begravt honom under hoegtidliga former och stor tillslutning av

soerjande!

Vad pratar ni foer dumheter? utbrast fru Olga och raetade pa sig. Men

Ludwig gav genast foerklaring.

Jag har graevt ned skaervorna efter vasen. Du bad mig ju sjaelv i morse,

att jag skulle goera det.

Gott, svarade fru Olga, men nu gar ni genast in och laegger er.

Lydig och sedig sprang Brita oever planen och efter henne slank Ludwig

med langa steg.

Fru Olga skoet ater foer sin gardin.

De tokiga ungarna! mumlade hon. Ja, det aer litet, som roar barn.

Den lilla episoden verkade besynnerligt lugnande. Hon kaende sig trygg

och behagligt soemnig; hon hoppades pa en djup och droemloes soemn. Det aer

ocksa sannolikt att hennes hopp gick i uppfyllelse.

Men vad den krossade Eros betraeffar, sa lago dess skaervor alltjaemt

oroerda i den lada, daer fru Olga goemt dem.

Ludwig den sanningsenlige hade ljugit!

End of the Project Gutenberg EBook of Eros' begravning, by Hjalmar Bergman

*** END OF THIS PROJECT GUTENBERG EBOOK EROS' BEGRAVNING ***

***** This file should be named 12613.txt or 12613.zip *****

This and all associated files of various formats will be found in:

http://www.gutenberg.net/1/2/6/1/12613/

Produced by PG Distributed Proofreaders

Updated editions will replace the previous one--the old editions

will be renamed.

Creating the works from public domain print editions means that no

one owns a United States copyright in these works, so the Foundation

(and you!) can copy and distribute it in the United States without

permission and without paying copyright royalties. Special rules,

set forth in the General Terms of Use part of this license, apply to

copying and distributing Project Gutenberg-tm electronic works to

protect the PROJECT GUTENBERG-tm concept and trademark. Project

Gutenberg is a registered trademark, and may not be used if you

charge for the eBooks, unless you receive specific permission. If you

do not charge anything for copies of this eBook, complying with the

rules is very easy. You may use this eBook for nearly any purpose

such as creation of derivative works, reports, performances and

research. They may be modified and printed and given away--you may do

practically ANYTHING with public domain eBooks. Redistribution is

subject to the trademark license, especially commercial

redistribution.

*** START: FULL LICENSE ***

THE FULL PROJECT GUTENBERG LICENSE

PLEASE READ THIS BEFORE YOU DISTRIBUTE OR USE THIS WORK

To protect the Project Gutenberg-tm mission of promoting the free

distribution of electronic works, by using or distributing this work

(or any other work associated in any way with the phrase "Project

Gutenberg"), you agree to comply with all the terms of the Full Project

Gutenberg-tm License (available with this file or online at

http://gutenberg.net/license).

Section 1. General Terms of Use and Redistributing Project Gutenberg-tm

electronic works

1.A. By reading or using any part of this Project Gutenberg-tm

electronic work, you indicate that you have read, understand, agree to

and accept all the terms of this license and intellectual property

(trademark/copyright) agreement. If you do not agree to abide by all

the terms of this agreement, you must cease using and return or destroy

all copies of Project Gutenberg-tm electronic works in your possession.

If you paid a fee for obtaining a copy of or access to a Project

Gutenberg-tm electronic work and you do not agree to be bound by the

terms of this agreement, you may obtain a refund from the person or

entity to whom you paid the fee as set forth in paragraph 1.E.8.

1.B. "Project Gutenberg" is a registered trademark. It may only be

used on or associated in any way with an electronic work by people who

agree to be bound by the terms of this agreement. There are a few

things that you can do with most Project Gutenberg-tm electronic works

even without complying with the full terms of this agreement. See

paragraph 1.C below. There are a lot of things you can do with Project

Gutenberg-tm electronic works if you follow the terms of this agreement

and help preserve free future access to Project Gutenberg-tm electronic

works. See paragraph 1.E below.

1.C. The Project Gutenberg Literary Archive Foundation ("the Foundation"

or PGLAF), owns a compilation copyright in the collection of Project

Gutenberg-tm electronic works. Nearly all the individual works in the

collection are in the public domain in the United States. If an

individual work is in the public domain in the United States and you are

located in the United States, we do not claim a right to prevent you from

copying, distributing, performing, displaying or creating derivative

works based on the work as long as all references to Project Gutenberg

are removed. Of course, we hope that you will support the Project

Gutenberg-tm mission of promoting free access to electronic works by

freely sharing Project Gutenberg-tm works in compliance with the terms of

this agreement for keeping the Project Gutenberg-tm name associated with

the work. You can easily comply with the terms of this agreement by

keeping this work in the same format with its attached full Project

Gutenberg-tm License when you share it without charge with others.

1.D. The copyright laws of the place where you are located also govern

what you can do with this work. Copyright laws in most countries are in

a constant state of change. If you are outside the United States, check

the laws of your country in addition to the terms of this agreement

before downloading, copying, displaying, performing, distributing or

creating derivative works based on this work or any other Project

Gutenberg-tm work. The Foundation makes no representations concerning

the copyright status of any work in any country outside the United

States.

1.E. Unless you have removed all references to Project Gutenberg:

1.E.1. The following sentence, with active links to, or other immediate

access to, the full Project Gutenberg-tm License must appear prominently

whenever any copy of a Project Gutenberg-tm work (any work on which the

phrase "Project Gutenberg" appears, or with which the phrase "Project

Gutenberg" is associated) is accessed, displayed, performed, viewed,

copied or distributed:

This eBook is for the use of anyone anywhere at no cost and with

almost no restrictions whatsoever. You may copy it, give it away or

re-use it under the terms of the Project Gutenberg License included

with this eBook or online at www.gutenberg.net

1.E.2. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is derived

from the public domain (does not contain a notice indicating that it is

posted with permission of the copyright holder), the work can be copied

and distributed to anyone in the United States without paying any fees

or charges. If you are redistributing or providing access to a work

with the phrase "Project Gutenberg" associated with or appearing on the

work, you must comply either with the requirements of paragraphs 1.E.1

through 1.E.7 or obtain permission for the use of the work and the

Project Gutenberg-tm trademark as set forth in paragraphs 1.E.8 or

1.E.9.

1.E.3. If an individual Project Gutenberg-tm electronic work is posted

with the permission of the copyright holder, your use and distribution

must comply with both paragraphs 1.E.1 through 1.E.7 and any additional

terms imposed by the copyright holder. Additional terms will be linked

to the Project Gutenberg-tm License for all works posted with the

permission of the copyright holder found at the beginning of this work.

1.E.4. Do not unlink or detach or remove the full Project Gutenberg-tm

License terms from this work, or any files containing a part of this

work or any other work associated with Project Gutenberg-tm.

1.E.5. Do not copy, display, perform, distribute or redistribute this

electronic work, or any part of this electronic work, without

prominently displaying the sentence set forth in paragraph 1.E.1 with

active links or immediate access to the full terms of the Project

Gutenberg-tm License.

1.E.6. You may convert to and distribute this work in any binary,

compressed, marked up, nonproprietary or proprietary form, including any

word processing or hypertext form. However, if you provide access to or

distribute copies of a Project Gutenberg-tm work in a format other than

"Plain Vanilla ASCII" or other format used in the official version

posted on the official Project Gutenberg-tm web site (www.gutenberg.net),

you must, at no additional cost, fee or expense to the user, provide a

copy, a means of exporting a copy, or a means of obtaining a copy upon

request, of the work in its original "Plain Vanilla ASCII" or other

form. Any alternate format must include the full Project Gutenberg-tm

License as specified in paragraph 1.E.1.

1.E.7. Do not charge a fee for access to, viewing, displaying,

performing, copying or distributing any Project Gutenberg-tm works

unless you comply with paragraph 1.E.8 or 1.E.9.

1.E.8. You may charge a reasonable fee for copies of or providing

access to or distributing Project Gutenberg-tm electronic works provided

that

- You pay a royalty fee of 20% of the gross profits you derive from

the use of Project Gutenberg-tm works calculated using the method

you already use to calculate your applicable taxes. The fee is

owed to the owner of the Project Gutenberg-tm trademark, but he

has agreed to donate royalties under this paragraph to the

Project Gutenberg Literary Archive Foundation. Royalty payments

must be paid within 60 days following each date on which you

prepare (or are legally required to prepare) your periodic tax

returns. Royalty payments should be clearly marked as such and

sent to the Project Gutenberg Literary Archive Foundation at the

address specified in Section 4, "Information about donations to

the Project Gutenberg Literary Archive Foundation."

- You provide a full refund of any money paid by a user who notifies

you in writing (or by e-mail) within 30 days of receipt that s/he

does not agree to the terms of the full Project Gutenberg-tm

License. You must require such a user to return or

destroy all copies of the works possessed in a physical medium

and discontinue all use of and all access to other copies of

Project Gutenberg-tm works.

- You provide, in accordance with paragraph 1.F.3, a full refund of any

money paid for a work or a replacement copy, if a defect in the

electronic work is discovered and reported to you within 90 days

of receipt of the work.

- You comply with all other terms of this agreement for free

distribution of Project Gutenberg-tm works.

1.E.9. If you wish to charge a fee or distribute a Project Gutenberg-tm

electronic work or group of works on different terms than are set

forth in this agreement, you must obtain permission in writing from

both the Project Gutenberg Literary Archive Foundation and Michael

Hart, the owner of the Project Gutenberg-tm trademark. Contact the

Foundation as set forth in Section 3 below.

1.F.

1.F.1. Project Gutenberg volunteers and employees expend considerable

effort to identify, do copyright research on, transcribe and proofread

public domain works in creating the Project Gutenberg-tm

collection. Despite these efforts, Project Gutenberg-tm electronic

works, and the medium on which they may be stored, may contain

"Defects," such as, but not limited to, incomplete, inaccurate or

corrupt data, transcription errors, a copyright or other intellectual

property infringement, a defective or damaged disk or other medium, a

computer virus, or computer codes that damage or cannot be read by

your equipment.

1.F.2. LIMITED WARRANTY, DISCLAIMER OF DAMAGES - Except for the "Right

of Replacement or Refund" described in paragraph 1.F.3, the Project

Gutenberg Literary Archive Foundation, the owner of the Project

Gutenberg-tm trademark, and any other party distributing a Project

Gutenberg-tm electronic work under this agreement, disclaim all

liability to you for damages, costs and expenses, including legal

fees. YOU AGREE THAT YOU HAVE NO REMEDIES FOR NEGLIGENCE, STRICT

LIABILITY, BREACH OF WARRANTY OR BREACH OF CONTRACT EXCEPT THOSE

PROVIDED IN PARAGRAPH F3. YOU AGREE THAT THE FOUNDATION, THE

TRADEMARK OWNER, AND ANY DISTRIBUTOR UNDER THIS AGREEMENT WILL NOT BE

LIABLE TO YOU FOR ACTUAL, DIRECT, INDIRECT, CONSEQUENTIAL, PUNITIVE OR

INCIDENTAL DAMAGES EVEN IF YOU GIVE NOTICE OF THE POSSIBILITY OF SUCH

DAMAGE.

1.F.3. LIMITED RIGHT OF REPLACEMENT OR REFUND - If you discover a

defect in this electronic work within 90 days of receiving it, you can

receive a refund of the money (if any) you paid for it by sending a

written explanation to the person you received the work from. If you

received the work on a physical medium, you must return the medium with

your written explanation. The person or entity that provided you with

the defective work may elect to provide a replacement copy in lieu of a

refund. If you received the work electronically, the person or entity

providing it to you may choose to give you a second opportunity to

receive the work electronically in lieu of a refund. If the second copy

is also defective, you may demand a refund in writing without further

opportunities to fix the problem.

1.F.4. Except for the limited right of replacement or refund set forth

in paragraph 1.F.3, this work is provided to you 'AS-IS' WITH NO OTHER

WARRANTIES OF ANY KIND, EXPRESS OR IMPLIED, INCLUDING BUT NOT LIMITED TO

WARRANTIES OF MERCHANTIBILITY OR FITNESS FOR ANY PURPOSE.

1.F.5. Some states do not allow disclaimers of certain implied

warranties or the exclusion or limitation of certain types of damages.

If any disclaimer or limitation set forth in this agreement violates the

law of the state applicable to this agreement, the agreement shall be

interpreted to make the maximum disclaimer or limitation permitted by

the applicable state law. The invalidity or unenforceability of any

provision of this agreement shall not void the remaining provisions.

1.F.6. INDEMNITY - You agree to indemnify and hold the Foundation, the

trademark owner, any agent or employee of the Foundation, anyone

providing copies of Project Gutenberg-tm electronic works in accordance

with this agreement, and any volunteers associated with the production,

promotion and distribution of Project Gutenberg-tm electronic works,

harmless from all liability, costs and expenses, including legal fees,

that arise directly or indirectly from any of the following which you do

or cause to occur: (a) distribution of this or any Project Gutenberg-tm

work, (b) alteration, modification, or additions or deletions to any

Project Gutenberg-tm work, and (c) any Defect you cause.

Section 2. Information about the Mission of Project Gutenberg-tm

Project Gutenberg-tm is synonymous with the free distribution of

electronic works in formats readable by the widest variety of computers

including obsolete, old, middle-aged and new computers. It exists

because of the efforts of hundreds of volunteers and donations from

people in all walks of life.

Volunteers and financial support to provide volunteers with the

assistance they need, is critical to reaching Project Gutenberg-tm's

goals and ensuring that the Project Gutenberg-tm collection will

remain freely available for generations to come. In 2001, the Project

Gutenberg Literary Archive Foundation was created to provide a secure

and permanent future for Project Gutenberg-tm and future generations.

To learn more about the Project Gutenberg Literary Archive Foundation

and how your efforts and donations can help, see Sections 3 and 4

and the Foundation web page at http://www.pglaf.org.

Section 3. Information about the Project Gutenberg Literary Archive

Foundation

The Project Gutenberg Literary Archive Foundation is a non profit

501(c)(3) educational corporation organized under the laws of the

state of Mississippi and granted tax exempt status by the Internal

Revenue Service. The Foundation's EIN or federal tax identification

number is 64-6221541. Its 501(c)(3) letter is posted at

http://pglaf.org/fundraising. Contributions to the Project Gutenberg

Literary Archive Foundation are tax deductible to the full extent

permitted by U.S. federal laws and your state's laws.

The Foundation's principal office is located at 4557 Melan Dr. S.

Fairbanks, AK, 99712., but its volunteers and employees are scattered

throughout numerous locations. Its business office is located at

809 North 1500 West, Salt Lake City, UT 84116, (801) 596-1887, email

[email protected]. Email contact links and up to date contact

information can be found at the Foundation's web site and official

page at http://pglaf.org

For additional contact information:

Dr. Gregory B. Newby

Chief Executive and Director

[email protected]

Section 4. Information about Donations to the Project Gutenberg

Literary Archive Foundation

Project Gutenberg-tm depends upon and cannot survive without wide

spread public support and donations to carry out its mission of

increasing the number of public domain and licensed works that can be

freely distributed in machine readable form accessible by the widest

array of equipment including outdated equipment. Many small donations

($1 to $5,000) are particularly important to maintaining tax exempt

status with the IRS.

The Foundation is committed to complying with the laws regulating

charities and charitable donations in all 50 states of the United

States. Compliance requirements are not uniform and it takes a

considerable effort, much paperwork and many fees to meet and keep up

with these requirements. We do not solicit donations in locations

where we have not received written confirmation of compliance. To

SEND DONATIONS or determine the status of compliance for any

particular state visit http://pglaf.org

While we cannot and do not solicit contributions from states where we

have not met the solicitation requirements, we know of no prohibition

against accepting unsolicited donations from donors in such states who

approach us with offers to donate.

International donations are gratefully accepted, but we cannot make

any statements concerning tax treatment of donations received from

outside the United States. U.S. laws alone swamp our small staff.

Please check the Project Gutenberg Web pages for current donation

methods and addresses. Donations are accepted in a number of other

ways including including checks, online payments and credit card

donations. To donate, please visit: http://pglaf.org/donate

Section 5. General Information About Project Gutenberg-tm electronic

works.

Professor Michael S. Hart is the originator of the Project Gutenberg-tm

concept of a library of electronic works that could be freely shared

with anyone. For thirty years, he produced and distributed Project

Gutenberg-tm eBooks with only a loose network of volunteer support.

Project Gutenberg-tm eBooks are often created from several printed

editions, all of which are confirmed as Public Domain in the U.S.

unless a copyright notice is included. Thus, we do not necessarily

keep eBooks in compliance with any particular paper edition.

Most people start at our Web site which has the main PG search facility:

http://www.gutenberg.net

This Web site includes information about Project Gutenberg-tm,

including how to make donations to the Project Gutenberg Literary

Archive Foundation, how to help produce our new eBooks, and how to

subscribe to our email newsletter to hear about new eBooks.

Livros Grátis
( http://www.livrosgratis.com.br )
 
Milhares de Livros para Download:
 
Baixar livros de Administração
Baixar livros de Agronomia
Baixar livros de Arquitetura
Baixar livros de Artes
Baixar livros de Astronomia
Baixar livros de Biologia Geral
Baixar livros de Ciência da Computação
Baixar livros de Ciência da Informação
Baixar livros de Ciência Política
Baixar livros de Ciências da Saúde
Baixar livros de Comunicação
Baixar livros do Conselho Nacional de Educação - CNE
Baixar livros de Defesa civil
Baixar livros de Direito
Baixar livros de Direitos humanos
Baixar livros de Economia
Baixar livros de Economia Doméstica
Baixar livros de Educação
Baixar livros de Educação - Trânsito
Baixar livros de Educação Física
Baixar livros de Engenharia Aeroespacial
Baixar livros de Farmácia
Baixar livros de Filosofia
Baixar livros de Física
Baixar livros de Geociências
Baixar livros de Geografia
Baixar livros de História
Baixar livros de Línguas

Baixar livros de Literatura
Baixar livros de Literatura de Cordel
Baixar livros de Literatura Infantil
Baixar livros de Matemática
Baixar livros de Medicina
Baixar livros de Medicina Veterinária
Baixar livros de Meio Ambiente
Baixar livros de Meteorologia
Baixar Monografias e TCC
Baixar livros Multidisciplinar
Baixar livros de Música
Baixar livros de Psicologia
Baixar livros de Química
Baixar livros de Saúde Coletiva
Baixar livros de Serviço Social
Baixar livros de Sociologia
Baixar livros de Teologia
Baixar livros de Trabalho
Baixar livros de Turismo
 
 